Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lindes och Ramsbergs härad - Lindestolpe, Johan - Lindeström, Pehr - Lindfors, Adolf Erik - Lindfors, Anders Otto - Lindfors, Axel Otto - Lindfors, Thore (Karl Magnus Theodor) - Lindfors—Bosjöns järnväg - Lindgren, Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1223
Lindestolpe—Lindgren, A.
1224
49 % av befolkningen, av industri 36 %, därav
av bergsbruk 26 %, främst vid
Guldsmeds-hyttan (se d. o.), Stråssa, Stripa, Vedevåg och
Ramsberg. Genom häradet löpa Stora
Bergslags- och Järnbäravägarna. Järnvägar: se
kartan. Ingår i Lindes fögderi och domsaga.
Lindestolpe, Johan, läkare (1678—1724).
Blev 1706 med. dr i Harderwijk och 1719
assessor i Collegium medicum. Han adlades
s. å. (hette före adlandet Linder). L:s avh.
»De fæda lue dicta venerea» (1707; sv. övers.,
»Tanckar om then smittosamme siukdomen
fransoser», 1713) är den tidigaste i Sverige
utkomna utförliga framställningen av denna
sjukdom. L. skrev även »Flora
Wiksbergen-sis» (1716; 2:a uppl. 1728). R. T-dt.*
Lindeström, Pehr, se Li n d h e s tr ö m.
Lindfors, Adolf Erik, finländsk
skådespelare (1857—1929). Debuterade 1873 på
Svenska teatern i Helsingfors men övergick
1882 till Finska teatern och var sedan nästan
oavbrutet verksam vid
denna till Finska
nationalteatern ombilda-de scen, 1907—14
jämväl som teaterns
ledare. L. är den
finska scenkonstens
hittills störste
skådespelare, en mästerlig
tolkare av Molière och en
ypperlig framställare
av komiska
karaktärsroller, särskilt
inom den klassiska
komedien. Han förena-
de skolad stilkänsla med personlig
frispråkighet: hans temperamentsfulla teknik, skarpa
analys och rörliga fantasi skänkte hans
scengestalter en utomordentlig vitalitet, och han
förstod att tolka sina roller med detaljerad
motivering och auktoritativ resning. Finsk
biogr. av Erkki Kivijärvi (1923). N. L-ou.
Lindfors, Anders Otto, universitetslä-
rare (1781—1844). Blev
fil. mag. i Lund 1802,
docent i pedagogik
1803 och i teoretisk
filosofi 1805. Han tog
hovrättsexamen 1810,
blev 1811 adjunkt och
1816 prof, i historia,
1819 prästvigd och s.
å. kyrkoherde i
Bjärs-hög och Oxie. 1826
blev han eloquentiæ
et poeseos professor,
1830 teol. dr. L. var
en duglig latinsk filolog. Han utgav en mängd
avh. samt »Fullständigt svenskt och latinskt
lexicon» (2 bd, 1815—24).
Lindfors, Axel Otto, läkare,
universitetslärare (1852—1909), sonson till A. O. L.
Blev med. lic. i Stockholm 1881, med. dr och
docent i Lund 1882 samt prof, i obstetrik och
gynekologi i Uppsala 1893. L. offentliggjorde
många uppsatser och avh. i sitt ämne och
utgav till Linnéfesten 1907 »Linnés dietetik».
Lindfors, Thore (Karl Magnus
Theo-dor), botanist, växtpatolog (f. 1889 18/i). Fil.
dr i Uppsala 1924, assistent vid
Centralanstalten för försöksväsendet på
jordbruksområdet 1916, laborator vid samma anstalt 1921.
Hans vetenskapliga produktion faller inom
mykologien och växtpatologien. Jämte ett
större antal arbeten huvudsaki. i
Centralanstaltens skriftserier må nämnas L:s avh.
»Studien über die Entwicklungsverlauf bei
eini-gen Rostpilzen» (1924) samt »Sjukdomar hos
våra odlade växter» (1927).
Lindfors—Bosjöns järnväg, spårvidd 0,6 m,
27,9 km lång, öppnad 1914, förbinder
Lindfors på Bergslagernas järnvägar med Bosjöns
bruk vid Bosjön. Trafikeras sedan okt. 1920
endast provisoriskt. F. P.
Lindgren, Adolf, musikskriftställare (1846
—1905), fil. kand, i Uppsala 1873,
musikrecensent i Aftonbladet från 1874. L. grundade
1881 tills, m. Fr. Vult v. Steyern Svensk
Musiktidning och var
medarbetare på
mu-sikavd. i Nordisk
Familjebok (l:a uppl.
och en del av 2:a). En
del av sina uppsatser
i tidningar och
tidskrifter utgav han i
bokform, bl. a. »Om
Wagnerismen» (1881),
»Svenska
hofkapell-mästare 1782—1882»
(1882), »Musikaliska
studier» (1896).
Efter hans död utkom
»Drei harmonische Studien» (1910). Därjämte
utgav han en övers, av Shakespeares
»Lucre-tia» (1876) och »Satser i svensk verslära» (i
Sv. Tidskr. 1880). Han översatte flera
operatexter och redigerade musikeravd. i »Svenskt
porträttgalleri» (1897). L. var som
musikkritiker en samvetsgrann och sakrik
anmälare, den ledande inom facket i Sverige. Som
musikhistoriker kan han anses ha börjat den
egentliga forskningen på detta område i
Sverige, och hans verksamhet som
musiklexiko-graf var grundläggande. Han efterlämnade
LINDES
o.RAMSBERGS H°
Skala 1:750000
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
