Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 12. Krageholm - Lissa / 1261-1262 (1929) - Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Linjeskepp - Linjestöringar - Linjesystem - Linjetrupper - Linjeväljare - Linkola, Kaarlo - Linkomies (Flinck), Edwin Johan Hildegard - Linköping

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Linjeskepp.

Linjestöringar, störingar på telegraf- och
telefonledningar, uppstå antingen på grund
av fel på ledningarna, varigenom den
elektriska arbetsströmmen försvagas el. avledes,
eller på grund av i ledningarna uppträdande
främmande strömmar. Dessa kunna —
frånsett de fall, då direkt kontakt uppstår med
annan strömkrets — utgöras av s. k.
jordströmmar, vilka alstras vid jordförbundna
ledningar av den potentialskillnad, som ofta
uppträder mellan olika punkter på jorden.
De mest besvärande främmande störingarna
torde dock vara de, som uppkomma genom
induktion från andra ledningar. Där flera
telegraf- el. telefonledningar finnas på samma
stolpar, undvikas störingarna genom att man
låter ledningstrådarna regelbundet växla
plats på de olika stolparna på så sätt, att
varje tråd kommer att följa en skruvlinje,
linjeskruvning. Där endast två trådar
förekomma, få dessa, på vissa mellanrum,
byta plats med varandra, korskoppling.
Induktionsstöringar från parallellöpande
starkströmsledningar undvikas genom att
man förlägger telegraf- och
telefonledningarna på betryggande avstånd (200—300 m)
från dessa el. utför dem såsom särskilda
kabelledningar i jord.

        Bg.

Linjesystem, de fem linjer, på vilka noterna
upptecknas. Förr brukades även fyra
notlinjer, vilka bibehållits inom koralnotskriften.
L. med »klav» för beteckning av tonhöjden
framkom omkr. 1050 i Italien.

        T. N.

Linjetrupper, se Linje 3.

Linjeväljare, anordning vid
telefonapparater för att koppla till någon viss av flera
anknutna ledningar.

Li’nkola, Kaarlo, finländsk botanist (f.
1888). Disputerade 1916, blev 1919 docent och
1925 prof. i botanik vid Helsingfors univ.
L:s skrifter ha främst gällt växtgeografiska
spörsmål.

        H. E. P.

Li’nkomies (urspr. Flinck), Edwin
Johan Hildegard, finländsk filolog (f. 1894).
Blev 1921 docent i klassisk filologi och 1923
prof. i romersk litteratur vid Helsingfors
univ. Utger tidskr. Valvoja-Aika.

        H. E. P.

Linköping, stapelstad i Östergötlands län,
på Östgötaslätten, vid Stångån, 4 km s. om
dess mynning i Roxen, säte för läns- och
stiftsstyrelserna samt Östra brigadens
expedition, därjämte förläggningsort för
Livgrenadjärreg:tet och Svea trängkår; 6,605 har,
därav 6,071 har land, 29,185 inv. (1930).

Bild 16. Linköpings vapen. I blått fält ett gyllene lejonansikte.

Staden delas i fyra kvarter, S:t Kors, S:t
Pers, S:t Lars och Tannefors. Av offentliga
byggnader märkas
främst Linköpings
domkyrka (se d. o.)
samt slottet, nu säte
för landshövding och
länsstyrelse. Det
byggdes som befäst
biskopsborg i slutet av
1400-talet samt
utbyggdes på 1500-talet
och fick då tre längor,
inneslutande en inre
borggård. Kring
domkyrkan ligga även f.
d. frimurarhuset, vars
nedre våning är
medeltida (i huset, som
till 1804 inrymde den
äldsta skolan, inredes
nu, 1930, kyrksal), stadshus (uppf. 1860
som läroverksbyggnad), inrymmande utom
stadens institutioner Linköpings stads
museum för skön konst (ett 100-tal målningar
och skulpturer), vidare biskopshuset (byggt
1734) och konsistoriehuset (byggt 1830,
tillbyggt 1928—29), det senare även inrymmande
Linköpings stifts- och
landsbibliotek (se d. o.). Vid Stora torget ligga
Stora hotellet och rådhuset; framför det
senare Folkungabrunnen av Carl Milles; n. v.
om torget ligger Östergötlands museum (se
d. o.). I n. ligga teatern och högre allm.
läroverket (1913—15). Vidare märkas
frimurarhuset, förenat med hotell (1912),
flickskolan, riksbankshus (med lantmäterikontor) och
sparbankshus (byggt 1912) samt S:t Lars
kyrka, av vilken tornet härrör från 1100-talet,
medan kyrkan i sin helhet härstammar från
en ombyggnad 1798—1801. Staden är
vackert byggd och dess gamla karaktär
delvis ganska väl bibehållen, särskilt vid
Hunnebergs- och Ågatorna samt Nygatan med
pittoreska trähus från 1700-talet. Bland dessa må
nämnas Onkel Adamsgården, dr C. A.
Wetterberghs gamla hem, som nu äges av
Östergötlands museum. S. om staden ligga
centrallasarettet (ombyggt 1928), garnisonssjukhus
och Livgrenadjärreg:tets kaserner (uppf. 1923).
Vidare finnas två epidemisjukhus och
barnbördshus samt ett av Östergötlands sjukhem
för medellösa obotligt sjuka. Av parker
märkas Järnvägsparken med en fontän av G.
Larsson (1922) och Trädgårdsföreningen med
sommarrestaurang och ett friluftsmuseum,
Krogsfallsgården, tillhörigt Östergötlands
museum.

Nära Stångån ligger järnvägsstationen,
gemensam för Ö. stambanan, Ö. centralbanan
och Mellersta Östergötlands järnväg. Genom
Kinda kanal (Stångån) har staden
regelbunden ångbåtstrafik med Kindabygden och över
Roxen med Stockholm (Göta kanal).
Hamnen har en kajlängd av 2.055 m och ett djup
av 1,5—3,5 m. 1927 ankommo och avgingo
tills. 2,311 fartyg om 124,084 nettoton. År
1927 omfattade industrien 86 arbetsställen och
2,076 arb. Främst märkas Svenska
järnvägsverkstädernas fabriker, L:s armaturfabrik

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>