Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99 Ljustid—Ljustryck 100
fattar de berglänta och skogiga öarna N.
och S. L j u s t e r ö, nu förenade (tills. 61,54
kvkm), samt Edö, Ingmarsö, Husarö, ö. och
V. Lagnö m. fl. öar och skär kring fjärden
Gälnan. 1,400 har åker (främst på N. Ljusterö),
5,024 har skogsmark. I L. märkas V. Lagnö
havsbad och Äpplaröbaden. Många
sommarvillor. vid Linanäs L. villastad. Pastorat i
Ärkestiftet, Sjuhundra kontrakt.
Ljustid el. Ljusekvation, astron., den
tid, som ljuset använder för att gå från solen
till jorden. Ur observationer på
Jupitermå-narnas förmörkelser påvisade O. Römer första
gången, att ljusets hastighet icke är oändligt
stor. Han fann 1. vara omkr. 500 sek. Det, i
nyare tid vanl. antagna värdet är 497,78 sek.,
vilket dock bör ändras till 498.72 sek. K. Lmk.
Ljustillverkning. De nutida ljusen ha
utvecklat sig ur facklan, vilket lysmedel man
i forntiden (antagl. först i österlandet) kunde
förfärdiga av vax och fett, sammanhållet
medelst en genomlöpande veke av lin eller säv.
Under medeltiden började dels vaxljus, dels
talgljus bli kända i utföringsformer, som
höllo sig täml. oförändrade ända till
1800-talet. Dessa ljus erhöllos genom
neddopp-ning av en av löst garn tvinnad veke i smält
vax el. talg, vekens uppdragning ur badet
med vidhängande del av smältan, dennas
stelnande i luften samt förnyade neddoppning
o. s. v., tills ljuset fick åsyftad tjocklek.
Sådana ljus måste, då de användes, tid efter
annan få veken, som brann lodrätt, snoppad
med en ljussax för att icke ryka och osa.
Tillverkning av talgljus var en i samband
med slakten bedriven husslöjd, som förekom i
Sverige ännu på 1870-talet. Numera tillverkas
utom för särskilda ändamål — ss.
kyrkokul-tens behov av vaxljus i vissa länder — ljus av
stearin eller paraffin eller av en blandning
av båda ämnena. Stearin är den dyrare och
mera fulländade fettråvaran; paraffinljus ha
bl. a. olägenheten att mjukna, innan de smälta.
S. k. kompositionsljus förekomma även,
innehållande omkr. ^3 stearin och 2/3 paraffin. I
en fullständigt utrustad stearinljusfabrik
utgår man från råfett (talg, benfett palmolja o.
dyl.), utvinner därur genom spjälk ling omkr.
40 % stearin samt vissa biprodukter (olein,
glycerin, stearinbeck) och formar det erhållna
stearinet i stöpmaskiner till ljus. Därvid
nyttjas en flätad veke av bomullsgarn. Den
flätade veken har benägenhet att kröka sig i
lågan, så att dess spets står i dennas
ytterkant och där fullständigt förbrinner. För att
icke vekens aska skall hopa sig i dess spets,
indränkes garnet med en lösning av
ammo-niumfosfat och ammoniumsulfat. Det förra
saltet smälter tills, m. vekaskan; det senare
bidrager till vekens krökning, och båda
sal-terna tillhopa hindra veken att glöda och
ryka efter ljusets släckning. Stearinet stöpes
i smält tillstånd medelst olika slags formar
till släta, räfflade, spiralräfflade, med kanaler
försedda eller eljest till utseendet varierande
ljus för olika ändamål (kronljus, katedralljus,
vagnsljus, julgransljus m. m.). — I Sverige
finnes (1930) endast en fullständig
stearinljusfabrik. näml. Liljeholmens stearinfabrik i
Stockholm, gr. 1838 av L. J. Hierta; dessutom
förekommer ljusstöpning av importerat
stearin vid några mindre kemisk-tekniska
fabri
ker. Trots den starka konkurrensen med det
elektriska ljuset har förbrukningen i Sverige
av stearinljus, efter en nedgångsperiod omkr.
