Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1015
Leopold
1016
nyss upplöst. Den uppgörelse, som omsider
1839 träffades mellan Belgien och Holland,
skedde på det förras bekostnad (förlusten av
Limburgj, och stora svårigheter mötte L:s
bemödanden att skaffa det nya Belgien en
respekterad ställning i Europa. L. strävade
dock mot detta mål dels genom att trots
parlamentarisk regim bli Belgiens faktiske ledare
(»unionismen», försoningspolitiken mellan
liberaler och katoliker), dels genom smidig och
mångsidig diplomatisk verksamhet. Syftet
för denna var att upprätthålla en allmän fred,
enär Belgien trots sin »ständiga neutralitet»
lätt kunde falla offer för ett stormaktskrig.
L. sökte bl. a. konsekvent medla mellan
Frankrike och England, vilket möjliggjordes
av att han var morbror till den engelska
drottningen Viktoria och från 1832 g. m.
franske konungen Ludvig Filips dotter Louise
(d. 1850). över huvud använde sig L. med
förkärlek av sina vittförgrenade furstliga
släktskapsförbindelser (»den koburgska
Æa-miljepolitiken»). L:s inflytande möjliggjordes
genom hans nästan pedantiska noggrannhet
och arbetsamhet som diplomat. I sitt senare
äktenskap hade L. sönerna Leopold II (se
nedan, 2) och Filip, greve av Flandern (1837—
1905), far till Belgiens nuv. konung, samt
Charlotta (se Charlotta, kejsarinna av
Mexiko). Litt.: N. Forssell, »L. I» (1928);
Louis de Lichtervelde, »Léopold ler et la
formation de la Belgique contemporaine»
(1929; med bibliogr.). N. F-ll.
2. L. II (1835 9/4—1909 17/i2), son till L. I.
Bar från 1846 till sin tronbestigning titeln
»hertig av Brabant» och var från 1853 led.
av belgiska senaten. Som tronföljare företog
han vidsträckta
resor, bl. a. i Egypten,
Mindre Asien, Indien
och Kina. Som
Belgiens konung från
faderns död (10 dec.
1865) sökte han
fullfölja dennes
konstitutionella traditioner.
Om Belgiens inre
historia under L:s långa
regering se Belgien,
sp. 1143—44. L. hade
genom sin fasta och
kloka hållning stor
förtjänst om bevarandet av Belgiens
neutralitet under fransk-tyska kriget 1870—71. Han
var en upplyst gynnare av konst och
vetenskaplig forskning, särskilt av geografiska
upptäcktsresor. Oupplösligt är hans namn
förknippat med grundläggandet av
Kongo-staten (1884—85), dess utveckling till ett
lovande kolonisationsföretag och dess
förvandling (1908) till en belgisk koloni (se
Kongo, sp. 1074—75). L. tog personligen
initiativet till H. M. Stanleys upptäcktsresor
i Kongoområdet 1878—79 och därefter till
Kongostatens konstituerande som en
oberoende stat med L. som dess suverän samt till
dessa anordningars utformande och
internationella erkännande på Kongokonferensen (se
d. o.) i Berlin nov. 1884—febr. 1885. Som
Kongostatens suverän styrde L. tämligen
enväldigt, och hans personliga delägarskap i ett
flertal där grundade finansiella företag
lik
som hans ovillighet att lyssna till
klagomålen över negrernas behandling utsatte L.
under hans sista år för mycken och skarp
offentlig kritik. Sådan framkallades även av
skandalösa tvister mellan honom och hans
döttrar samt L:s ohöljt lättsinniga enskilda
vandel. — Han var sedan 1853 g. m. Maria
Henrietta av Österrike (1836—1902) och hade
med henne sonen Leopold (1859—69) och tre
döttrar: Louise (1858—1924, g. 1875 m. Filip
av Saehsen-Koburg och Gotha, skild från
honom 1906), Stéphanie (f. 1864, g. m.
kronprins Rudolf av Österrike 1881, änka 1889
och omgift 1900 med en greve E. Lonyay)
samt Clémentine (f. 1872, g. m. prins
Napoleon Bonaparte 1910, änka 1926). Fr. monogr.
av Louis de Lichtervelde (1926). V. S-g.
Leopold, hertig av Brabant, kronprins av
Belgien (f. 1901 3/u),
äldste son till
Albert I. Deltog under
världskriget i sitt
lands försvar. L.
förmäldes 4 nov.
(borgerligt äktenskap i
Stockholm) och 10
nov. (kyrklig vigsel i
Bryssel) 1926 med
prinsessan Astrid av
Sverige och har med
henne dottern
José-phine Charlotte (f.
1927).
Leopold (it. Leopoldo}, storhertigar av
Tos-cana.
1. L. I, storhertig 1765—90. Se Leopold,
tysk-romerska kejsare, 2.
2. L. II, den föregåendes sonson (1797—
1870), efterträdde 1824 sin far, Ferdinand III.
Han uppmuntrade näringarna och
reformerade rättsväsendet. Den av L. 15 febr. 1848
utfärdade fria författningen kunde ej hindra
revolutionen, och febr.—maj 1849 måste han
uppehålla sig i Gaeta. Återkommen satte
han författningen ur kraft 6 maj 1852. L.
lämnade 27 april 1859 på nytt Toscana och
abdikerade till förmån för sin äldste son,
Ferdinand (IV). (Å. S-n.)
Leopold, tysk-romerska kejsare.
1. L. I (1640 °/6—1705 5/s), andre son till
kejsar Ferdinand III och Maria Anna av
Spanien, dotter till Filip III. L. valdes i juli
1658 trots Frankrikes och Sveriges motstånd
till tysk-romersk
kejsare. Bestämmande för
L:s politik voro en
stark och ofördragsam
religiös känsla och nit
för habsburgska
husets makt, vilka
särskilt framträdde i
iver att utrota
protestantismen i Ungern
och i strävan efter
spanska arvet. Som
Polens bundsförvant
kämpade han 1657—
60 mot Karl X Gustav
av Sverige. Kriget med Turkiet 1663 slutade
1664 med freden i Vasvår, som lät turkarna
behålla Neuhäusel och Grosswardein. Av sina
ministrar Lobkowitz och Auersperg lät L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
