Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lionardo da Vinci el. Leonardo da Vinci - Lionbukten - Lionne, Hugues de, markis de Berny - Liotard, Jean Étienne - Liouville, Joseph - Liouvilles Journal - Lípa, Česká - Lipa - Liparis - Lipariska öarna el. Eoliska öarna - Liparit - Lipaser - Lipemi - Lipine - Li Po (Li Tai-po) - Lipoider - Lipokromer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1289
Lionbukten—Lipokromer
1290
stora förenklade form, dess enhetliga
komposition, dess riktning på något väsentligt och
betydande och dess dramatiska
figurbehandling. Det lyriska draget hos L. och den
förtonande tekniken få däremot ingen betydelse
för högrenässansens huvudström (Rafael och
Michelangelo) i Rom men väl för den
florentinska lokalskolan (Piero di Cosimo, Andrea
del Sarto) samt för norditalienarna.
L. har efterlämnat en otalig mängd
manuskript och anteckningar i olika ämnen; han
gjorde utkast till maskiner av olika slag,
bl. a. flygapparater (se bild 1 till art.
Flygkonst) m. m. Ilans »Trattato della
pittu-ra», tankar om måleriet, är i utdrag
återgiven på sv. i Siréns monogr. över L. Hans
övriga skrifter ha utgivits bl. a. hos E.
Rou-veyre (22 bd, 1901). Av L:s ofantliga
anatomiska arbete utgavs en del (med faksimile
av L:s teckningar) av anatomiska institutet
i Oslo 1911. — I den rikhaltiga litt. om L.,
som inledes av Vasari (1550), märkas arbeten
av W. v. Seidlitz (2 bd, 1909), J. Thiis (s. å.),
O. Sirén (på svenska 1911; omarb. fr. uppl.
1928). En mästerlig tolkning av L:s konst och
person har senast givits av E. Hildebrandt
(1927). G-g N. (H. C-l.)
Lionbukten [liä’-], fr. Golfe du Lion, bred
bukt av Medelhavet på Frankrikes sydkust.
Lionne [liå’n], Hugues de, markis de
B e r n y, fransk statsman (1611—71).
Maza-rin gjorde L. 1646 till sekr. hos
änkedrottningen samt till ambassadör 1654 i Rom och
1656 i Madrid. L. deltog 1659 i avslutandet
av pyreneiska freden. Genom sin formulering
av giftermålskontraktet mellan Ludvig XIV
och den spanska infantinnan skapade L. en
brukbar förevändning för spanska
tronföljds-kriget. Efter Mazarins död 1661 övertog L.
utrikesledningen. Han var en smidig
diplomat och ett villigt redskap för Ludvig XIV.
Liotard [liåtä’r], Jean E t i e n n e,
schweizisk målare (1702—89), utbildad i Paris, kom
1736 till Rom, ett par år senare till
Konstan-tinopel, där han stannade i fem år. L.
besökte flera europeiska hov, vilka anlitade
honom mycket, samt bosatte sig till sist i
Genève. L:s mest berömda målningar äro
»Chp-kladflickan» (1745; Dresden) och »Liseuse»
(1746—47; ett ex. i Dresden och ett i
Amsterdam). Litt.: F. Fosca, »L.» (1928). E. L-k.
Liouville [lioviT], J o s e p h, fransk
matematiker (1809—82), prof, vid École
polytech-nique 1833, vid Collège de France 1839. 1848
var han demokratisk led. av
nationalförsamlingen. Som författare var L. mycket
produktiv (omkr. 400 avh.). Särskilt förknippade
med hans namn äro teorien för derivator och
integraler med brutna index, vars skapare
han är, samt teorien för elliptiska funktioner
och för differentialekvationer. Led. av sv.
Vet.-akad. (1851). Hm.
Liouvilles Journal [liovi’ls-], betydande
matematisk tidskrift, vars verkliga namn är
Journal de Mathématiques Pures et
Appli-quées. Den grundades som ersättning för de
s. k. Annales de Gergonne av J. Liouville
(se d. o.) och upplevde under hans ledning 39
årg. Den fortsattes från 1874 av Resal och
senare av Jordan. Hm.
