Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Livland - Livlina - Livmedikus - Livmoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
Livlina—Livmoder
50
gära hjälp hos Tyska orden (se d. o.) i
Preussen. De invecklade länsrättsliga
förhållandena medförde, att ärkebiskopen av
Riga blev Tyska ordens länsherre, men som
överhuvud för de preussiska stiften blev han
samtidigt ordens vasall. Staden Riga var
dock oberoende och tillhörde redan i slutet
av 1200-talet liksom senare Dorpat och Reval
hansan. L:s karaktär av buffertstat mellan
de ryska och polsk-litauiska väldena verkade
i hög grad hindrande för den politiska
stabiliseringen. Bönderna voro i hård livegenskap
under den tyska godsägaradeln, och endast
i de fåtaliga städerna ägde en större
materiell och kulturell blomstring rum. Redan
på 1520-talet vann reformationen under
blodiga inbördesfejder inträde i L. Tyska
ordens förfall framträdde härigenom allt
tydligare trots framstående ordensmästare som
Walter v. Plettenberg, 1494—1535,
och Gotthard Kettler. Den sistnämnde
nödgades 1559 till Polen avträda landet s. om
Düna och sålde s. å. stiften ösel och
Kurland till Danmark. Redan tidigt hade L.
dragits in i den svenska intressesfären, och 1561
gåvo sig Reval, Harrien och Wierland under
Sveriges krona. Kurland gavs s. å. som
her-tigdöme åt Kettler. Det övriga L.
införlivades 1566 med Litauen. Under de långvariga
krigen mellan Sverige och Polen var L. ofta
krigsskådeplats, och genom fördragen i
Altmark (1629) och Stuhmsdorf (1635) fick
Sverige t. v. behålla L. 1660 avträddes
formligen L. n. om Düna till Sverige. — Tidigare
hade L. varit en riksomedelbar del av Tyska
riket med en representation på fyra kamrar,
där prelaterna och adeln helt dominerade.
Under svenskt välde blev L:s statsrättsliga
ställning ännu mer komplicerad. Både Karl
IX och Gustav II Adolf hade sökt förmå L.
att sända ombud till den svenska riksdagen,
men varje försök att närmare anknyta L. till
den svenska stormakten möttes med segt
motstånd från såväl adelns som städernas sida.
Viktiga reformer inom L:s sociala och
kulturella liv gjordes under den svenska tiden.
Bl. a. upprättades 1632 ett univ. i Dorpat.
Karl XI :s reduktion gick hårdhänt fram över
L.; omkr. 5/e av L:s jord lades under den
svenska kronan. Detta underblåste
oppositionen mot Sverige inom L:s ledande kretsar.
Den bondevänliga politik den svenska
regeringen förde i L. var oförenlig med adelns
feodala föreställningsvärld. Missnöjet spreds
hastigt och tog sig bl. a. uttryck i Patkuls
(se d. o.) stämplingar, vilka gingo ut på att
lösgöra L. från det svenska väldet. Detta
förverkligades under det stora nordiska
kriget, och Sverige avträdde genom freden i
Nystad 1721 L. till Ryssland. Den svenska
tidens sociala reformer fingo nu mer el.
mindre fullständigt förfalla. Först 1804—19
genomfördes livegenskapens upphävande, men
ända fram till världskriget voro de gamla
feodala formerna i mångt och mycket ännu
levande. Försöken på 1800-talet att
genomföra L:s totala förryskning möttes av starkt
motstånd från de nyvaknade lettiska och
estniska nationalitetsrörelserna, och
revolutionsåret 1917 bildades huvudsaki. ur L. två
nya stater, Estland och Lettland (se
dessa ord). — Huvudarbetet för L:s äldre
historia är E. Seraphims starkt antisvenska
»Livländische Geschichte» (bd 2—3 av hans
»Geschichte Liv-, Est- und Kurlands»; 2:a
uppl. 1904). Jfr även E. H. J. Lundström,
»Bidrag till Livlands kyrkohistoria... 1621
—1660» (1914). B. E-r.
Livlina, från båtdävertarnas mellangaj
nedhängande linor, i vilka båtbesättningen
håller sig fast vid livbåtens hissande och firande.
Livmedikus (plur. livmedici;
»livläkare»), titel för kungliga familjens läkare.
Konungens, liksom drottningens, läkare
brukar få titeln förste 1. överläkaren vid
Loka hälsobrunn bär vanl. titeln 1.,
emedan anstalten lyder under
Riksmarskalksäm-betet. (A. W-dt.)
Livmoder (lat. u’terus, grek. hyste’ra), det
organ hos däggdjurshonor och hos kvinnan,
där det befruktade ägget utvecklas till
förlossningens inträdande. Hos kvinnan har 1.
Bild i.
den form, som bilderna visa, bild 1 till det
yttre och med alla bihang, sedda bakifrån,
samt bild 2 i genomskärning och i större skala
(något mer än halv naturlig storlek; en
avbildning av 1. med ägg finnes i art.
Havandeskap). L. är platt, framifrån-bakåt, så
att bredden är omkr. 2 gånger tjockleken.
Dess ställning i bäckenet är den, som synes
av bild 3. Den är svagt böjd, med
konkavi-teten framåt, och nedre delen (halsen, h)
övergår med en starkare krökning i moderslidan
(s). I sin ställning mellan urinblåsan (bl) och
ändtarmen (änd) hålles den rörlig dels av de
från båda kanterna utgående dubbelveck av
bukhinnan, breda m o d e r b a n d e n (L Z),
som till största delen kläda 1. mot bukhålan
och äro fästa vid bäckenets sidoväggar, dels
av runda mo de r b ande n (1. t), som äro
fortsättningar av l:s muskulösa massa och
sammanhänga med bäckenets yttre ända. L:s
huvudmassa kallas dess kropp (k), den
nedre och smalare delen dess hals (Ti), den i
slidan nedstickande koniska ändan
modertappen (t), övre välvningen (f) dess
botten. Från denna utgår, i övre kanten av
breda banden, åt vardera sidan ett ganska
fast rör (ö), äggledaren (ovidukten),
som lateralt ändar i en krökt, vidgad del.
Rörets fria mynning (* på bild 1) är flikad;
flikarna kallas fimbriae. — I bågen under
äggledaren, som på bild 3 och till vänster
på bild 1 ung. har sin naturliga ställning
men till höger är framåtviken, ligger
baktill i breda bandet inpå bäckenväggen den
ovala, platta (hos kvinnor, som
menstru-erat, knöliga) äggkörteln (äggstocken,
o var i et, o). Av bild 2 synes, att 1. är
ihålig. Urspr. uppkommen som skilda
utvidgningar på de två äggledarna, är den från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
