Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Ludvig XVI (fransk konung) - 17. Ludvig XVII (fransk titulärkonung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
Ludvig
256
Ludvig XVI:s avrättning. Samtida gravyr.
des, hovet fortsatte sitt slöseri, och L. själv
intresserade sig huvudsakligen för jakt. Om L.
under revolutionen se Frankrike, sp. 992—
994. Konungaparets misslyckade flyktförsök
1791 (jfr F e r s e n, sp. 269) ökade
misstron till L:s goda vilja och medförde
inskränkning av hans rörelsefrihet. Fängslad
vid upploppet aug. 1792, insattes L. med
familj i Tempeltornet. 21 sept. s. å.
avskaffades kungadömet. Sedan man 20 nov. s. å. i
Tuilerierna funnit L:s brevväxling med
utländska makter, var hans öde beseglat. Han
ställdes inför rätta, försvarade sig värdigt
men dömdes till döden samt besteg lugnt
schavotten 21 jan. 1793. Om L:s son (L. XVII)
se nedan, om hans dotter se A n g o u 1 é m e,
M. Th. C. — Litt.: Henri Robert, »Louis XVI»
(1928); Alma Söderhjelm, »Den stora
revolutionen» (3 bd, 1927—30); se vidare litt. vid
art. Frankrike, sp. 1011, och Marie
Antoinette. B. H-d.
17. L. XVII (fr. Louis Charles),
titulärkonung, den föreg:s och Marie Antoinettes
son (f. 17 8 5 27/3); blev efter sin äldre brors
död, 1789, dauphin; han beskrives som ett
vackert och begåvat
barn. Med sina
föräldrar var L. fånge i
Tempeltornet sedan 13
aug. 1792 och ansågs
efter faderns
avrättning, 21 jan. 1793, av
det kungliga partiet
som Frankrikes
legitime konung. 3 juli
s. å. skildes L. från
sin moder och
anförtroddes åt en av
kommunens prokurator
Chaumette tillsatt
»uppfostrare» och fångvaktare, skomakaren
Antoine Simon, och dennes hustru. Simon var,
liksom hustrun, rå och obildad, och de
behandlade L. med vårdslös hårdhänthet. Han
förleddes bl. a. att (6 okt.) uppträda som falsk
angivare mot sin mor rörande hennes liv i
fängelset. Makarna Simon flyttade nattetid
19 jan. 1794 från Tempeltornet, och det har
ej oemotsägligt bevisats, att det barn, som
de kvarlämnade, verkligen var L. Simon
av
rättades 28 juli 1794, och hans
änka vidhöll till sin död (1819),
att L. genom hennes och hennes
makes medverkan undkommit
(enl. vad hon plägade uppgiva,
dold i en kärra med smutsiga
kläder) och ersatts med ett annat
barn. G. Lenötre, som i »Le
roi Louis XVII et 1’énigme du
Temple» (1920) samlat ett
mycket omfattande material om L.,
anför starka skäl för
antagandet, att L. någon av dagarna
5—19 jan. 1794 av makarna
Simon på uppdrag av Chaumette
och Hébert bortfördes från
Tempeltornet och att ett annat barn
då fick intaga L:s plats.
Chaumette och Hébert arresterades
emellertid redan i mars s. å. och
avrättades; hade de för
personliga el. politiska syften undan-
dolt L., så upphöra med deras arrestering
alla säkra spår om hans öde. Det barn,
som från sept. 1794 omtalas av besökare
i Tempeltornet, var en slö och sjuklig
gosse, som av Lenötre antages möjl. ha
varit dövstum. När fredsförhandlingar
öppnades med Spanien, krävdes av spanska
hovet de kungliga barnens utlämnande. Ur det
tydligt märkbara bryderi, som kravet
vållade, befriades direktoriet genom
underrättelsen, att gossen i Tempeltornet (8 juni
1795) avlidit. Liket obducerades, och i
dödsattesten förklarades, att barnet syntes vara
omkr. 10 år, länge lidit av en skrofulös
åkomma och av kommissarierna uppgavs vara
»avlidne Louis Capets son». Vid grävningar på
den plats, där dödgrävaren enl. sin änkas
utsago nedmyllat det fångna barnets kista,
anträffades 1846 en kista med skelettdelar av
en rakitisk gosse, vars huvudskål
söndersågats av läkarhand. Både då och vid ny
undersökning 1894 konstaterades, att
skelettets längd m. m. tydde på att denne gosse
vid sin död varit 15—16 år.
Under Napoleonstiden och restaurationen
framträdde inemot 40 pretendenter med
anspråk på att vara L. XVII. Deras rad
inleddes av Jean Marie Hervagault,
som plägar anses ha varit son till en
skräddare och född 1781; han sattes flera gånger
i fängelse och dog i Bicètre 1812. Några
forskare anse det möjligt, att skräddarsonen 1794
utbytts mot L. i fängelset och att L. sedan
antagit dennes namn. Mest anhängare av
pretendenterna fick Karl Wilhelm
Naun-d o r f f, vars öden äro okända, innan han
1810 dök upp i Berlin med ett på detta namn
lydande pass. Han bosatte sig 1812 i Spandau
och 1822, som urmakare, i Brandenburg, där
han 1824 häktades som falskmyntare. Efter
utståndet straff bosatte han sig 1828 i
Krossen och vann där anhängare för sina redan
under fängelsetiden antydda anspråk på
furstlig fransk börd. Den inlaga han 1831
inlämnade till konungen av Preussen strider i
viktiga punkter mot hans senare uppgifter (i
broschyrer 1834 och 1836). 1833 kom
Naun-dorff till Paris men utvisades 1836, då han
genom rättegång sökte utfå arvet efter L.
XVI. Han dog 1845 i Delft. Naundorffs ätt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
