Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Levern - Leverrier (Le Verrier), Urban Jean Joseph - Leversjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1071
Leverrier—Leversjukdomar
1072
Människans lever, sedd bakifrän och något nedifrån.
vänster mot höger ändarna av den avskurna
leverartären, portådern och gallans
utförs-gång (du’ctus choledo’chus). I en grop på
gränsen mot högra loben ligger gallblåsan
(g. bl.), vars småningom avsmalnande ända
bakåt (skenbart uppåt) övergår i nämnda
gallgång (se Gallgångar). I l:s främre
skarpa kant framträder även gallblåsans
kul-formiga ända el. botten. — L. är till större
delen klädd av bukhinnan. Dess yta har i
friskt tillstånd ett marmorerat utseende i
gult och brunt, vilket beror på blodkärlens
anordning i dess massa. Denna bildas av
celler, ordnade i sammanhängande strängar
el. plattor, mellan de finaste gallgångarna
och kapillärer ur portådern samt levervenen
med däri även ingående leverartär och
lymfkärl, allt sammanhållet av en ringa mängd
bindväv. Artären när vävnaderna. Genom
portådern mottar 1. blodet från den övriga
matsmältningsapparaten; det går därpå
vidare genom levervenerna till hålvenen. Ur
det sålunda tillströmmande blodet kvarhåller
1. många ämnen och upplagrar dem för att
vid behov åter avge dem. Sålunda omvandlas
det tillförda sockret väsentligen i glykogen,
vilket senare ånyo kan bilda socker. Även
fett och aminosyror kunna kvarhållas.
Dessutom omvandlas andra ämnen i L, ss.
ammoniak i vissa föreningar till urinämne,
varjämte en del förruttnelseprodukter ur tarmen
kunna oskadliggöras. Även talrika gifter av
annat slag kunna omvandlas el. kvarhållas i
1. Där bildas också gallan. (Ljd.)
Det som 1. hos vissa ryggradslösa djur,
t. ex. blötdjuren, betecknade organet har till
uppgift ej blott att avsöndra
matsmältningsvätskor utan även att lösa och uppsuga föda
och motsvarar varken till ursprung el.
funktion 1. hos ryggradsdjuren. Detta är ej heller
helt fallet med den hos lansettfisken
förekommande leverblindsäcken. Hos de egentliga
ryggradsdjuren är 1. väsentligen byggd som
hos människan och har samma funktioner. Hos
fiskarna är den ovanligt rik på fett. T. P.
Leverrier [lovärie’], även Le Verrier,
Urban Jean Joseph, fransk astronom
(1811—77), blev 1846 prof, vid Sorbonne och
var 1854—70 samt 1873—77 chef för
Paris-observatoriet. L. var Laplaces kanske
förnämste efterföljare inom den celesta
mekaniken. Han fullföljde och utvecklade den
senares teori ang. rörelserna inom
planetsystemet, beräknade med utgångspunkt från
Newtons gravitationslag, till en aldrig förr
nådd noggrannhetsgrad. Mest bekant är L.
för sin på ett studium av planeten Uranus’
rörelse grundade beräkning av banan för den
förut okända planeten Neptunus, vilken
beräkning också ledde
till planetens
upptäckt 1846 (se P1
a-n e t e r). Av stor
betydelse för
astronomiens senare
utveckling blevo också L:s
undersökningar över
planeten Merkurius’
rörelseförhållanden.
Denna planets bana
vrider sig långsamt i
sitt eget plan omkring
solen, vilken
omständighet icke kan
för
klaras på grundval av gravitationslagen. L.
själv antog, att sagda rörelse orsakades av en
el. möjl. flera okända planeter, som rörde sig
innanför Merkuriusbanan. Några sådana
objekt ha trots ivrigt sökande icke kunnat
återfinnas, men däremot utgör det av L.
påvisade rörelseöverskottet ett viktigt bevis
för den allmänna relativitetsteoriens
riktighet, även om frågan om den faktiska
storleken av nämnda rörelse ännu icke är
alldeles uppklarad. K. Lmk.
Leversjukdomar. Sjukdomar i levern, som
leda till upphävande av dess funktion, träffa
icke endast gallavsöndringen utan även
organets ämnesomsättningsfunktioner. I det
senare fallet kunna ofullständigt behandlade
(intermediära) omsättningsprodukter släppas
iväg från levern, liksom även leverns egen
körtelsubstans kan sönderfalla och vid sin
övergång i blodet framkalla hepatotoxiska
symtom (från levern härstammande gifter).
Dessa kunna antingen vara smygande och
jämte gulsot yttra sig i trötthet, apati o. dyl.
el. stormande, cerebrala, med kramper,
exci-tation och delirier, som på ett par dagar leda
till döden. L. kunna medföra en rubbning av
kolhydratomsättningen, vilken yttrar sig både
i oförmåga att upplagra glykogen i levern och
även att vid behov släppa iväg det
upplagrade. Även rubbningar i fettomsättningen
(t. ex. vid fosforförgiftning) äro att omnämna.
Levern kan sägas utgöra ett filtrum för det
från matsmältningskanalen genom
portasys-temet kommande blodet, och en förstöring
av levern medför, att denna filtrering
uteblir. Vidare kunna vid 1. uppkomma
rubbningar i gallbildning och gallutsöndring. Det
viktigaste symtomet härpå är gulsot (se d. o.).
Levern kan naturligtvis också sekundärt
påverkas av andra organs tillstånd.
Den sjukes egna symtom vid 1. äro många
gånger rätt omärkliga, särskilt vid långsamt
förlöpande sjukdomar, ss. echinococcus, syfilis
el. cirrhos i tidigt stadium. Dock finnas i
regel lätta rubbningar i allmänbefinnande,
matlust och avföring. Levern själv har ingen
känsel, men kapseln däremot har sådan, varför
smärta icke uppstår, förrän den senare
antingen direkt angripes el. tänjes vid organets
förstoring. Då uppträder vanl. en dov
tryckkänsla i levertrakten, som ökas av tryck från
kläder, av skakning o. dyl. En full magsäck
kan också trycka. Är detta symtom starkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
