Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
383
Luther, M.
384
På Wartburgs slott vistades L. i 10
månader som »junker Jörg». Härunder gjorde
han tre nya viktiga insatser i
reformationsverket. I skriften »De votis monasticis»
erkände han äntligen klosterlöftets ogiltighet
och lade grund till den socialekonomiska
revolution, som munkväsendets upphävande
innebar på evangelisk mark. Till hjälp vid
evangelisk förkunnelse författade han en
samling predikningar på modersmålet, vanl. känd
under namnet »Kyrkopostillan», förra hälften,
av honom själv betecknad som hans bästa
bok. Där förde han ock med kraft fram
kravet på borgerlig tolerans även mot kättare,
också detta en omvälvning av hela den
medeltida samhällsstrukturen. Främst stod dock
hans översättning av N. T. till tyska, utg. i
sept. 1522 (septemberbibeln), gjord med en
religiös inspiration som knappast någonsin
eljest och redan genom sitt språk en av
hörnstenarna i den tyska odlingens historia och
den makt, som kunde knyta samman de olika
tyska stammarna i ett gemensamt skrift- och
kulturspråk. Den blev ock förebilden för
reformationstidens många bibelöversättningar
i olika länder.
I Wittenberg hade behovet av en ny
evangelisk församlings- och gudstjänstordning
framkallat en kris. Melanchthon förlorade
ledningen till Karlstadt och den
spiritualis-tiska grenen av reformationsrörelsen. Man
åstadkom mycket av bestående värde
(fattigordning, lånekassa etc.) men gick ock tjll
bildstorm och nytt lagtvång under yttre bud.
Då begav sig L. i mars 1522 trots
kurfurstens förbud till Wittenberg och lyckades
genom sin personlighets makt och sina 8
in-wcauii-predikningar segrande genomföra sin
organisationsprincip: evangelium är frihet och
ej lag; behåll det gamla, tills människorna
äro så undervisade, att det nya utan skada
och tvång kan införas. Närmast visade sig
detta i ordnandet av evangelisk gudstjänst
på den historiskt givna grunden men med
borttagande av magiens och offertankens
moment, vilken steg för steg utvecklades genom
L:s liturgiskt rikare »Formula missæ» (1523)
fram till hans snävare »Deutsche Messe»
(1526). L. flyttade gudstjänstens tyngdpunkt
från det som synes till det som höres,
gudsordets förkunnelse på modersmålet till den
personliga trons uppväckande och stärkande.
Lekmannaförsamlingen skulle ock aktivt
deltaga genom psalmsång, något nytt gentemot
medeltiden och en även kulturellt mäktig ny
faktor i folklivet. L. själv blev här
banbrytande genom sin psalmdiktning 1523
—24, vilken plötsligen bröt fram i samband
med de första luterska martyrernas död i
Bryssel och efter ett år lika plötsligt
upphörde, sedan L. skapat en rad ouppnådda
mästerverk (möjligen är »Ein feste Burg»
tillkommen först 1528). — Bredvid gudstjänsten
stod religionsundervisningen. I sin
»Betbiich-lein» (1522) gav L. den även pedagogiskt
omvälvande ansatsen till evangelisk
undervisning av ungdomen, och skriften »Till alla
rådsherrar och städer i Tyskland att
upprätta ... kristliga skolor» har genom att göra
undervisningen till det borgerliga samhällets
plikt och kräva allmän skolgång för både
fossar och flickor betecknats som en av de
etydelsefullaste böckerna i världshistorien.
— L:s organisationsarbete i dess första skede
1521—25 hade ej försiggått utan störningar
utifrån. Med nöd lyckades han hålla sitt
religiösa verk fritt från ridderskapets sociala
revolt under Sickingska fejden 1522—23.
Däremot indrogs han i krisen kring det stora
bondeupproret 1524—25. Först tog L. parti
för böndernas mera måttfulla krav; men när
de under påverkan av Müntzers radikala
spi-ritualism (som L. 1524 bekämpat i den
betydande skriften »Wider die himmlischen
Pro-pheten von den Bildern und Sakrament»)
fördes till blodiga våldsdåd, utsände L. mot dem
en skrift, »Wider die mörderischen . . .
Rot-ten der Bauern» (1525), där den
gammaltestamentliga straff- och hämndreligionen på ett
olyckligt sätt bröt igenom. Då furstarna togo
blodig hämnd på de besegrade bönderna,
vände sig L. lika bittert mot furstarna.
Ingendera skriften fick nämnvärt inflytande på
händelsernas gång. Det var efter
bondeupproret, som L:s reformation i större
utsträckning fick fäste inom bondeklassen; förut
hade den främst varit en borgarrörelse. — Efter
bondeupproret fick L. tid att besvara ett
angrepp av Erasmus, som skrämts av
reformationens radikala följdföreteelser och ej kunde
följa L:s »av nåd allena». Gentemot Erasmus’
»De libero arbitrio diatribe» (1524), som
betonade kyrkoauktoriteten och den sedliga
prestationens förtjänst, skrev L. 1525 »De servo
arbitrio» (sv. övers, av G. Rudberg 1925).
Den skattar väl åt ensidighet och skolastisk
metod men har kommit att spela stor roll i
våra dagars religiösa brytning genom sin
betoning av Guds outrannsakliga höghet, hans
makt och nåd i dess oändliga storhet. I det
fulla beroendet av Gud fann L. vägen till den
verkliga friheten. — Med 1526 kunde han
åter ägna sig åt det evangeliska
organisationsarbetet; det gällde nu kyrko- och
församlingslivet. Redan 1525 hade han begynt ordinera
evangeliska präster; och mitt under upprorets
faror hade han brutit celibatstvånget och
bidragit att grunda det evangeliska
prästhemmet genom att ingå äktenskap med Katarina
v. Bora (se d. o.). L. fick ock 1526 hela
klostret som sin bostad och höll ett ovanligt
gästfritt hus. Mer el. mindre dåliga referat av
L:s ofta sprudlande humoristiska inlägg vid
det sällskapliga umgänget samlades efter hans
död till de berömda »Tischreden» (senast utg.,
i 6 bd, 1912—21). Sitt arbete på hela bibelns
översättning och sitt skriftställarskap bedrev
L. fortfarande med oerhörd kraft
(sammanlagt mer än 350 tryckta skrifter); under
1520-talets senare hälft framträdde särskilt hans
inlägg i striden med Zwingli (se d. o.), »Dass
diese Worte ... noch feststehen» (1527) och
»Bekenntniss» (1528), där han väl åter
hemföll åt nominalistisk skolastik
(ubikvitetslä-ran) men där hans religiösa patos var att
hävda Guds verkliga gåva i nattvarden.
Främst upptogs han dock av att nyordna
kyrkostyrelsen och församlingslivet i
Sach-sen i samband med en stor kyrkovisitation
1527—29. L. nödgades här trots sitt ideal om
en självstyrande evangelisk kyrka överlämna
högsta kyrkoledningen åt kurfursten,
varigenom det tysk-luterska statskyrkodömet
grundlädes. Hans bestämmelser för det yttre
och inre församlingslivet blevo normerande
för alla kommande evangeliska kyrkoord-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
