Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
Lloyd’s
106
Mansion house kungöra Englands fasta
föresats att i nödfall med vapen försvara sina
livsintressen.
L., som i en nyårsintervju i Daily Chronicle
1 jau. 1914 förklarat ögonblicket vara
särskilt gynnsamt för genomgripande
besparingar på det militära området, hörde under
den kris, som närmast föregick världskrigets
utbrott, i det längsta till förfäktarna av
brittisk neutralitet, och det var först
folkstämningens plötsliga omsvängning efter det tyska
angreppet på Belgien, som definitivt gjorde
honom till krigspolitikens anhängare. När
emellertid England inträtt i kriget, blev L. en
av de ihärdigaste förfäktarna av energisk
krigföring (»to a knockout»). Under
intrycket av ammunitionsbristens vådor blev han
på våren 1915 en tidig anhängare av tanken
på en koalitionsministär. När denna (juni)
kom till stånd, övertog L. ledningen av
ett nyupprättat ammunitionsministerium och
ledde detta med beundransvärd kraft och
smidighet. Efter Kitcheners död blev L. juni
1916 dennes efterträdare som krigsminister.
Han påyrkade sept. s. å. en stark allierad
Balkanexpedition till stöd åt Rumänien i
händelse av tysk offensiv på detta håll. Efter
intriger mellan L., den ur ministären
utträdde Carson samt utgivaren av Times,
lord Northcliffe, och ägaren av Daily Express,
sir M. Aitken (sedermera lord Beaverbrook),
störtades Asquith (dec. 1916). En ny
koalitionsministär bildades nu av L., som överlät
underhusets ledning åt Bonar Law och själv
koncentrerade sin verksamhet på de direkta
krigsärendena i ett till antalet reducerat
krigskabinett. Under motgångarna 1917 höll
han genom sina optimistiska krigstal
stämningen uppe, och vid den stora tyska
väst-frontsoffensiven 1918 bidrog han verksamt att
förverkliga sin länge närda önskan om
enhetligt överbefäl för de allierades arméer.
Omedelbart efter krigsoperationernas slut
i nov. 1918 skred L. till parlamentsupplösning
och avtalade med Bonar Law om
regerings-koalitionens bibehållande för övergångstiden.
I valkampanjen lät han av den rådande
hatstämningen mot tyskarna förmå sig till
överdrivna utfästelser om stränga fredsvillkor
(»Straffa kejsaren! Låt Tyskland betala!»),
vilka uttalanden sedan bundo hans händer på
fredskonferensen i Paris 1919. Där sökte L.
med växlande framgång medla mellan
president Wilson och Clemenceau, stödde den
förres plan på ett Nationernas förbund men
gjorde å andra sidan stora eftergifter åt
in-transigenta franska yrkanden. Hans politik
började vid denna tid få ett drag av
principlös opportunism, beräknad för
ögonblicks-framgångar, vilket under de närmaste åren
än tydligare framträdde.
Under valkampanjen 1918 hade L. ställt i
utsikt genomgripande sociala reformer, men
irländska och utrikespolitiska svårigheter
upptogo i stället största delen av regeringens
tid qch krafter. L :s irländska politik ledde
slutligen till en kompromissuppgörelse (6 dec.
1921; se Irland, sp. 730—732). L. visade
vid behandlingen av frågan om Tysklands
skadeståndsförpliktelser allt större
benägenhet för en personlig konferensdiplomati, som
hänsköt de viktiga avgörandena till per-
sonliga sammanträffanden mellan de
allierades regeringschefer. L:s försök att på
Genuakonferensen (se d. o.) våren 1922 få
grundlinjer fastslagna för en allmän
ekonomisk uppgörelse med Sovjetryssland
strandade. Hans politik i Mindre Asien medförde
ett förkrossande nederlag för Grekland och
hotade inveckla England i ett vittutseende
nytt krig med Turkiet. Under tiden växte
på skilda håll misstron mot L:s alltmera
personliga och oberäkneliga politik. Koalitionen
sprängdes, då en majoritet av underhusets
konservativa partigrupp 19 okt. 1922 beslöt,
att partiet vid nästa val skulle gå fram med
egen ledare och eget program. L. inlämnade
s. d. sin avskedsansökan.
L. har under de senaste valkampanjerna
(1922, 1923, 1924, 1929) sökt åstadkomma en
stark liberal mellangrupp, men hans parti
har ständigt förblivit underrepresenterat i
förhållande till sitt väljarantal, vilket
föranlett honom att ivrigt påyrka införandet
av proportionella val. Då Asquith 1926
övergick till överhuset, blev L.
underhusliberalernas ledare, och han valdes efter Asquiths död
1928 till det liberala partiets ledare, men som
sådan har han ofta haft svårt att
sammanhålla partiet, inom vilket särskilt den forna
Asquithgruppen betraktar honom med
misstro. L. är en mästare i det talade ordets
konst, skickligt övertalande vid
förliknings-förhandlingar, bländande som demagogisk
folkmötestalare och snarfyndig som debattör.
Litt.: H. Spender, »The prime minister»
(1920); W. Roch, »Mr Lloyd George and the
war» (s. å.); J. M. Robertson, »L. and
liberalism» (1923). Jfr även L. Nordström,
»Lloyd-George» (1916). V. S-g.
Lloyd’s [låidz], engelsk sammanslutning av
köpmän, skeppsredare, assuradörer o. s. v. för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
