Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Livingstone, David - Livingstonebergen - Livingstonefallen - Livistonia - Livius, släkt - Livius, Titus - Livius Andronicus - Livkompani - Livland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Livingstonebergen—Livland
47
pande. Hans andra resa (1858—64) medförde
bl. a. upptäckten av sjön Njassa (1859). Den
tredje resan (1865—73) ägnades åt
Nilproble-met. Han upptäckte därunder bl. a. Lualaba,
vilken han oriktigt antog vara en källflod till
Nilen, samt sjöarna Moero och Bangveolo.
Det var under denna färd, som han
anträffades av H. M. Stanley 10 nov. 1871, då han
utmattad och utblottad kom från det inre till
Udjidji vid Tanganjika. L. ville dock ej följa
med Stanley tillbaka utan fortsatte sitt
sökande efter Nilens källor. Han hade hunnit
till Hala vid Bangveolosjön, då han dukade
under för strapatserna. Ett par trogna svarta
tjänare lyckades föra hans lik ned till kusten;
han begrovs i Westminster abbey.
L. har betecknats som nittonde seklets
störste missionär, ädlaste människovän och
främste Afrikaforskare. Han gav starka impulser
åt missionsarbetet i Afrika och väckte en
världsopinion mot slavhandeln. Som
forskningsresande utmärktes han av den största
noggrannhet i iakttagelserna, och hans
dagböcker, som han förde även under de svåraste
förhållanden, lämnade ett utomordentligt rikt
material för kännedomen om Afrika. L. utgav
»Missionary traveis and researches in South
Africa» (1857; sv. övers, i 2 bd 1859—60) och
»Narrative of an expedition to the Zambesi
and its tributaries» (1865). Litt.: W. G.
Blaikie, »The personal life of D. L.» (1881);
H. H. Johnston, »L. and the exploration of
Central Africa» (1891); E. B. Walker, »L. the
pioneer» (1925). — L:s porträtt återges på
vidstående plansch. G. Lbrg.
Livingstonebergen [IPviijsten-], en i flera
bergskedjor utlöpande horst i
Tanganjikater-ritoriet, Östafrika; bildar Njassas branta n.
och ö. stränder, når i n. 2,977 m.
Livingstonefallen [IPviRstøn-], ett flertal
fall i nedre Kongo (se d. o., sp. 1069).
Livistöna, bot., se Palmer.
LIvius, plebejisk adelssläkt i det gamla
Rom. Till släkten hörde Marcus L. S a 1
i-n a t o r, konsul 219—207, då han i förening
med C. Claudius Nero besegrade
Has-drubal vid Metaurus. Om andra medlemmar
av släkten se D r u s u s. E. St.
LIvius, Ti tus (59 f. Kr.—17 e. Kr.), f. och
d. i Patavium (Padova). Uppträdde som
skriftställare på filosofiens, retorikens och
historiens områden. Historien blev hans
huvudintresse, och blott av hans historiska verk
äro delar bevarade.
I sitt arbete »Ab urbe condita libri»
skildrade L. Roms öden från stadens
grundläggning till år 9 f. Kr. Av verkets 142 böcker
äro bevarade 1—10 (den första d ek ad en),
21—45 (41—45 med en del luckor) och ett
obetydligt fragment av bok 91. Därtill
komma innehållsförteckningar (periochae) till
nästan alla böckerna, kompletterade genom
nyare papyrusfynd. Dessa periochae stödja sig
på ett nu förlorat sammandrag (epitome) av
L:s omfångsrika arbete. Dettas första bok
skildrar konungatiden. Den tionde för fram
berättelsen till 292 f. Kr. Den tredje dekaden
(21—30) är ägnad det andra puniska krigets
historia, och bok 45 slutar med skildringen
av Aemilius Paullus’ triumf över Makedonien
167. Händelserna från Caesars död till år 9
krävde 24 böcker.
48
L:s framställning utmärkes av egenskaper,
som av romersk publik voro särskilt
uppskattade, allvar och ett drag av monumental
storhet. Hans teatraliskt tillrättalagda
skildringar och patetiska ton väcka ännu intresse.
I sin -stil skänkte han dock retoriken mer än
som bort tillkomma den. I sin syn på
människorna var L. företrädesvis moraliskt
inställd; vid sidan härav gav det fosterländska
sinnelaget hans ord värme och präglade även
hans historiska uppfattning. Världshistorien
utmynnar för honom i Roms storhet och ära.
De inre politiska tvisterna kan han anses ha
återgivit med oväld, ehuru med en viss
förkärlek för nobiliteten.
I jämförelse med de moraliska, patriotiska
och litterära avsikterna trädde i L:s
historieskrivning sannings- och forskningsintresset
tillbaka. Gentemot sina sagesmän övade han
icke någon grundlig kritik. Om Roms äldre
offentliga inrättningar hade han icke
inhämtat noggrann kännedom, och om
krigsväsendet var han blott knapphändigt underrättad.
Trots alla förbehåll är dock hans skrift en
mycket värdefull historisk källa. Man räknar
honom till förtjänst, att han avhöll sig från
konstruktioner och haltlösa systematiseringar.
L:s källor voro för somliga delar av verket
goda. Så har han i stor utsträckning anlitat
Polybius’ »Historiae». För andra puniska
kriget har han även använt Coelius Antipaters
monogr. och för revolutionskrigen Asinius
Pollio. För äldre tider och även senare har
han haft till ledare de s. k. annalisterna,
vilkas anordning av stoffet är tydligt skönjbar
i hans verk. Från de yngre annalisterna
härleder sig det populära novellartade
anekdotmaterial, som man finner hös L.; tyvärr hade
de försett sina föregångares sparsamma
uppgifter med ymniga tilldiktningar.
Den f. n. bästa Liviusupplagan är utg. av
A. Zingerle (1883—1907). En utmärkt uppl.
av A. Luchs (1888—89) omfattar 2:a dekaden.
I sv. övers, av O. Kolmodin (5 bd, 1831—44)
finnas böckerna 1—10 och 21—27. E. St.
LIvius Andronlcus, romersk skald, se L
a-tinska litteraturen, sp. 831.
Livkompani, första kompaniet vid varje
inf.-reg:te i svenska armén. Till 1833 års
lönereglering var regementschefen tillika chef
för 1. och åtnjöt inkomsten av denna
befattning; kompaniet fördes i hans ställe av en
kaptenlöjtnant el. stabskapten. C. O.. N.*
Livland [li’f-], en av de forna
östersjöprovinserna, omfattade landet mellan Rigaviken,
Düna och Peipus samt ösel m. fl. öar;
huvudstad: Riga. N. delen tillhör nu republiken
Estland; s. delen (utom Riga) bildar lett,
prov. Livland (lett. Vidzeme; 23,076 kvkm.
404,624 inv. 1930). Polska L. motsvarar
nuv. lett. prov. Lettgallen.
Historia. L:s äldsta kända befolkning
utgjordes av letter, som dock undanträngdes
av ester och liver (se d. o.), efter vilka
landet fick sitt namn. På 1100-talet började
lybska köpmän över Visby segla på L., och
i deras spår följde den kristna missionen.
Under biskop Albert, 1199—1229, vann
svärdsriddarorden (se d. o.) inträde i L. och
var kraftigt verksam för L:s anslutning till
Tyska riket. De ständiga oroligheterna inom
L. föranledde landets biskop att 1236 be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
