Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lunds stads järnvägar (Bjärred—Lund—Harlösa järnvägar, B. L. H. J.) - Lunds stift - Lunds studentkårs kreditkassa - Lunds studentsång - Lundstedt, Anders Vilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
339
Lunds stift—Lundstedt, A. V.
340
öppnades för allmän trafik 1901, och dels
sedan 1905—06 stationen Högevall i Lund över
Revingehed (21,4 km) med Harlösa (1,9 km),
där anslutning till Statens och
Malmö—Simrishamns järnvägar finnes. F. P.
Lunds stift omfattar Malmöhus,
Kristianstads (utom Hishults sockens del av länet)
och Blekinge län; 14,329,79 kvkm, 900,916 inv.
(1930). L. består av 25 kontrakt: Oxie;
Skytts; Torna; Bara; Vemmenhögs; Ljunits
och Herrestads; Frosta; Färs; Onsjö;
Har-jagers; Rönnebergs; Luggude norra; Luggude
södra; Albo och Järrestads; Ingelstads; S.
Asbo; N. Åsbo; Bjäre; V. Göinge; ö. Göinge;
Villands; Gärds; östra; Medelstads; Listers
och Bräkne. Tills. 227 pastorat, 414 lands-,
24 stads- (Karlskrona amiralitetsförsaml.
inräknad) samt 2 gemensamma lands- och
stads-församlingar. G. R-ll.
Stiftet upprättades 1060 genom delning av
Roskilde stift och omfattade då n. v. Skåne
och Halland. S. ö. Skåne, Blekinge och
Bornholm bildade ett särskilt stift, Dalby, senare
(dock ej före 1067) förenat med Lunds. Detta
upphöjdes till ärkestift omkr. 1103.
Stifts-styresmannen kallades efter reformationen
superintendent (från 1537) och återfick 1611
biskopstiteln. Halland avskildes 1645,
Bornholm 1660. — Se litt. till art. H e r d a m i
n-ne, Liber daticus, Lund och Lunds
domkyrka; om ärkebiskopsdömet se da.
monogr. om kurian och Danmark av L.
Molte-sen (1896) och J. Lindbæk (1907) samt L.
Wei-bull, »Den skånska kyrkans älsta historia»
(i Hist. Tidskr. för Skåneland, bd 5, h. 1—5,
1914—17) och uppsats i Scandia, bd 1 (1928);
»Lunds ärkestifts urkundsbok», utg. av L.
Weibull (hittills utkomna bd 3—5, 1900—
21); de da. urkundssamlingarna »Acta
pon-tificum danica» (6 bd, 1904—15) och
»Reper-torium diplomaticum regni Danici
mediæva-lis», række 1 (4 bd, 1894—1912) och række 2
(hittills 2 bd, 1928—29). B. H-d.
Lunds studentkårs kreditkassa bildades 1922
för att anskaffa studielån för studier vid
Lunds univ. L., som stödes av affärsbanker
och sydsvenska sparbanker, har (1930) en
omslutning på 1,200,000 kr. C. G. Bj.
Lunds studentsång räknar sin början från
omkr. 1830. Att nämna ett bestämt år är
omöjligt, då flera efter varandra grundade
musiksällskap hade sångövningar, varvid
alltid studenter medverkade. 1829 grundade dåv.
docenten S. L. Lo vén (se d. o.) ett
studentsångsällskap, vilket upplöstes efter ett år. Av
större betydelse blev K. M. Lundholms
verksamhet. Han grundade 1833 en blandad
kör, som sedan intill 1836 gav stora
oratorie-konserter. Vid övningarna odlades även
kammarmusik, solosång m. m. Manskör hade på
1820-talet börjat bli på modet i slutna
sällskap, och Lundholms sångtrupp sjöng även
manskvartetter. Sedan Lundholm flyttat från
Lund 1836, blev O. L i n d b 1 a d (se d. o.) den
ledande kraften och manskörsången
huvudsak. 1838 grundades för denna sång en
särskild förening, Lunds
studentsångförening. Genom Lindblads driftiga
ledning och med hjälp av särskilt goda
sångkrafter vann sången allt rikare konstnärlig
utformning. Dess glanstid blev 1840-talet, då
Lindblad skrev sina berömda kvartetter. 1845
företog Lindblad en sångarturné genom s.
Sverige och kom s. å. till Stockholm, där man
erkände sig aldrig ha hört bättre manssång.
Uppsalasången stod hela 1840-talet lägre än
Lundasången. Kort efter turnén lämnade
Lindblad Lund, och efter 1848 ledde han
endast tillfälligtvis kören. 1856 upptog K. G.
von Sydow dirigeringen och ledde sedan
studentsången i 20 år. Under första tiden
hade han till hjälp univ:s kapellmästare W.
Th. Gnosspelius, som samtidigt uppehöll
musikintresset genom en blandad kör, vari de
bästa studentsångarna medverkade. I
jämförelse med Uppsalasången under Arpi och
Josephson stod dock Lundasången tillbaka.
En driftig ledare blev 1875 Henrik
Möller, som efter mönster från O. D. i Uppsala
utbröt en mindre kör för mera konstnärlig
sång. Denna »lilla kör» kom dock ej för Lund
att få samma betydelse som O. D. för
Uppsala. 1885 lämnade Möller ledningen, och de
följ, åren levde föreningen med svagt liv, tills
C. Alfred Berg (se d. o.) 1891 ånyo bragte
drift och fart i övningarna. Konsertresor
företogos fr. o. m. 1895 allt oftare, och körens
anseende steg alltmera. En av de mera
bemärkta turnéerna var till S:t
Louisutställ-ningen 1904. Berg lämnade ledningen 1925
och efterträddes av tullkontrollören E.
Gagner, vilken med energi och kraft fullföljt
traditionerna från Bergs tid. — Litt.: G. A.
Feuk, »Otto Lindblad och hans sångare»
(1882); minnesskrift till sekeljubileet
för-beredes. T. N.
Lundstedt, Anders Vilhelm, rättslärd
(f. 1882 n/ø). Blev jur. dr och docent i
civilrätt 1909 i Lund, 1914 prof, i civilrätt och
romersk rätt vid Uppsala univ. L. har
skrivit bl. a. »Aftal ang.
prestation till
tredjeman» (1908), »Om
biintervention» (1911
—12), »Om lösöreköp»
(1912) och
»Förberedande utredning av
vissa principer för
reformering av
hyresrätten» (1923). En
annan skrift av L.,
»Föreläsningar över
valda delar av
obliga-tionsrätten», I,
principinledning (1920; en
kritik av straffrättens grundåskådningar),
framkallade en motskrift av J. C. W. Thyrén
(se d. o.), vilken bemöttes av L. i »Till frågan
om rätten och samhället» (»Föreläsningar»
etc., II, 1921), som följdes av Thyréns
»Anmärkningar vid en skrift av prof. A. V. Lundstedt
i Uppsala» (s. å.). Den ståndpunkt, som L.
söker försvara (med stöd av A. Hägerströms
rättsfilosofiska författarskap), har han även
i senare skrifter, bl. a. »Kritik av nordiska
skadeståndsläror» (i Tidsskrift for
Retsviden-skab 1923) och »Obligationsbegreppet»
(»Föreläsningar» etc., III, 1929), förfäktat under ivrig
polemik mot andra nordiska rättsforskare,
vilka i allm. vägra L. sin anslutning. L. har
ock i föredrag och skrifter — »Varför får
totalförbud icke införas?» (1922),
»Folkrätten och Genèvepolitiken» (1924) och
»Super-stition or rationality in action for peace»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
