Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luther, Martin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Luther, M.
381
legaten vid. riksdagen i Augsburg, Cajetanus,
fick i uppdrag att försäkra sig om L:s person.
L. fick kallelse till Augsburg och reste,
ehuru han väntade sig döden. Men Fredrik
förstod att hindra L:s omedelbara häktande;
och då Cajetanus i förlitande på sin
teologiska och kyrkliga auktoritet inlät sig i
diskussion med L., visade sig denne överlägsen
i sakkunskap och orubblig. Fredrik lagade,
att L. i nattlig flykt räddade sig åter till
Wittenberg. Betydelsen av samtalet i
Augsburg blev, att L. nödgades fasthålla sin
evangeliska övertygelse även emot påvens
auktoritet. En paus i aktionen mot L. inträdde i
samband med kejsar Maximilians död jan.
1519; påven behövde kurfurst Fredriks
bistånd vid kejsarvalet, och påvlige nuntien
Miltitz företog sig på eget bevåg att söka
stifta fred med L. Men när Karl V valts
till kejsare med Fredriks stöd (juni 1519),
fanns för Leo X ej längre något intresse
att skona L. Samtidigt begynte ock den
genom Johann Ecks teser mot Karlstadt
framkallade disputationen i Leipzig, där L. 4—14
juli hade ordet. Driven av sitt sanningskrav,
medgav här L., om ock under inre ångest,
som svar på Ecks anklagelse för husitism, att
några av Hus’ satser voro kristliga, ehuru
de fördömts av ett kyrkomöte. Därmed bröt
han med hela det medeltida kyrkosystemet
och blev ur katolsk synpunkt verklig
kättare. Nu var en tid hans sak kanske mest
hotad; men han gick nu ock fram som
medveten reformator i en rad skrifter, där hans
folkliga framställning helt bröt igenom och
där han visade en väldig litterär
överlägsenhet över motståndarna och en fruktansvärd
förmåga av ironi, humor och vrede.
Humanismen gav honom ock medhjälpare, som kunde
utforma och utbreda hans tankar, främst
Me-lanchthon, samt konstnärer, som kunde
illustrera den nu oerhört svällande
flygskriftslit-teraturen, ss. Cranach, Dürer och Holbein.
Då den luterska rörelsen så vädjade till
folkopinionen, fick gemene man en förut oanad
möjlighet att deltaga i den andliga
brytningen. Genom den humanistiska och
folkliga anslutningen blev L. en faktor av
betydenhet i både den kejserliga och den påvliga
politiken. Leo X satte i gång en ny
kätteri-process, som efter många svårigheter under
medverkan av Eck och dominikanerna i
Lou-vain och Köln ledde till den av påven 15 juni
1520 undertecknade bullan »Exsurge Domine».
Här fördömdes 41 kätterska satser av L., och
en vidsträckt bokcensur påbjöds; L. själv
hotades med bann, om han ej inom 60 dagar
återkallade. Eck och Aleander skulle som
inkvisitorer genomföra bullan.
Under tiden hade L. ytterligare utvecklat
sitt »kätteri» i en rad särskilt betydelsefulla
skrifter. I aug. 1519 kom hans berömda s. k.
lilla kommentar till Galaterbrevet, i början
av 1520 »Vom Papsttum zu Rom» (med L:s
nya kyrkobegrepp: den osynliga
enheten av alla på Kristus troende,
som finnes överallt, där evangelium är
verksamt) och »Sermon von guten Werken»
(central för L:s etik), i aug. 1520 »An den
christ-lichen Adel deutscher Nation von des
christ-lichen Standes Besserung» (L:s stora
kyrko-politiska stridsskrift, med proklamerande av
382
»det allmänna prästadömet» och kullstörtande
av kyrkans supremati över staten och påvens
över kyrkan; sv. övers, av G. Norrman 1917)
och i okt. s. å. »De captivitate babylonica
ecclesiæ preludium» (det avgörande hugget
mot katolska kyrkans livsnerv,
sakraments-magien, delvis behäftad med medeltida
skolas-tisk bevisföring men dock de stora
stridsårens mest revolutionära gärning; sv. övers,
av Y. Brilioth 1928). En uppmaning från L:s
orden att göra ett sista försök till stridens
utjämning förmådde honom att i okt. 1520
lägga fram grunddragen av sin åskådning i
en liten opolemisk skrift till Leo X, »Von der
Freiheit eines ChristenmenscheD», med
betonande av de två sidorna i en kristens liv:
alltings herre i tron, alltings tjänare i
kärleken, och av Gudsordet: »där själen har Guds
ord, behöver den intet annat ting mera».
Samtidigt anlände till Wittenberg ett ex.
av bannhotbullan, vilken Eck fört till
Tyskland, och underrättelse, att Aleander enligt
bullan börjat bränna L:s skrifter. L.
svarade med att 10 dec. 1520, utanför
Witten-bergs stadsport, bränna påvekyrkans
kanoniska lagböcker, en central kasuistisk
biktbok och slutligen en avskrift av bullan.
Därmed bröt L. offentligen med kyrkans
rätts-religion, förtjänstsedlighet och påvelydnad
och utskilde så påvekyrkan som en
fördärvad avart från den allmänneliga kyrkan, hos
vilken L. ville förnya dess ursprungliga
evangeliska anda och form. Det betydde den
västerländska kristenhetens faktiska kyrkliga
tudelning. Påven svarade med det definitiva
bannet över L. och hans anhängare, kurfurst
Fredrik, Hutten m. fl.; tyske kejsaren skulle
verkställa domen. Men humanisterna,
folkopinionen och Fredriks skickliga diplomati
nödgade Karl V att först låta L:s sak
prövas inför tyska riksdagen, som samlades i
Worms 1521. Dit kom L. med kejsarens och
ständernas lejd. Vid det stora förhöret 18
april gav han riksdagen klart besked »utan
horn och tänder» (skolastisk term = utan
krumbukter och utan onödig skärpa): hans
kritiska historiska forskning hade visat, att
både påve och kyrkomöte kunde taga fel i
religiösa ting; därför återstode blott Guds
ord som högsta auktoritet; vid detta vore
han bunden i sitt samvete och kunde intet
återkalla, då han måste sätta samvetets bud
över kyrkolydnaden. Riksdagens katolska
majoritet hade intet annat att göra än att
erkänna bannets berättigande (19 april). Men
Fredriks rådsherrar sörjde för att L.
hemskickades och på vägen »bortrövades» till
Wartburgs slott och så räddades. I Worms
godkände kejsaren ett av Aleander utarbetat
förslag till riksakt över L., »denna djävul i
människogestalt», och hans anhängare, med
en tryckcensurlag, som förbjöd all
antiro-mersk litteratur och konst. När riksdagen 25
maj avslutats och Fredrik den vise och de
flesta avrest, upplästes förslaget i kejsarens
våning och proklamerades vara »alla
riksständers enhälliga beslut» samt utfärdades
med datering 8 maj. Så tillkom det ryktbara
Wo r ms ed i k t e t, som förhindrade hela
Tysklands övergång till lutherdomen och
gjorde L. till en ur statens lika väl som
kyrkans synpunkt fågelfri brottsling för
återstoden av hans liv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
