Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253
Ludvig
254
ria förvisades till Blois. L. leddes nu av
Luy-nes. Marias trogne rådgivare Richelieu
försonade L. och henne. Ett nytt
hugenott-krig slutade med L:s
nederlag vid
Montau-ban 1621; strax
efteråt dog Luynes. L.
tog 1624 Richelieu, nu
kardinal, till förste
minister för att
fullfölja upprorsmännens
krossande och
Spaniens bekämpande. Till
sin död 1642 var
kardinalen landets
verklige härskare, i sin
politik stödd av L.,
ehuru förhållandet
dem emellan ej alltid var hjärtligt. Se
vidare Frankrike, sp. 990, Richelieu
(med litt.) och C i n q - M a r s. Själv var L.
svag, vacklande och dyster. Han var far till
L. XIV och till Filip (I) av Orléans. Monogr.
av L. Batiffol (1910), N. Aymös (1909) och
E. Griselle (1911—12).
14. L. XIV, den föreg:s son (1638 6/«—
1715 Va). Efterträdde 1643 sin fader under
förmynderskap av sin moder, Anna av
Österrike, och Mazarin (se d. o.). Efter den
se-nares död 1661 övertog L. själv regeringen.
Utan att vara någon verkligt stor
personlighet blev L. sitt århundrades huvudfigur, »le
roi soleil». Han hade en visserligen ej djup
men rörlig begåvning, ett ytterst värdigt och
myndigt uppträdande, en naturlig livlighet
och ett omisskännligt nit för regeringen.
Uppfylld av föreställningen om
envåldsko-nungadömets och sin egen höghet, älskade han
makt, glans och ära. Som han hade förmågan
att skaffa sig utmärkta medhjälpare på
statslivets olika områden — Colbert, Turenne,
Condé, Duquesne, Louvois o. s. v. —, blev
L:s regering en glansperiod för Frankrike,
»le grand siècle», under vilket även
litteratur och konst blomstrade. Om landet under
denna tid se vidare Frankrike, sp. 990—
991. De många krigen och det dyrbara
hovlivet verkade dock i längden finansiellt
fördärvligt, likaså i hög grad Nantesiska
edik-tets upphävande 1685, som hade till följd en
stark hugenottutvandring. L. äktade 1660
Maria Teresia (d. 1683), dotter till Filip IV
av Spanien. L:s giftermål och starka yttre
kyrklighet, som småningom övergick till
bi-gotteri, hindrade honom ej från att ha många
älskarinnor. De mest bekanta voro La
Val-lière (se d. o.) och Montespan (se d. o.) samt
madame de Maintenon, vid vilken han lät
hemligen viga sig och som fick stort inflytande
över honom. De täta dödsfallen i
kungafamiljen 1711—12 påskyndade L:s egen
bortgång. Om L:s son L. se Ludvig, franska
tronföljare. Lift.: Voltaire, »Siècle de Louis
XIV» (1740; alltjämt nya uppl.); fr. monogr.
av E. Bourgeois (1895); J. Boulenger, »Le
grand siècle» (4:e uppl. 1920, med rik
bib-liogr.); ty. monogr. av F. Mentz (1922); om
hovet i Versailles populär eng. monogr. av
G. F. Bradby (1927; sv. övers. 1929); ett urval
av L:8 brev, »Lettres de Louis XIV», är utg.
av P. Gaxotte (1930). — L:s porträtt återges
på vidstående plansch. B. H-d.
15. L. XV, den föreg:s sonsons son (1710
—74), son till L., hertig av Bourgogne (se
d. o.), och Maria Adélaide av Savojen. L.
efterträdde 1715 L. XIV, till 1723 under
»regentens» (se F
i-I i p, sp. 324)
förmynderskap. L. H. de
Bourbon (se Condé,
släktart.) hemsände
som förste minister
1725 den till L:s brud
bestämda spanska
in-fantinnan och utsåg,
ledd av sin
älskarinnas beräkningar, till
L:s gemål Maria
Lesz-czynska (dotter till
konung Stanislaus
Lesz-czynski), och de
vig
des s. å. Till premiärminister hade L. 1726—
43 sin lärare Fleury (se d. o.). Mot dennes
vilja deltog Frankrike i österrikiska
tron-följdskriget. L., i början av folket kallad »le
bien-aimé» och hälsad med stora
förhoppningar, svek grundligt dessa. Han var svag
och vacklande, föga uthållig eller politiskt
intresserad, utom tidtals för sin hemliga
diplomati (se B r o g 1 i e, C. F.). L:s starka
sensualism och obotliga spleen framkallade
ständiga utsvävningar och skandalöst
mätress-välde. L. leddes sålunda bl. a. 1745—64 av
sin älskarinna madame de Pompadour (se
d. o.), som även sedan hon upphört att
erotiskt fängsla honom behöll sitt inflytande
över L. Efter hennes död hade L. som
mä-tress madame du Barry (se d. o.).
Folkstämningens omsvängning i fråga om L. kan
dateras till 1750-talet och var en följd närmast
av årtiondens statsfinansiella svårigheter.
Då Machault d’Arnouville (se d. o.) gjort sitt
försök 1749 att förbättra finanserna men
stötte på motstånd, lät L. hållningslöst hans
förslag rinna ut i sanden. Om L:s regering
jfr vidare Frankrike, sp. 991, C h o
i-s e u 1, E. F. de, och M a u p e o u. Avskydd
och föraktad, avled L. i smittkoppor. Hans
son tronföljaren Ludvig (se d. o., sp. 258)
hade avlidit redan 1765, och efterträdare blev
dennes son Ludvig (XVI). Litt.: Flera fr.
monogr. av P. de Nolhac; C. Saint-André,
»Louis XV» (1921); om L:s regering jfr även
Lindblads »Världshistorien», bd 6 (1929), och
Norstedts »Världshistoria»,bd 10(1930). B. H-d.
16. L. XVI, den föreg:s sonson (1754—
93), son till L. XV:s son L. (se Ludvig,
franska tronföljare) och Maria Josefa av
Sachsen. L. efterträdde 1774 sin farfar. Själv
var L. till det yttre fet och klumpig, till
sinnet redbar och
välmenande men föga
begåvad, blyg, svag och
maklig. Sedan 1770
var L. g. m. den
österrikiska prinsessan
Marie Antoinette (se d.
o.). L:s trontillträde
väckte förhoppningar,
som dock ej infriades. [-Finansförbättringsför-sök-]
{+Finansförbättringsför-
sök+} av Turgot, Necker,
Calonne och Loménie
de Brienne misslycka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