1920, åter stigit betydligt, vilket torde finna
sin förklaring i att smaken börjat föredraga
den »levande lågan» från ljuset framför den
elektriska lampans mera »döda» sken för vissa
belysningsuppgifter, t. ex. i kyrkor och
an-daktslokaler, till bordsbelysning vid festliga
tillfällen och vid väggspeglar. Jfr F e 11 e r,
Paraffin och Stearin. G. H-r.
Ljustorp, socken i n. Medelpad, Njurunda,
Sköns och Ljustorps tingslag, Västernorrlands
län, vid gränsen mot Ångermanland; 481,25
kvkm, 2,617 inv. (1930). Genomflytes i en
utpräglad n.—s. dal av Mjällån samt i en
odlad bidal från n. v. av Ljustorpsån. 1,829
har åker, 36,396 har skogsmark. Det i L.
belägna Lagfors bruk, anlagt 1742 som
järnbruk, nedlagt 1877, bokföres som egen
bruksförsaml.; 144 inv. (1930). Pastorat i
Härnösands stift, Sundsvalls kontrakt.
Ljustorps tingslag ingår numera i Njurunda,
Sköns och Ljustorps tingslag (se d. o.).
Ljustryck. 1. Ett fotomekaniskt
reproduk-tionsförf^rande, som grundar sig därpå, att ett
under ett fotografiskt negativ belyst
kromat-gelatinskikt (jfr Kromatgelatin)
garvas på de belysta ställena, varigenom dessa
förlora skiktets ursprungliga förmåga att
uppsuga vatten, samt på ett sålunda partiellt
garvat och med vatten behandlat skikts
egenskap att vid invalsning med fet färg endast
taga färg på de torra ställena, medan de
fuktiga förbli färgfria. Om ett på detta sätt
infärgat skikt, som vanl. uppbäres av en tjock
glasplatta, får passera tryckpressen i kontakt
med ett papper, avges färgen åt papperet, och
ett avtryck erhålles. L. är även benämning
på ett enl. denna metod erhållet avtryck. —
I trycktekniskt hänseende är ljustrycket ett
plantrycksförfarande (jfr
Fotomekaniska reproduktionsförfaranden
och Litografi). De första på nämnda
princip baserade försöken gjordes 1855 av A.
L. Poitevin. Till praktiska resultat ledde först
de försök, som företogos 1865 av C. M. Tessié
du Motay och Ch. R. Maréchal i Metz.
Ljustrycket, i den form det numera utföres,
utarbetades 1868 av Josepb Albert i München.
Förfarandet förbättrades av Husnik, Obernetter
m. fl. Det förekommer, ev. med vissa tekniska
variationer, under olika namn: albertotypi,
fotogelatinografi, fotograf i tryck,
(foto)kollo-grafi, fotokollotypi, fototypi, gelatintryck,
glastryck, heliotypi, kollotypi, limtryck.
Förfarandet kallas i Frankrike vanl. phototypie,
i England och Amerika collotype el. artotype,
i Tyskland Lichtdruck. Arbetsgången vid
ljustryckets praktiska utförande är följande: En
tjock, mattslipad glasskiva övergjutes med en
varm vattenlösning av gelatin och bikromat
och torkas vid 50—60° C i en torkugn. Det
så erhållna ljuskänsliga skiktet kopieras i
ljuset under och i kontakt med ett
sidoom-vänt fotografiskt negativ. Därvid sönderdelas
bikromatet, varvid bildas kromoxid, som
verkar garvande på gelatinskiktet. Efter
kopieringen sköljes skiktet i kallt vatten, varvid
av ljuset icke påverkat bikromat utlöses.
Skiktet, som numera icke längre är
Ijuskäns-ligt, får därefter torka. Innan den så
fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
