Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Lovisa Ulrika (Ulrika, svensk drottning) - 2. Lovisa (drottning av Sverige och Norge) - Lovisin, Erik - Lowther, släkt - Lowzow, Haakon Ditlef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231
Lovisi n—Lowzow
232
flikt mellan konungen och det av hattarna
behärskade rådet, och L. U. visade öppet
rådsherrarna och deras anhängare sin onåd. Vid
riksdagen 1755—56 togo ständerna parti för
rådet, avskedade mot de kungliga
föräldrarnas önskan de personer, som haft vård
om de kungliga barnens uppfostran, samt
utnämnde ny guvernör, ny uppvaktning och
nya lärare. Då ett rykte kom ut, att
drottningen för att skaffa pengar pantsatt
sina juveler utomlands, läto ständerna på
ett stötande sätt företaga inventering av
kronjuvelerna (se Juvelsake n). Den
stolta L. U. retades härav till det yttersta
och inlät sig med sina förtrogna i äventyrliga
re»volutionsplaner. En dylik omogen komplott
röjdes 1756 o< h medförde blodig bestraffning
av hennes intimaste vänner och rådgivare
samt bittra förödmjukelser för konungen och
för henne själv. Ett ytterligare svårt slag för
L. U. var Sveriges inträde i den stora
koalitionen mot hennes broder Fredrik II. Vid
riksdagen 1760—62 måste emellertid hattcheferna
söka hennes bistånd för att få till stånd
enskild fredsunderhandling med Preussen och
ett slags förlikning med mössorna, vilka
hotade med efterräkning för det misslyckade
kriget. Då även mössorna, som vid 1765—66
års riksdag kommo till makten, gäckade
hennes hopp om en utvidgning av
konungamakten, försonade hon sig fullständigt med
hattarna. Från denna tid hade hon i kronprins
Gustav en kraftig medhjälpare i sina
strävanden. Med Adolf Fredriks död, 1771, var
hennes politiska roll i det närmaste utspelad,
vilket förbittrade hennes sinne ej minst mot
den nye konungen. Underrättelsen om 1772
års revolution, under vilken hon befann sig
på en resa i Tyskland, kom henne dock för
en tid att glömma sin harm. Snart återkom
dock den förra misstämningen, som ännu mer
ökades, då hon 1777 för att få sina affärer
reglerade nödgades till konungen avstå
Drottningholm med alla där förvarade
konstsamlingar. Och när hon vid kronprins Gustav
Adolfs födelse (1778) gjort sig till tolk för
ryktet, att den unge prinsen ej var Gustav
III:s utan hovstallmästaren Muncks son,
uppstod den häftigaste brytning emellan henne
och sonen. Denne tvang henne att genom
en högtidlig deklaration förklara det nämnda
ryktet osannfärdigt, och hon fick framleva
sina återstående år i dyster enslighet på sina
änkesäten Fredrikshov och Svartsjö. Tre
dagar före sin död (på Svartsjö) försonades
hon med konungen. -—■ Om svensk vitterhet
och historieforskning har L. U. iijlagt en viss
förtjänst genom den av henne 1753 stiftade
Vitterhetsakad., som 1786 av Gustav III
återupplivades och ombildades till Vitt.-,
hist.-och ant.-akad. Det svenska konstlivet har
hon främjat genom utsmyckning av
Drottningholms slott med betydande samlingar av
konstskatter. Anläggandet av
naturaliesam-lingar (se uppsats av A. Lindblom i
National-musei Årsbok 1927, tr. 1928), myntkabinett
och bibliotek visade hennes intresse för
vetenskapliga sysselsättningar. För fransk
rationalistisk kulturs starka inträngande i
Sveriges andliga liv vid seklets mitt har L. U.
haft stor betydelse.
L. U:s memoarer, omfattande åren 1744
—-62 och efter hennes uppgifter nedskrivna
av hennes hovmarskalk greve S. A. Piper, äro
till största delen (fr. o. m. 1755) tryckta som
bilaga till A. v. Fersens »Historiska skrifter».
Hennes brev till familjen i Preussen äro (t.
o. m. 1758) samlade och utgivna av F.
Arn-heim i »Luise Ulrike, die schwedische
Schwes-ter Friedrichs des Grossen» (2 bd, 1909-—10).
H. Schück har utgivit »Gustaf III:s och
Lovisa Ulrikas brevväxling» (2 dir, 1919), Sigrid
Leijonhufvud »Lovisa Ulrika och Carl Gustaf
Tessin. Dokument» (1920). L. S.*
2. L., drottning av Sverige och Norge (1828
5/s—71 30/3), dotter till prins Fredrik av
Nederländerna och prinsessan Louise av
Preussen, ingick 1850 äktenskap med sedermera
Karl XV och kröntes
till drottning i
Stockholm 3 maj 1860 och
i Trondhjem 5 aug.
s. å. Hennes vänliga
och flärdlösa väsen
liksom hennes varma
nit för välgörenhet i
olika former gjorde
henne avhållen och akr
tad.
Femöreförening-en till inrättande av
barnhem i Lappland
(1864), Lotten
Wennbergs fond för hjälp-
behövande (s. å.) och Drottning Lovisas
understödsförening (1866) ha henne att tacka
för sin tillkomst. Kronprinsessan Lovisas
vårdanstalt för sjuka barn, Allmänna
institutet för dövstumma och blinda, Tysta skolan,
Sällskapet för inrättande av småbarnsskolor
m. fl. stodo under drottningens särskilda
hägn. Även i Norge åtnjöto många
barmhärtighetsverk hennes beskydd, t. ex. Dronning
Louises asyl och Föreningen til fremme af
kvindelig haandværksdrift.
Lövisin, Erik, frih., ämbetsman (d. 1693).
L. blev 1674 advokatfiskal i Svea hovrätt och
adlades 1675 med bibehållet namn, L. Blev
1676 revisionssekr. och 1687 landshövding i
Östergötlands län samt s. å. frih. L. var en
dugande ämbetsman och framför allt en av
enväldets och reduktionens mest nitiska
tjänare. Han var sålunda bl. a. sekr. i stora
kommissionen över förmyndarstyrelsen och
led. av dennas fortsättning,
kammarkommissionen, och 1686 års lagkommission. B. E-r.
Lowther [låu’öo], gammal engelsk släkt, av
vilken från 1600-talet många medl. varit
framstående underhusledainöter. James
W i 1 1 i a m L. (f. 1855) var led. av
underhuset 1883—85 och 1886—1921 samt 1905—21
husets talman, som sådan allmänt aktad för
sin skicklighet och stränga opartiskhet. Vid
sin avgång, 1921, blev han pär (viscount
Ullsw a t e r) och har senare anlitats vid
viktiga kommittéutredningar. Hans bror sir
Gerard Augustus L. (1858—1916) var
1908—14 ambassadör i Konstantinopel. V. S-g.
Lowzow, Haakon Ditlef, norsk militär
och politiker (1854—1915). Blev officer 1876,
generalmajor och chef för kavalleriet 1909 och
var försvarsminister 1908—09 i G. Knudsens
ministär. L. arbetade energiskt för
utvecklingen av Norges försvar. Han utgav bl. a.
»Norges forsvar» (1897). M. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