Lipa, Ö e s k å [tje’ska-], stad, se B ö
h-m i s c h Leipa.
Lipa, två bifloder till Dnjestr, i Galizien,
Gnila lipa (se d. o.) och Zlota lipa (se d. o.).
Liparis, zool., se Sugfiskar.
Lipäriska öarna el. E ö 1 i s k a ö a r n a,
it. Isole Lipari, Isole Eolie, ögrupp utanför
Siciliens n. kust, ingår i it. prov. Messina;
97,9 kvkm, 13.973 inv. (1921). L. utgöras
av 7 större öar: Linari, Vulcano, Salina,
Pa-naria, Stromboli, Filicudi och Alicudi, samt
några holmar och klippor. De äro
vulkaniska och äga två verksamma vulkaner, på
Stromboli och Vulcano. Högst når Salina,
962 m ö. h. Öarna producera vin (malvasia).
Störst är Lipari (37.6 kvkm, 8,683 inv.;
vinexport), fruktbarast Salina. Från öarna har
länge en stark emigration ägt rum. De
användas även som deportationsort.
Liparlt, se K vart spo rf yr.
Lipäser (av grek. li’pos, fett), benämning
på fettspjälkande enzym (se d. o.). L.
förekomma hos såväl djur som växter, t. ex. i
de högre djurens matsmältningsvätskor, och
i oljerika frön, ss. ricinusfrön. I. B.
Lipeml (av grek. Wpos, fett, och häl’ma,
blod), sjuklig stegring av blodets fetthalt,
även av ädelfetterna, påvisas genom
centri-fugering el. mikroskopiskt el. kemiskt som
fettdroppar el. fettskikt. L. uppträder
företrädesvis vid vissa rubbningar i
ämnesomsättningen, framför allt vid sockersjuka. G. H.*
Lipi’ne, by i po. Schlesien, 3 km n. v. om
Königshütte; 17.059 inv. (1919).
Chamotte-och svavelsyrefabriker, zinkhytta, kolgruvor.
Li Po (ärenamn Li T a i - p o), kinesisk
skald (699—762), räknas som den ene av
Kinas två största diktare. Förde ett
glättigt vandringsliv med diktälskande
dryckes-kumpaner (»de sex lata vid bambubäcken»),
kom 742 till huvudstaden Chang-an, väckte
uppmärksamhet och blev högeligen gynnad
och avhållen av kejsar Ming-huang
(Hüan-tsung). L. stötte sig dock med mäktiga män,
och kejsaren tvangs att avskeda honom. Han
drog sig nu tillbaka med en ny grupp
likasinnade (»de åtta odödliga, som dväljas i
vinet») till ett bekymmerslöst pokulerande
och diktande. Han omkom enl. traditionen
vid ett försök under ruset att över en
båtkant gripa månen i vattnet. — L:s dikter
äro till stor del dityramber till vinets lov,
men de ha även ett starkt drag av vemod
och beklämdhet inför livets förgänglighet och
fåfänglighet. Se också Kinesiska
språket och litteraturen, sp. 743. B. Kgn.
Lipolder (av grek. li’pos, fett, och ei’dos,
utseende), en mycket viktig grupp
fettlik-nande organiska ämnen, till vilken bl. a. höra
sterinerna, bland vilka kolesterin är det
för djurkroppen viktigaste ämnet, och f o
s-fatiderna, särskilt lecitin. De bilda en
aldrig felande beståndsdel i cellerna.
Framför allt utmärka de sig därigenom, att de
liksom fetterna äro lösliga i eter, alkohol
o. s. v. och olösliga i vatten. Fint fördelade
tills, m. vatten bidraga de till cellernas
svam-piga byggnad. De äro själva goda
lösningsmedel för fetter och möjliggöra härigenom
fetternas transport från cell till cell. Salter
och vattenlösliga ämnen passera genom det
i 1. uppslammade vattnet. I. B.
Lipokrömer, naturliga färgämnen av
lipoid-artad karaktär (se L i p o i d e r).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
