Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
Lithothamnion—Litografi
24
arter, båda upprätta örter med strävhåriga
blad. Den fleråriga, omkr. 5 dm höga L.
offi-cinale, stenfrö, har vita, släta,
porslins-glänsande delfrukter och växer täml. sällsynt
i busksnår (mest på kalkgrund) upp till
Bohuslän och Gästrikland. Den enåriga, omkr.
3 dm höga L. arvense, sminkrot, har
gråbruna, rynkiga, matta delfrukter och är ett
särskilt i vissa trakter allmänt åkerogräs.
Roten har röd, avfärgande bark. G. M-e.
Lithotha’mnion, bot., se Kalkalger.
LItionglimmer, Litionlt, se G 1 i m m e r.
LItis conso’rtium, lat., jur., se
Processgemenskap.
Litis contestätio, lat., jur., enl. romersk
rätt den akt, som skulle inleda rättegången.
Båda parternas närvaro erfordrades. Genom
1. inlät sig svaranden i svaromål ang. själva
saken. A. H.
Litis denuntiätio, lat., jur., uppmaning av
part i rättegång till en utomstående att
deltaga i processen för att understödja partens
talan. En sådan uppmaning förekommer enl.
sv. rätt (jordabalken kap. 11 § 1,
ärvdabal-ken kap. 13 § 2), då tredje man som
fångesman el. eljest är skyldig hålla parten
skadeslös, om den omprocessade rättigheten frångår
denne. L. sker vanl. genom stämning. Å. H.
Litispende’ns (av lat. lis pe’ndens, anhängig
rättegång), ett måls anhängighet vid domstol.
Enl. sv. rätt inträder anhängigheten med
stämningens delgivning och upphör, när
domstolen genom slutligt utslag skiljer målet
från sig. Anhängighetens viktigaste
rättsverkan är den, att, så länge den varar (lat.
lite pende’nte), saken icke kan upptagas till
prövning av annan domstol (s. k.
litispen-densverkan i egentlig mening). Ä. H.
Li’tium el. L i’t h i u m (av grek. li’thos,
sten, emedan det först anträffades i mineral),
en envärdig alkalimetall. Kem. tecken Li,
atomnummer 3, atomvikt 6,94 (isotoper 6 och
7). L:s spec. v. är 0,59 och smpt 186° C. L.
förekommer allmänt utbrett i naturen, ehuru
i mycket små mängder, i flera olika mineral,
ss. petalit, lepidolit och turmalin. Metallen
upptäcktes 1817 av J. A. Arfwedson som
beståndsdel i flera mineral från Utö
järngruvor. Li-föreningar färga lågan intensivt
karminröd. L. hör till alkalimetallernas grupp,
och dess salter likna i stort alkalimetallernas
salter. Dock äro litiumfosfat och
litiumkar-bonat mycket svårlösliga i vatten. Genom
tillsats av några hundradels procent 1. till
aluminium kan denna metall göras betydligt
hårdare. Även lagermetaller kunna göras
hårdare genom tillsats av små mängder 1. I. B.
Litiumsalter, särskilt det officinella 1
i-tiumkarbonatet, Lithii carbonas, har
man med tvivelaktig framgång försökt som
läkemedel i avsikt att upplösa uratstenar
(urater el. urinsyrade salter) i njurarna el.
blåsan ävensom uratavlagringar i kroppen
vid gikt. Jfr L i t i u m. C. G. S.*
Litle, Jon, se Galen.
Litofanl (av grek. li’thos, sten, och fano’s,
genomskinlig), skiva av halvgenomskinligt
material, vanl. biskviporslin, med figurer
o. dyl. i låg relief. Hålles en dylik skiva mot
ljuset, framträda bilderna (de tunnaste stäL
lena visa dagrarna, de tjockaste de djupaste
skuggorna). L. nyttjades under 1800-talets
förra hälft som lamp- och ljusskärmar eller
hängdes upp i fönstren. Upk.*
Litogräf, utövare av litografi (se d. o.),
sten-tryckare, särskilt den, som på stenen utför
den för litografiskt tryck avsedda teckningen.
Litografisk press.
Litografi (av grek. li’thos, sten, och
gra’-feln, skriva, rista, teckna) el. Stentryck,
dels en metod att mångfaldiga skrift el. bild,
dels en på sådant sätt framställd
reproduktion. L., som uppfanns på 1790-talet av
A 1 o i s S e n e f e 1 d e r (d. 1834), utföres med
en planslipad s. k. litografisk sten (se d. o.),
på vilken bilden är tecknad med fet krita el.
tusch (litografisk tusch). Sedan stenens av
teckningen orörda partier genomfuktats med
vatten, infärgas bildytan med fet färg
(litografisk färg), vilken fastnar i teckningen men
ej i de vattendränkta partierna, varefter
avtryck på papper göres. Metoden grundas på
det förhållandet, att fett och vatten ej kunna
blandas. För varje nytt avtryck måste
fukt-ning och infärgning förnyas.
Den litografiska metoden, som ju är ett
plantrycks- el. flacktrycksförfarande (jfr F
o-tomekaniska r epr od uk tion s f ö
r-f a r an d e n och Grafisk konst),
till-lämpas dels direkt, då teckningen göres direkt
på stenen, dels indirekt, då teckningen
utföres på ett särskilt preparerat papper,
varifrån den sedan överföres på stenen, den s. k.
övertrycksmetoden. Av de
direkta.me-toderna finnas olika s. k. maner. Vid
tuschmaneret el. pennteckningen
tecknas bilden på stenen med mjuka stålpennor,
dragstift el. penslar. Vid c rayon
maneret el. k ritte c k ningen utföres bilden
med litografisk krita på en sten med kornig
yta. Ett enl. crayonmaneret framställt avtryck
liknar en med svartkrita på kornigt papper
utförd teckning. Jfr reproduktioner efter
litografier i crayonmaner vid art. A d 1 e
r-c r e u t z, C. J. (vid sp. 160), Adlersparre,
G. (vid sp. 168), Agardh, K. A. (vid sp.
264), m. fl. artiklar. För bildens anbringande
på stenen tillämpas numera i stor
utsträckning fotografiska metoder (se F o t o
litografi). — Sedan man erhållit en fet bild
på stenen, måste denna etsas för att öka
stenens porositet på de ställen, som ej äro täckta
av bilden, och därmed stenens förmåga att
uppsuga och kvarhålla vatten. Tryckningen
göres med handpress eller med maskin- el.
snällpress. — På grund av den litografiska
stenens höga pris och ohanterlighet har man
sökt olika ersättningsmedel; bland dessa ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
