Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251
Ludvig
252
trädde 1226 sin fader och kröntes i Reims
s. å. Under L:s minderårighet fördes
regeringen av hans moder,
Blanche av Kastilien,
som förblev hans
rådgivare även sedan han
själv 1236 övertagit
regeringen. Till att
börja med måste han
nedslå feodaluppror
men vann sedan
stormännen för sig, Han
försonades med
England genom fred i
Paris 1258(—59), varvid
Henrik III till L.
avstod Normandie, An-
jou, Touraine, Maine och Poitou mot att
få vissa områden i Guienne. Även med
Arago-nian ingick L. 1258 en överenskommelse, varvid
Languedoc erkändes som franskt mot att L.
uppgav Barcelona. L. företog ett korståg till
Egypten 1248, tillfångatogs där men hemkom
1254 efter besök i Palestina. På ett korståg
till Tunis 1270 dog han där i pesten. — L. står
för den folkliga uppfattningen som den ideale
medeltidskonungen. Ytterst from samt sträng
mot sig själv, gynnade han kyrkan, ehuru han
fast tillbakavisade vissa påvliga krav. Mot
judar och kättare var han obevekligt hård.
L. höjde konungamakten och förbättrade
rättsväsendet. Personligen var han mycket
vinnande och åtnjöt stort anseende även
utanför landet. L. kanoniserades 1297. Av hans
barn med Margareta av Provence märkas
Filip III samt Robert, greve av Clermont,
stamfar för huset Bourbon. Litt.: J.
Bou-lenger, »La vie de Saint Louis» (1929).
10. L. X den trätgirige (fr. Louis
le Ilutin), son till Filip IV och Johanna av
Navarra (1289—1316). Antog 1305 vid
moderns död titeln konung av Navarra och
efterträdde 1314 sin fader. Det missnöje dennes
stränga regering framkallat tvang L. till
stora eftergifter åt de »ligor» av missnöjda
undersåtar, som bildats. Han fick en postum
son, Johan (f. och d. 1316); efter dennes död
blev L:s bror Filip V konung.
11. L. XI, son till Karl VII och Maria
av Anjou (1423—83). Flydde 1440 från hovet
och slöt sig till ett stormannauppror (la
Pra-guerie) mot fadern samt blev, sedan upproret
kuvats, förvisad till
Dauphiné. Senare kom
det åter till öppen
brytning, och L. flydde
1456 till Filip den
gode av Burgund samt
vistades i Flandern
till Karl VII:s död
1461, då L. blev
konung. Som sådan
arbetade han från
början på att stärka sin
makt och rikets
en-h< t. Detta vållade
1465 ett uppror (Ligue
du bien public) av stormännen, ledda av L:s
bror hertigen av Berry samt tronföljaren i
Burgund, Karl den djärve. Efter nederlaget
vid Montlhéry s. å. måste L. ingå fred på
förödmjukande villkor, som han emellertid
aldrig uppfyllde. L. använde över huvud
hellre list och diplomatiska underhandlingar
än öppen strid för att nå sina mål. Inom
kort hade han sprängt ligan. Vid L:s möte i
Péronne 1468 med Karl den djärve inlopp
underrättelse, att det Karl tillhöriga Liége på
L:s anstiftan gjort uppror. L. tvangs nu av
Karl att personligen åtfölja
straffexpeditionen mot sina egna allierade. Fördraget med
Karl lät L. dock 1470 annullera, varpå nya
krig följde. 1472 lockade L. till sig Karls
rådgivare Commynes (se d. o.). Sedan Karl
1477 stupat, var vasallernas makt bruten. L.
indrog en del av Karls rike, stred därom
med dennes måg kejsar Maximilian och behöll
genom freden i Arras 1482 Bourgogne,
Pi-cardie, Franche-Comté och Artois. L.
förenade även flera andra provinser med
kronan, varigenom franska nationalstaten
sammansvetsades på feodalherradömenas
bekostnad. Han skapade nya parlament som motvikt
mot det i Paris och koncentrerade
regeringsmakten i sin hand. På gunstlingar (t. ex. O.
Le Dain, se d. o.) slösade han men var eljest
sniken. Personligen var L. en bisarr natur,
begåvad, bildad och handlingskraftig men
tilllika opålitlig, grym, feg och vidskeplig,
tydligen präglad av sin släktgrens sjukliga
sin-nesläggning. Sina sista år tillbragte han
under stark dödsskräck och ytterlig isolering
på slottet Plessis-lès-Tours. Med Charlotta
av Savojen var han fader till bl. a. Karl
VIII och Johanna, g. m. L. XII. Eng. biogr.
av O. W. Mosher (1925), fr. av P. Champion
(2 bd, 1927). B. H-d.
12. L. XII, son till hertig Karl av
Or-léans och Maria av Kleve (1462—1515). L.
äktade fjortonårig L. XI :s dotter Johanna.
Efter ett uppror mot svågern Karl VIII satt
L. fängslad 1488—91. Han efterträdde 1498
Karl VIII, skilde sig från Johanna och
äktade Karls änka, Anna av Bretagne,
varigenom Bretagne räddades åt kronan. L. styrde
milt, genomförde reformer och stärkte
Frankrikes ställning utåt. Han upptog huset
An-jous anspråk på Neapel och gjorde själv
anspråk på Milano, enär hans farmor var
syster till den siste Visconti där. L. erövrade
1499—1500 Milano samt 1501 Neapel, stred
därefter med växlande krigslycka till 1512,
då fransmännen måste lämna Italien. L. slöt
fred 1514 och avstod alla sina italienska
besittningar. Trots krigen hade Frankrike goda
år, och välståndet växte. Även kulturen
blomstrade under italienskt inflytande, och L.
själv var bl. a. en stor byggherre. 1514 avled
Anna av Bretagne, och s. å. äktade L. Henrik
VIII:s av England syster Maria men dog sex
veckor därefter. Med Anna hade han dottern
Claude (se d. o.); g. m. Frans I. Litt.: J.
Bridge, »A history of France from the death
of Louis XI», bd 3—4 (1929). B. H-d.
13. L. XIII, son till Henrik IV och
Maria av Medici (1601—43). L. efterträdde
1610 sin fader under förmynderskap av sin
moder, som försummade honom. Han tvangs
att 1615 äkta infantinnan Anna »av
Österrike», som han avskydde på grund av hennes
spanska nationalitet. Sedan Marias
italienske gunstling d’Ancre (se d. o.) gjort sig
alltmer impopulär, blev han skjuten på initiativ
av L:s jaktkamrat hertig de Luynes, och Ma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
