Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lins - Linschoten, Jan Huyghen van - Linsén, Johan Gabriel - Linsilke - Linsingen, Alexander von - Linsäll - Linth - Linton, Otto - Lintulaks - Linum - Linväxter - Linz - Linål - Lionardo da Vinci el. Leonardo da Vinci
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1285
Linschoten—Lionardo da Vinci
1286
av sin likhet med en vanlig bikonvex
glaslins kallas kristallinsen. Den är
innesluten i en likaledes genomskinlig hinna,
linskapseln, och medelst fina trådar, zonula
Zin-nii, fäst vid strålkroppen. Hos vuxna
människor har 1. i medeltal 9 mm diam, och 3,7
mm tjocklek. Liksom hornhinnan och ögats
vätskor, kammarvattnet och glaskroppen,
medverkar den till att sammanbryta det i
pupillen infallande ljuset till synhinnan och
äger härvid förmåga att förändra sin
brytande kraft, att alltså inställa el.
»ackom-modera» ögat för olika avstånd. Denna
bryt-ningsförändring åstadkommes genom
variationer såväl i l:s konvexitet som i dess
totala brytningsindex. — Grumlingar i 1.
benämnas grå starr (se Starr). K. G. P-n.
3. (Bot.) Se V i c k e r.
Linschoten [li’ns^åton], Jan Huyghen
van, nederländsk reseskildrare (1563—1611),
åtföljde 1583 en portugisisk flotta till Goa,
där han samlade omfattande upplysningar om
den ostindiska övärlden; återkommen till
hemlandet 1592. deltog han 1594—96 i de
holländska expeditionerna till Karahavet. En
resebeskrivning av L. (på holländska; 1596) är
senast utg. av Linschoten-Vereeniging 1910.
Linsén, Johan Gabriel, finländsk
universitetslärare (1785—1848). Blev 1810
docent och 1813 adjunkt i romersk litteratur
vid Åbo akad. samt 1828 prof, i vältalighet
och skaldekonst vid Helsingfors univ. L.
var jämte A. I. Arwidsson den mest
framträdande representanten för den s. k.
Åbo-romantiken (se monogr. av W. Söderhjelm,
1915). L. skrev i kalendern Aura (1817—18)
och tidskr. Mnemosyne (1819—23) dikter samt
uppsatser, bl. a. »Om finsk nationalitet»,
grundläggande för den finska
nationalitetsidéns utveckling. H. E. P.
Linsilke, bot., se C u s c u t a.
Li’nsingen, Alexander von, tysk
general (f. 1850). Var vid världskrigets utbrott
chef för 2:a armékåren (Stettin) och blev
1915 chef för tyska sydarmén, vilken
disponerades till
Karpa-terna. Juli s. å. blev
L. chef för
Bugarmén och i sept. för
»armégruppen L.»,
som lyckades
till-bakaslå de ryska
anfallen på östfronten
(Volynien) okt.—nov.
1915 och juli 1916.
1918 ryckte L. in i
Ukraina, intog Kiev
och Odessa samt blev
generalöverste. Juni
■—nov. 1918 var L.
överbefälhavare i Markerna. M. B-dt.
Linsäll, socken i Härjedalen, Svegs
tingslag, Jämtlands län; 1,180,80 kvkm, 1,220 inv.
(1930). Genomflytes i ö. av Ljusnan (omkr.
400 m ö. h.) och når i v. fram till
dalagränsen. Huvudsaki. öde skogsvidder och fjäll
(upp till 1,196 m ö. h.); de få byarna ligga
vid Ljusnan och vägarna från kyrkbyn mot
v. (se karta vid Härjedalen). 303 har
åker, 107,922 har skogs- och hagmark. Ingår
i Svegs, Älvros och L:s pastorat i
Härnösands stift, Härjedalens kontrakt.
Linth [lint], flod, se Limmat.
Linton, Otto, ingenjör, högskolelärare (f.
1880 4/«). Utexaminerades från Tekniska
högskolans avd. för väg- och
vattenbyggnadskonst 1901, var 1901—15 anställd i
Järnvägsstyrelsen, fran
1908 såsom
byråingenjör och
föreståndare för
brobyggnads-avd., blev 1915 prof,
i järnbyggnadslära
vid Tekniska
högskolan, 1923 i
brobyggnad. L. har
konstruerat ett stort antal
nya broar för S. J.,
bl. a. över Dalälven
vid Krylbo, Ljusnan
vid Edänge,
Skellef-te, Pite och öre
äl
var, svängbron över nya Trollhätte kanal m.
fl. och anses som en av Sveriges främsta
brokonstruktörer. G. H-r.
Li’ntulaks, by i Vasa län, Finland, 75 km
ö. om Lappo. En mindre avd. under major
O. H. v. Fieandt besegrades här 3 juli 1808 av
en rysk styrka under general Vlastov.
LInum, bot., se Lin.
Linväxter, Linäceae, täml. artfattig fam.
bland koripetalerna, närmast besläktad med
harsyreväxterna och liksom dessa med
strål-formiga blommor. Bladen äro enkla, vanl.
lansettlika. Frukten är en vanl. klotrund
kapsel med 10 el. 8 frön. Största släktet är
Linum, som har femtaliga blommor. Av dess
omkr. 100 arter finns en vild i Sverige, näml,
den vitblommiga L. catharticum, vildlin,
täml. allmän på ängsmark upp till Jämtland
och Härjedalen. Om L. usitatissimum se. L i n.
Den enåriga, vackert rödblommiga L.
grandi-florum, p r a k t 1 i n (från Nordafrika), odlas
som prydnadsväxt. Jfr Dvärglin. G. M-e.
Linz [lints], huvudstad i övre Österrike,
vid Donau; 102.081 inv. (1923). Viktig
järnvägsknut. Biskopssäte. Den egentliga
staden ligger på högra stranden och har många
gamla byggnader i renässans och barock. På
vänstra stranden ligger det 1919
inkorporerade Urfahr; n. därom höjer sig Pöstlingberg
538 m ö. h. En ny dom uppfördes 1862—1924.
L. var från 1830 befäst medelst en gördel av
32 torn, av vilka 5 finnas kvar. L. är
stapelplats för Donauhandeln, särskilt för järnvaror.
Tillv. av cigarrer, maskiner m. m.; varv.
Linål, zool., se Nejonögon.
Liona’rdo da Vinci [-vi’ntfi] el. L e o n a
r-do da Vinci, italiensk konstnär och
vetenskapsman (1452—1519), f. i Vinci,
Tos-cana. Utom målare, skulptör och arkitekt var
L. även ingenjör, mekaniker, naturforskare
och filosof. Han har blivit kallad
»renässansens universella intelligens» och var på en
gång skapande konstnär och en forskare, som
sökte intränga i allt.
L. var naturlig son till advokaten Piero
d’Antonio, som från byn Vinci nära Empoli
senast 1469 inflyttat till Florens. Sina första
lärospån gjorde han i Verrocchios ateljé, men
av hans verksamhet under denna tid finns
blott ett enda spår, näml, den främsta
knä-böjande ängeln på lärarens tavla »Kristi dop»
(nu i Uffizierna). De äldsta fullt autentiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
