Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Linne - Linné, von, släkt - Linné, Carl von (Linnæus)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1269
Linne—Linné, C. v.
1270
Linne, se Linneindustri.
Linné, von, svensk släkt, urspr. från
Hångers socken (Jönköpings län). Arrendatorn
Bengt Ingemarsson i Vittaryds socken
(Kronobergs län) var farfar till Nils Linnæus
(1674—1748), kyrkoherde i Stenbrohult. I sitt
gifte med kyrkoherdedottern därifrån
Christina Brodersonia hade han bl. a. sonen
Carl, adlad 1757 med namnet von L. (se
nedan). Ätten utgick på manssidan 1783, på
kvinnosidan 1839. Den ofrälse släkten,
Linnæus, utgick med Carl v. L:s bror,
kyrkoherden Samuel Linnæus (1718—97),
som efterträdde fadern i Stenbrohult. Litt.:
G. Virdestam i »Stenbrohult i forntid och
nutid», 3 (1924—25), och i Svenska
Linné-Sällskapets Årsskrift, 11 (1928). B. H-d.
Linné, Carl von (före adlandet Linnæus),
Sveriges ryktbaraste naturforskare (1707
23/B—78 10/i). Om L:s föräldrar se släktart.
Han föddes i Råshult, Stenbrohults socken.
Av sin far lärde L. redan som barn älska
blommor och örter och fick vid Stenbrohult
sin egen lilla trädgård att odla. I Växjö skola
och gymnasium lärde han latin, det enda
språk han jämte modersmålet behärskade, och
inhämtade där liksom i hemmet den
gammalluterska livsåskådning, som han i stoit sett
behöll till sin död. Av skolans lärare blev
physices lektorn Rothman hans särskilde
beskyddare, som gav honom Tourneforts och
Boerhaaves skrifter att läsa och hjälpte
honom gendriva föräldrarnas betänkligheter mot
hans beslut att bli läkare i st. f. präst.
Student 1727, vistades L. första året i Lund, där
han beskyddades av prof. K. Stobæus, men
flyttade på Rothmans råd 1728 till Uppsala,
där han hoppades på bättre undervisning.
Hoppet sveks, och L. led nöd, tills han av
domprosten O. Celsius omhändertogs och fick
dela dennes botaniska intressen. Av de två
ålderssvaga med. professorerna L. Roberg
och O. Rudbeck d. y. övade den förre ett
väckande inflytande på L., medan den senare till
en tid gav honom husrum. Mest studerade L.
på egen hand och gjorde sig snart känd vid
univ. Ehuru ograduerad, fick han rätt att
föreläsa i naturalhistoria, gjorde med
offentligt understöd resor, 1732 i Lappmarken, 1733
—34 i Dalarna, varvid han studerade icke
blott växt- och djurvärld utan även folksed,
lantbruk, malmförekomster m. m. För att bli
med. dr, vilket då ej kunde ske i Sverige,
reste han 1735 med klen kassa till
Holland, fick sin grad i Harderwijk och gav sig
därifrån till Leiden utan pengar men
medförande, del® nedskrivna, dels i minnet, de idéer,
genom vilka han skulle omgestalta
naturvetenskapen. Där fick han trycka sitt främsta
verk, »Systema naturæ», som med ens gav
honom världsrykte. Beskyddad av Boerhaave
och understödd av mecenater, främst Clifford,
arbetade han tre år i Holland och utgav med
otrolig flit det ena banbrytande verket efter
det andra. Anbud om fast anställning i
Holland avslog han bestämt; han trivdes ej i
längden utomlands, och efter korta besök i
London och Paris återvände han hem 1738.
L. slog sig ned i Stockholm, livnärde sig
först med svårighet men inom kort med
framgång som praktiserande läkare, deltog i
stiftandet av Vet.-akad. och var dess förste preses.
Slutligen erhöll han 1741 efter åtskilliga
svårigheter den ställning han helst önskat,
professuren i medicin och naturalhistoria i
Uppsala. Där utvecklade han en storslagen
verksamhet som forskare, författare och lärare,
särskilt under 1740- och 1750-talet. Av
regeringen anlitades han för ett antal
naturve-tenskaplig-ekonomiska undersökningar i eget
land, beskrivna i »Öländska och Gothländska
resan» (1745; nya uppi. 1890, 1907),
»Wäst-göta resa» (1747; ny uppi. 1928) och
»Skånska resan» (1751; nya uppi. 1874 och 1920).
1747 utnämnd till arkiater, adlades han 1757.
På 1750-talet började L:s hälsa försämras.
Han sjuknade i en svår, sannolikt reumatisk
feber, som medförde avtagande krafter och
rörlighet; på 1770-talet tillkommo upprepade
slaganfall med kroppslig och andlig
förlamning. Han vilar i Uppsala domkyrka under en
vacker minnesvård med medaljong av Sergel.
Om L. burit och fortfarande med rätta bär
namn av en bland naturforskningens störste,
så beror detta främst på hans reform av det
biologiska systemet. Redan som student
avprovade han på sina växtsamlingar de olika
system, som litteraturen erbjöd, men utan
att kunna nöjas med något av dem. Så fann
han av en tillfällighet Camerarius’
upptäckt av växternas kön och insåg genast
betydelsen därav icke blott för systemet utan
för växtbiologien över huvud: de dittills
obeaktade ståndarna och pistillerna voro
blommans viktigaste delar och som sådana
särskilt ägnade till grund för ett
växtsystem. Enl. denna princip voro växterna i
hans »Systema naturæ» (1735) uppställda.
Samtidigt klarlade han i sitt andra
ungdoms-storverk, »Fundamenta botanica» (1736), själva
grundsatserna för ett växtsystem, sedermera
vidare utvecklade i »Philosophia botanica»
(1751). Han insåg mycket väl, att hans
sexualsystem var ensidigt: att ett naturligt
växtsystem borde grunda sig på alla organ
i st. f. på ett enda. Han gjorde också flera
avvikelser från grundplanen för att icke
behöva upplösa grupper, som han fann särskilt
naturliga, t. ex. Didynamia, Tetradynamia,
och han arbetade livet igenom på ett
naturligt växtsystem, vilket han icke ansåg tiden
mogen att fullborda men varav brottstycken
ett par gånger offentliggjordes.
Sexualsystemets enastående översiktlighet och
lätthanterlighet äro ännu i dag erkända och betinga
dess användning vid skolundervisning och
examination. Lika mästerliga i sitt slag äro
L:s allmänna systematiska indelningsgrunder
och reglerna för deras tillämpning, framlagda
i »Genera plantarum» (1737), »Classes
plantarum» (1738) m. fl.; eftervärlden har i själva
verket haft föga att lägga till de regler för
namngivning, karakterisering och synonymik,
som han skapat. Likaledes bestå hans
system-kategorier (klass, ordning, släkte, art), om än
någi a nya tillkommit. Kronan på sitt
reformverk satte han med tvånamnsbeteckningen,
som infördes i »Species plantarum» (1753) och
som innebär, att varje art karakteriseras
genom ett släktnamn och ett enda artnamn
i st. f. den tidigare brukliga korta diagnosen.
Först därigenom har biologien förmått
bemästra det oerhörda antalet livsformer på
jorden så, som efter L:s tid skett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
