Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Liszt, Franz (tonsättare) - Liszt, Franz Eduard von (jurist) - Lit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7
Liszt, F. E. v.—Lit
8
Franz Liszt. Målning av Fr. von Lenbach.
piano. 1835 lämnade L. Paris i sällskap med
grevinnan d’Agoult (författarinna under pseud.
Daniel Stern) och uppehöll sig sedan tills, m.
henne i Schweiz och Italien till 1839. Under
denna tid konserterade han huvudsaki. i
Italien. De följ, tio åren bereste han ensam hela
Europa (ej Sverige) och vann anseende som
samtidens främste pianovirtuos. Han blev den
förste, som vågade införa konserter för sitt
instrument utan hjälp av medverkande. 1847
trädde han i förbindelse med den polska
furstinnan Karoline Sayn-Wittgenstein och
slog sig med henne ned i Weimar 1849, där
han sedan i tolv år verkade som
hovkapellmästare och lärare och samlade en mängd
konstnärer omkring sig. Weimar blev
medelpunkten för musiken i Europa. Som
tonsättare utvecklade L. en betydande verksamhet.
Förut hade han blott skrivit pianostycken
och solosånger. Nu tillkommo de stora
orkesterverken, t. ex. de 12 »symfoniska
dikterna» (däribland »Bergsymfonien», 1849,
»Tasso», 1848, »Les préludes», 1850, »Orpheus»,
1854, »Die Ideale», 1857, »Prometheus», 1850)
samt två stora programsymfonier, »Faust»
och »Dante», båda med körer. Nu
komponerades även de ännu högt skattade
pianokonserterna i A dur och Ess dur samt
pianosonaten i h moll. Till de mera grunda
verken i virtuos stil höra operatranskriptionerna
samt de 12 ungerska rapsodierna (sedan
arrangerade för orkester). Ett betydande verk
i vokalstil blev mässan för Gran 1856. L.
framträdde även under denna tid ofta som
författare och skrev bl. a. en Chopinbiografi
(1852) och en bok om zigenarmusiken (1859).
Sina åsikter om musikens förhållande till
poesien framlade han i flera utförliga
programskrifter för konserter (särskilt i förklaringen
till Berlioz’ »Harold en Italie»). 1861 lämnade
han Weimar och ägnade sig de närmaste åtta
åren åt katolska kyrkomusikens förbättrande
i Rom. Efter 1870 delade han sin tid mellan
Rom, Weimar och Budapest. I sistnämnda
stad grundade han ett konservatorium och
gav själv undervisning i piano. Av senare
kompositioner märkas de båda oratorierna
»Die Legende von der heiligen Elisabeth»
(1865; uppf. i Sthlm 1887) och »Christus»
(1871; uppf. i Sthlm 1906) samt en
krönings-mässa (1866). — L. avled i Bayreuth, där hans
dotter Cosima Wagner (se d. o.) just
förberedde festspelen. L:s insats inom musiken är
av utomordentlig betydelse. Som pianist blev
han grundare av den moderna pianotekniken,
som kompositör gav han nya impulser genom
sina symfoniska dikter, sina oratorier och
konserter. Ej minst betydande blev dock hans
verksamhet som ledare av den nyromantiska
skolan, där han med övertygande kraft
verkade för Wagner. — L:s kompositioner ha
utgivits i samlad uppl. på Breitkopf & Härtels
förlag genom Aloys Obrist. Av hans brev
ha flera samlingar utgivits av La Mara. —
Litteraturen om L. är synnerligen
omfångsrik, men ett verkligt betydande biografiskt
huvudverk saknas ännu. Utförligast är Lina
Ramann, »Fr. L. als Künstler und Mensch»
(3 bd, 1880—94). Av andra biografer kunna
nämnas J. Kapp (1909) och R. Wetz (1925).
Värdefulla bidrag lämna La Mara, »Aus der
Glanszeit der Weimarer Altenburg» (1906) och
»L. und die Frauen» (1911). T. N.
Liszt [list], Franz E d u a r d von, tysk
jurist (1851—1919), kusin till F. L. Blev
1879 prof, i Giessen, 1882 i Marburg, 1889 i
Halle och var 1899—1917 prof, i Berlin. L.
var även politiker
(1908—13 led. av
preussiska lantdagen,
1912—18 av tyska
riksdagen). L. var
vetenskapligt
verksam inom folkrätt,
civilrätt (särskilt
skadeståndslära) och
framför allt
straffrätt. Han var en av
sin tids förnämsta
kriminalister.
Brottet är, enl. hans
mening, företrädesvis
en social företeelse. Straffet avser att
bekämpa denna företeelse, att avskräcka,
förbättra och oskadliggöra. I en försiktig och
målmedveten socialpolitik såg L. det
säkraste och bästa medlet till kriminalitetens
bekämpande. L. var stiftare av
Internationella kriminalistföreningen (se d. o.),
utgivare av Zeitschrift für die Gesammte
Straf-rechtswissenschaft och av flera samlingsarbeten
samt en mycket produktiv författare.
»Lehr-buch des deutschen Strafrechts» (1881; 25:e
uppl., av E. Schmidt, 1927) har vunnit stor
spridning, även genom talrika övers. L.
deltog även i förberedelserna till en ny tysk
strafflag. R. B-l.
Lit, socken i Jämtlands län, Lits och
Röd-öns tingslag, n. ö. om Östersund, kring
Indalsälven (Litsälven) samt mellan dess
biälvar från n., Långan och Hårkan; 798,20 kvkm,
3,456 inv. (1930). Stora jordbruksbyar på
älvdalens och höjdernas sydsluttningar; f. ö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
