Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1039
Lessing, K. F.
1040
bjöds han på en italiensk resa och gifte sig
1776 men miste 1778 både hustrun och en
nyfödd son. De sista levnadsåren var L:s
kraft bruten. — Tvungen att ända från
ungdomen väsentligt bidraga till föräldrars och
syskons uppehälle, under större delen av sitt
liv hänvisad till inkomsterna av sin penna el.
kortvariga uppdrag, var L. en fattig man
men bevarade städse oberoende och
värdighet. Trots Fredrik II:s avoghet mot tyska
författare och de svårigheter, som
tidsförhållandena lade i vägen för oavhängig vitter
och vetenskaplig verksamhet, vann L. tidigt
anseende genom mod, karaktärsfasthet,
målmedvetenhet och mångsidig lärdom.
Sin förnämsta insats gjorde L. som
kulturkritiker men framträdde i nästan lika hög
grad som vitter författare. Hans
ungdomsdiktning, lustspel (»Der junge Gelehrte»,
1747, »Der Freygeist», 1749, m. fl.),
anakreon-tiska sånger, ordknappa, slagkraftiga epigram
m. m., var osjälvständig. Men samtidigt med
att hans kritik djupnade, utvecklades även
hans dikt, framför allt hans dramatik.
Sorgespelet »Miss Sarah Sampson» (1755; sv. övers.
1799, 1822) betecknade det borgerliga
dramats nyfödelse i Tyskland, »Philotas» (1759)
var ett antikiserande hjältespel,
samtidsko-medien »Minna von Barnhelm» (fullb. 1765—
67; sv. övers. 1793 och av G. Klintberg i
»Världslitteraturen», 1927) överträffade i
karaktärsteckning och byggnad dåtidens
lustspel; dess dialog är naturlig och
individualiserad. tyska lynnen skildras träffande, och
den vaknande nationalitetskänslan får ett
folkligt, ideellt uttryck. Teatertidningen
Hamburgische Dramaturgie (1767—68), den
främsta av hans publikationer på detta
område, var en definitiv uppgörelse med den
franska pseudoklassicismen, som han bevisade
ha byggt på misstolkning av Aristoteles och
i vars ställe han hänvisade till Shakespeare
och antiken. Denna hans kritik störtade
pseudoklassicismens välde och inledde den
estetiska frigörelsen i Tyskland.
Virginiamo-tivet behandlade L. i tragedien »Emilia
Ga-lotti» (1772; sv. övers. 1821, 1825 och, otryckt,
av N. Personne, uppf. i Stockholm 1893).
»Lao-koon: oder über die Grenzen der Mahlerey und
Poesie» (1766), riktad mot idyllikerna och
»Hus inför bålet.» Målning av K. F. Lessing i Nationalgalleriet i Berlin.
landskapsbeskrivarna, uppvisade hur de olika
konsternas skilda uttrycksmedel åstadkomma
skillnad i stil, ämnesval och verkan; boken
har under ett årh. haft ett utomordentligt
inflytande. En riktigare uppfattning av
antiken främjade även L:s sköna skrift »Wie
die Alten den Tod gebiidet» (1769), vilken
liksom de skarpt polemiska »Briefe
antiqua-rischen Inhalts» (1768—69) uppstod under L:s
långa kamp med den dilettantiske C. A. Klotz
(se d. o.), vars fördärvliga kotterivälde han
krossade. Polyhistor som så många av
upplysningstidevarvets författare, deltog L. även
i den teologiska diskussionen. Han utgav
1773—81 »Zur Geschichte und Literatur» (6
dir), mest handskrifter ur
Wolfenbüttelbiblio-teket, och intog däri en skrift mot den
kristna uppenbarelsetron av den avlidne H. S.
Reimarus. Häftiga angrepp följde, särskilt
från de ortodoxa. L. svarade med en rad
delvis ytterligt skarpa motskrifter, riktade mot
den häftigaste angriparen, pastor J. M. Goeze,
i vilka han energiskt hävdade den allmänna
toleransens grundsats. Han förfäktade
också den fria forskningens rätt till kritik och
fattade bibeln historiskt — påverkad av
Spi-noza —, skilde mellan Kristi lära och
kristendomen men uttalade ej klart hur långt
hans rationalism sträckte sig. 1778 förbjöds
han att fortsätta sitt teologiska
författarskap och återvände till den dramatiska
formen med »Nathan der Weise» (1779; sv. övers.
1841 och av G. Klintberg i
»Världslitteraturen», 1927), riktad mot de kristnas intolerans.
L:s sista verk voro »Ernst und Falk» (1778—
80), fem samtal för frimurare., kritiska
betraktelser över stat och samhälle, och »Erziehung
des Menschengeschlechts» (1780), ägnad åt
etiska, religiösa och filosofiska utredningar. —
L. var h. o. h. förståndsmänniska, med föga
lyrik och fantasi. Han bröt väg för den tyska
litterära och vetenskapliga idealismen, ehuru
intet skapande snille, genom oegennyttig,
manlig strid mot fördomar och förtryck. —
L:s saml. skr. äro utg. i 23 bd av
Lachmann-Muncker (1886—1924) och i 25 av J.
Peter-sen och W. von Olshausen (1925). — Litt.:
Monogr. av E. Schmidt (4:e uppl., 2 bd, 1923),
C. Schrempf (1913), W. Oehlke (2 bd, 1919).
— L:s porträtt återges på vidstående
plansch. R-n B.
Lessing, Karl Friedrich,
tysk målare (1808—80),
brorsons son till G. E. L.
Studerade vid akad. i Berlin,
följde 1826 sin lärare W.
Schadow till Düsseldorf och
var från 1858 dir. för
konst-akad. i Karlsruhe. L. målade
poetiska och romantiska
landskap, historiska motiv och
elegiska bilder, innan han
framträdde med
historiemålningarna »Husitpredikan»
(1836), »Hus inför konsiliet»
(1842) etc., vilka hade
oerhörd framgång. Senare följde
»Luther brännande
bannbullan» och (1867)
»Disputatio-nen mellan Luther och Eck»,
målningar, som numera
hu-vudsakl. betraktas som tids-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
