Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Linné, Carl von (Linnæus)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1271
Linné, C. v.
1272
L:s djursystem vilar icke som växtsystemet
på någon för alla gemensam organkategori,
ej heller har han givit några allmänna
grundsatser för djurens system liksom för
växternas. Den största olägenheten för L. som
djursystematiker var, att han stod helt
främmande för anatomien; hans försök till
anatomiska jämförelser äro i regel olyckliga. Hans
indelning av djurriket (se d. o., sp. 1059) vilar
helt på yttre karaktärer och står därför
särskilt med avseende på de ryggradslösa djuren
efter Rays anatomiskt grundade system. Eg.
intresserade sig L. blott för däggdjur, fåglar
och insekter; för fiskarna använde han
Artedis (se d. o.) system. Hans zoologiska
artbeskrivningar ha emellertid samma pregnans
som de botaniska, särskilt för inhemska djur;
exotiska djur beskriver han ofta kritiklöst
efter resandes uppgifter (jfr K i ö p i n g).
L:s artbegrepp var helt genetiskt. »Vi räkna
så många arter, som den Evige skapat i
begynnelsen» är hans ofta anförda grundsats.
Emellertid är det främst oföränderligheten,
som är grunden för L:s artbegrepp; på äldre
dagar medgav han, att arter kunde ha
uppkommit under senare tid, särskilt genom
bas-tardering, men att arterna, en gång
uppkomna, förbli sådana de äro var för honom
en given sak. L:s skapelsetro sammanhänger
f. ö. med hans allmänna, naivt bibliska
naturuppfattning. Världen var skapad av Gud,
honom till ära och människan till gagn; i
skapelsen syntes överallt spåren efter Guds
vishet. Från denna utgångspunkt hade han
en utomordentligt skarp blick för harmonien
i naturen, för växternas och djurens inbördes
beroende av varandra, för deras
utbrednings-förhållanden och spridningsvillkor. På detta
område gjorde han iakttagelser, som först
eftervärlden förmått uppskatta. Likaså hade
han en skarp blick för den enskilda växtens
morfologiska förhållanden, t. ex. bladets
utveckling, där han är föregångsmannen och
icke Goethe, som senare ofta påståtts.
Däremot stod han främmande för fysikens och
kemiens samtida utveckling, vilket även
framträder i hans på rent yttre karaktärer vilande
mineralsystem. På sin höjd intresserade
honom de elektriska fenomenen, vilket jämte
den från Boerhaave övertagna rent
mekanistiska fysiologien går igen i hans försök att
förklara livets väsen. Någon skarpsinnig
teoretiker var L. sålunda icke; hans storhet vilar
på hans underbara iakttagelseförmåga i själva
naturen och på hans lika enastående
formsinne. Allt blev för honom system, allt
ordnades i tabellform, sjukdomar lika väl som
stenar, växter och djur, ja, även äldre och
nyare tiders forskare på hans eget område.
L:s begåvning för det formella visar sig
även i hans stilkonst. Hans latinska
diagnoser äro mästerverk i att uttrycka det
nödvändiga i få, träffande ord, om än kanske
inte alltid språkriktiga (Ihre skämtade
med L:s »Svartbäckslatin»). L:s teoretiska
spekulationer äro däremot ofta svårbegripligt
framställda. Svenska språket behandlade han
i reseskildringar och akademital med en
kraft och en fantasi som få. Bibeln och
folkspråket voro därvid hans källor; av samtidens
cirklade och retoriska språkkonst var han
oberörd.
Som lärare var L. utomordentlig. En sådan
uppryckning av den akademiska
undervisningen, ett sådant tillopp av in- och
utländska lärjungar har väl ingen annan svensk
professor kunnat åstadkomma. L. var också
outtröttlig, höll föreläsningar och
privatkollegier många timmar dagligen om vintern, om
sommaren de med rätta berömda
exkursionerna, herbationes Upsalienses, sedermera på
Hammarby (se d. o.) daglig
sommarundervisning för lärjungar, som tagit kvarter i
omgivande bondgårdar, och detta år för år in
i sena ålderdomen. Bland hans lärjungar
må som de främsta nämnas Hasselquist,
Loef-ling, Forsskål, Solander och Thunberg.
L:s personlighet var även särskilt ägnad att
vara medelpunkten i en lärjungakrets; hans
förmåga att tjusa alla, som lärde känna
honom, är enhälligt styrkt. Ständigt hänförd
av sin livsuppgift, snar till entusiasm för
allt, som kunde bidraga till dess
förverkligande, snar även till vrede men lätt
blidkad igen, barnsligt självbelåten över sina
framgångar och samtidigt djupt ödmjuk mot
den försyn, som han livet igenom vördat,
har han med sin personlighet oemotståndligt
fängslat samtid och eftervärld. På djupet av
hans själ låg dock alltid en stark känsla av de
faror livet medför, en ängslan för allt det
obekanta, som omger människan. Detta tog
sig uttryck främst i hans
Nemesisspekulatio-ner med deras egendomliga, av
gammaltestamentligt rättfärdighetsnit och nedärvd
folkvidskepelse behärskade livssyn.
L:s familjeförhållanden voro i stort sett
lyckliga, ehuru icke utan bekymmer. Han
äktade 1739 Sara-Lisa Moræa, dotter till
provinsialläkare Moræus i Falun. Han prisade
henne för praktisk klokhet och duktighet, som
emellertid på gamla dagar tog formen av en
för familj och omgivning besvärlig snålhet,
särskilt osympatisk under L:s sista sjukdom
och vid arvskiftet efter hans död.
L:s eftermäle har växlat under tidernas
lopp. Av samtiden vann han genast vid sitt
framträdande högt erkännande men fick även
ivriga motståndare; de främsta voro Buffon
och A. v. Haller. Den närmaste eftervärlden
var enhälligt beundrande, men med
descen-denslärans (se d. o.) genombrott inträdde ett
omslag. Både Darwin och Haeckel uttalade
väl en personlig aktning för L., men deras
anhängare sågo i honom främst den
förstockade hävdaren av arternas oföränderlighet.
Kitsligt nedsättande uttalade sig särskilt
Nä-geli och efter hans föredöme J. Sachs och flera
andra tyskar samt i Sverige B. Lidforss. Mot
sekelskiftet inträdde ett omslag: 1907 firades
L:s 200-årsdag allmänt, och sedan dess har
man mer och mer vant sig att med historisk
rättvisa uppskatta hans insats. — L:s porträtt
återges på pl. vid sp. 1268.
Bland L:s skrifter må nämnas, utom de
ovan anförda, av vilka »Systema naturæ»
under L:s livstid utgick i 12 uppl. och flera
av de andra likaledes omtrycktes, praktverket
»Hortus Cliffortianus» (1737), »Flora
lappo-nica» (s. å.), »Flora Suecica» (1745), »Fauna
Suecica» (1746), »Amænitates academicæ» (10
bd, 1749—90); de utgöra en samling av L:s
talrika akademiska disputationer. I senare
tid ha utgivits »L:s ungdomsskrifter» (2 bd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
