Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lionardo da Vinci el. Leonardo da Vinci
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1287
Llonardo da Vinci
1288
Lionardo da Vinci. Självporträtt. Rödkritsteckning.
målningarna av L. äro »Heliga tre kungars
tillbedjan» (Uffizigalleriet) och »llieronymus
i öknen» (Vatikanens galleri), båda
ofullbordade. »Konungarnas tillbedjan», påbörjad
1481, är — trots sitt ofullbordade skick —
sin tids kanske märkligaste målning. Dess
strängt slutna, centrala, med tydlig
beräkning avvägda komposition är något nytt i
den eljest brett skildrande florentinska
konsten. Bevarade handteckningar visa
aktstudier, grupper, karaktärshuvud, som
återfinnas i denna el. i L:s senare målningar. L:s
teckningar, utförda än med krita, än med
penna el. silverstift, ge utomordentligt
värdefulla inblickar i hans skapande fantasi och
hans sätt att studera. Bland teckningarna
finnas även landskap, ytterst detaljerade
studier av träd och blommor, anatomiska och
tekniska skisser o. s. v.
Åren 1483—99 tillbragte L. i Milano i tjänst
hos hertig Ludovico Sforza. Han fick där
ägna sig lika mycket åt befästnings- och
ingenjörsuppdrag som åt arkitektur och
bildkonst. I åratal arbetade han på en modell
till ryttarstod över Francesco Sforza, men
den blev aldrig gjuten i brons och gick
förlorad. För detta liksom för det senare
ryt-tarmonumentet över Milanos erövrare
marskalk Trivulzio, varpå han arbetade under
sin andra vistelse i staden (1506—13), äro
vi hänvisade till de rätt talrika skisser och
studier till ryttarbilder, som förekomma bland
L:s teckningar. Ett viktigt komplement till
dessa är en liten, först 1917 uppmärksammad
bronsstatyett (i Budapest), som antages vara
en avgjutning av en egenhändig studie till
något av monumenten. Det bäst bevarade
arbetet från L:s första Milanotid är
målningen »Madonnan i grottan», påbörjad 1483
(i Louvre; det exemplar, sorn finnes i London,
är en replik, i allt väsentligt utförd av en
av mästarens lärjungar. Ambrogio de Predis).
Under denna period utfördes ett av L:s
huvudverk, »Nattvarden», som han omkr. 1494
började måla i refektoriet vid Santa Maria
delle Grazie. I anordningen överensstämmer
den i många avseenden med föreg.
framställningar av ämnet. En betydande nyhet är det
starka betonandet av lärjungarnas olika sätt
att upptaga Jesu yttrande: »En av eder skall
förråda mig». Här har L. givit det högsta
den italienska konsten åstadkommit av
individuell karakterisering och dramatiskt
uttryck. Själsrörelserna tecknas med lysande
klarhet med en rikedom av personliga drag
och rörelsemotiv, allt sammanhållet i en
överlägset väl beräknad gruppering. Tekniskt var
målningen ett experiment, som tyvärr icke
visade sig hållbart. Bedan vid 1500-talets
mitt hade så mycket av färgytan lossnat från
muren, att Vasari kunde beteckna målningen
som halvt förstörd. I våra dagar ha
övermålningar avlägsnats och resterna av den
ursprungliga färgen fästs vid väggen (1908).
Efter Ludovico Sforzas fall lämnade L.
Milano, vistades någon tid i Venezia och
Mantova men återvände 1500 till Florens, där
han med avbrott vistades till 1506. Under
denna tid sågo tre betydelsefulla målningar
dagen, »Slaget vid Anghiari», »Anna med
Maria och Jesusbarnet» samt »Mona Lisa».
»Anghiarislaget» skulle utföras som fresk i
stora salen i Palazzo Vecchio, där
Michel-angelo på den motsatta väggen skulle utföra
sina »Badande soldater, som överraskas av
fienden». Ingendera målningen blev utförd.
L:s kartong var färdig 1505 men har ej blivit
bevarad. Vi känna den blott genom skisser
och teckningar. Till Annagruppen utfördes
kartongen i Florens och själva målningen (nu
i Louvre) senare i Milano. Den är L:s
konstrikaste komposition men tillika utmärkt av
fin lyrisk stämning och mjukt ljusdunkel,
drag, som återkomma även på porträttet av
Mona Lisa Gherardini, en neapolitanska,
förmäld med den florentinske köpmannen
Gio-condo (därav namnet »La Joconde», som den
bär i Frankrike; finnes i Louvre).
Målningssättet ger här en god föreställning om L:s
metod att låta färgerna liksom upplösa sig i
ljusdunkel, i sammansmältande nyanser,
varken ljus eller skugga, mera ton än färg —
ett behandlingssätt h. o. h. motsatt det före
honom vanliga, då färgerna pålades klara och
bestämda, i jämna plan på den utförda
teckningen. Bildens psykologiska innebörd,
betonad särskilt genom det gåtfulla leendet, har
livligt intresserat konstforskare och poeter.
— 1506 gick L. i tjänst hos franske konungen
Ludvig XII, som då härskade över Milano.
Efter ett besök i Rom 1513 återvände han
1516 och följde kort därefter Frans I till
Frankrike, där han framlevde sina sista år.
I konsthistorien står L. som föregångsman
och inledare till högrenässansens målarkonst.
Det är först och främst han, som grundat dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
