Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1069
Levern
1070
små underblad, s. k. a mf igast rier.
Nä-ringsupptagandet sker medelst rhizoider,
rothårsliknande hår. Den anatomiska
byggnaden av 1. växlar betydligt inom de olika
grupperna. En del tallösa 1., ss. Marchantia,
ha på bålens ryggsida porförsedda
luftkamrar, som innesluta assimilationsvävnaden. De
foliösa l:s blad bestå av endast ett cellager.
Könsorganen hos 1. likna motsvarande organ
hos bladmossorna. Hanorganen, a n t e r
i-dierna (se Anteridium), och
honorganen, a r k e g o n e n (se d. o.), sitta hos en del
L, ss. hos lungmossan (Marchantia), på
särskilda omvandlade skott, s. k. r e c e p t a
k-1 e r, av ofta högst egendomligt utseende. Hos
andra tallösa former saknas receptakler, t. ex.
hos Riccia, som bildar i bålen insänkta
könsorgan. Hos foliösa 1. bildas anteridierna i
bladvecken. Arkegonen ha däremot hos de
foliösa 1. en något växlande ställning,
antingen som hos de flesta i själva stamspetsen,
s. k. akrogyna 1., eller också på bålens
ryggsida nedanför toppcellen, s. k. a n a k r
o-g y n a 1. Befruktningen sker medelst de i
anteridierna bildade tvåcilierade, i vatten
simmande spermatozoiderna. Efter befruktningen
utvecklas ägget till en början, medan det
ännu kvarligger i arkegonets bukdel; hos
vissa, ss. Riccia, förblir detta embryo kvar i
arkegonbuken och övergår där i sporbildning.
Hos Marchantia utvecklas ur embryot ett
högre differentierat sporogon, som till
slut spränger arkegonet i spetsen.
Sporogo-net är hos de flesta 1. uppdelat i skaft och
kapsel. I denna bildas jämte sporerna även
s. k. elaterer el. spr ingt rådar, långa,
smala, med spiralbandlika lister försedda
celler, som genom sina hygroskopiska rörelser
uppluckra spormassan och bidraga till
sporspridningen. Alla 1. så när som på familjen
Anthocerotaceae sakna sterilt mittparti i
kapseln, s. k. centralpelare, som är så
karakteristiskt för bladmossorna. Kapseln hos 1.
öppnar sig alltid med flikar, ofta till ett
bestämt antal, minst 4, t. ex. hos fam.
Jung-ermanniaceae. Hos fam. Anthocerotaceae
förekommer en anmärkningsvärt hög
sporogon-organisation. Förutom centralpelare har
spo-rogonet även egen assimilationsvävnad med
klyvöppningar av fanerogamtyp. Sporerna
hos 1. ge vid sin groning ej upphov till ett
trådlikt protonerna som hos bladmossorna,
utan protonemastadiet är obetydligt. L. ha en
generationsväxling av samma typ som
bladmossorna (jfr d. o.). De ha
stor förmåga att föröka
sig med groddknoppar av
olika slag. Vegetativ
förökning kan f. ö. hos 1. ske
helt enkelt genom
avfallande grenar och blad
L. pläga indelas i följ, ordningar:
I. Marchantiales. Bål med fjäll; vanl. även
med luftkamrar och porer.
a) Fam. Marchantiaceae, med könsorganen
på receptakler. Sporogon med långa
skaft.
Lungmossa (Marchantia
polymor-pha) allmän. Kägellungmossa
(Conocephalum conicum) täml. allmän,
b) Fam. Ricciaceae, med könsorganen
insänkta i bålen. Sporogon utan skaft,
helt insänkt.
J ordstrålmossa (Riccia
soro-carpa) täml. allmän. Ricciocarpus
na-tans flyter på stillastående vatten. I
Sverige införd genom vattenfåglar.
II. Jungermanniales. Antingen bål utan
luftkamrar och porer el. med stam och blad.
1. Anacrogynae. Bål (icke toppställda
arkegon).
Band mossa (Metzgeria ftircata)
allmän i s. ö. mellersta Sverige. F e
t-bål mossa (Riccardia pinguis) täml.
allmän kosmopolitisk mossa. S t j ä r
n-bå 1 m o s s a (Blasia pusilla) täml.
allmän.
2. Acrogynae. Aldrig bål utan alltid med
stam och blad (toppställda arkegon).
Omfattar huvudmassan av de nu
levande 1. Franslevermossa
(Pti-lidium ciliare) allmän; f y r f 1 i k m o
s-sa (Jungermannia barbata) allmän.
III. Anthocerotales. Bål utan luftkamrar
men med porer. Högt utvecklat
assimilerande sporogon med centralpelare.
Anthoceros med ett par täml. sällsynta
arter i s. Sverige. N. S-s.
Levern (lat. hèpar el. je’cur), ett till
mat-smältningsapparaten hörande organ, kroppens
största körtel, med en vikt om 1,5—2 kg. L.
är belägen i bukhålan, upp mot
mellangärdet, vars välvning är formad efter dess
övre-främre yta. Denna yta är jämn och slät;
den bakre och undre (se bild) är mer
oregelbunden. Högra delen el. loben (H, IP) är större
än den vänstra (V, V’). Mellan båda ligger
ett rektangulärt fält, Spigelius’ lob (L. S),
som är vertikalt fårad av motliggande
rygg-kotpelare. Mellan detta fält och högra loben
framgår nedre hålvenen (v. c. i), delvis
insänkt i l:s substans, vars venblod den
upptager genom de framom och på sidorna
liggande, på bilden icke synliga levervenerna.
Nedom dessa (L. S och v. c. i) går en smal
men täml. djup fåra (P), leverporten (po’rta
he’patis), i vilken synas efter varandra från
Typer av levermossor. 1-4 Marchantia polymorpha: 1 hanplanta, groddknoppskål; 2 anteridieställning,
a anteridier, t tallus, r rhizoider; 3 honplanta; 4 arkegonställning, sedd underifrån; 5 Anthoceros laevis,
sp sporogon, c centralpelare; 6 Plagiochila asplenioides, s sporogon; 7 Blasia pusilla, s sporogon, r rhizoider.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
