Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
385
Luther, M.
386
ningar. Mest bekant är visitationen därför,
att L. som hjälpredor till bättre undervisning
våren 1529 utgav både en utförlig bok för
prästerna, Luthers stora katekes, och en
ledtråd för barnundervisningen i hemmet och
skolan, Luthers lilla katekes. Den senares
betydelse låg i det enastående sätt, varpå L.
här förband teologi och fromhet och gav det
allmänkristna ett koncentrerat uttryck i
evangelisk anda utan all polemik. — Då det
politiska läget krävde sammanhållning mellan
alla evangeliska, lyckades lantgreven Filip och
Strassburgs reformator Bucer få till stånd ett
religionssamtal i Marburg okt. 1529 mellan
L., Zwingli och deras främsta medhjälpare.
Trots den stundom bryska formen vid
dispu-tationen fick L. klart för sig, att schweizarna
icke voro »svärmeandar», och medverkade till
en fredlig överenskommelse i nästan alla
punkter. Då gingo enhetssträvandena sönder
på Zwinglis politiska beräkningar och den
sachsiske kurfursten Johans kortsynta
bekännelsenit; till riksdagen i Augsburg 1530
mötte de evangeliska splittrade. L. kunde som
aktförklarad ej medfölja dit utan fick stanna
på fästet Koburg, varifrån han dock
medverkade att hindra den Melanchthonska
kompromisspolitiken. En utredning, som L. och hans
vänner utarbetat för det sachsiska kansliet
ang. de katolska missbruken i Sachsen, de
s. k. Torgauartiklarna, kom väsentligen att
upptagas i andra delen av augsburgska
bekännelsen. När riksdagen i Augsburg
sprängdes, övertog snart Schmalkaldiska förbundet
det yttre försvaret av reformationen, och L.
kunde mera odelat ägna sig åt sin
exege-tiska och praktiskt religiösa verksamhet. 1531
begynte han sin yppersta föreläsningsserie,
över Galaterbrevet, vilken räckte till 1535,
då den i ett sammandraget referat utkom
(L:s stora kommentar till Galaterbrevet). Den
innehåller L:s huvudframställning av
fräls-ningsläran. Den nyaste svenska
Lutherforsk-ningen har särskilt fäst sig vid den centrala
betydelse, som dualismen, motsättningen
mellan Gud och fördärvsmakterna: vreden,
döden, djävulen, äger för L:s hela åskådning.
Så grep han ock tillbaka bortom den latinska
teologiens och Anselms juridiska
försonings-lära till den nytestamentliga och
gammalkyrkliga »dramatiska» synen: Kristi
förso-ningsverk består däri, att han under
fortgående kamp övervinner djävulens makt och
förlossar människan från fördärvsmakterna.
Under en sjuklighetstid höll L. 1532 i sitt
hem de predikningar, varur huspostillan
framgick. 1534 kunde han äntligen med flera
medarbetares hjälp föra hela bibelöversätt
-ningsverket till fullbordan (nytryck, i 2 bd,
1927). Då Karl V:s plan på ett allmänt
konsilium skulle behandlas av Schmalkaldiska
förbundet, utarbetade L. på sin kurfurstes
uppdrag dec. 1536 en ny antikatolsk
bekännelse, vilken privat underskrevs av de i
Schmalkalden 1537 närvarande teologerna,
utgavs 1538 och småningom fick officiell
prägel och symboliskt anseende under namn av
Schmalkaldiska artiklarna.
Förhandlingarna om ett allmänt konsilium förde
L. till ett nytt stort arbete, den för hans
uppfattning av kyrkan synnerligen viktiga
»Von den Conciliis und Kirchen» (1539).
Martin Luther. Oljemålning av L. Cranach d. y.
1540-talet.
L:s sista årtionde blev en nästan oavbruten
kamp mot sjukdomar och lidande. På mötet
i Schmalkalden 1537 sjuknade han svårt i
stenlidande, och därtill sällade sig öppet sår
på låret, astma och melankoli. Begynnande
splittring bland de evangeliska förde L. 1537
in i den antinomistiska striden (se d. o.) med
Agricola. 1539—40 indrogs han ock i frågan
om lantgreve Filips av Hessen
dubbeläktenskap, där reminiscenser av L:s nominalistiska
teologi förledde honom och Melanchthon att
enl. katolsk biktpraxis genom biktråd medge
dispens för ett hemligt tvegifte; härför
fick L. lida mycken smälek och förlorade i
auktoritet. Under påverkan av sjukdom och
psykisk depression skrev så L. i konflikten
med den osedlige Henrik av Braunschweig
sin allra grövsta skrift, »Wider Hans Worst»,
som dock genom L:s självbiografiska
antydningar blivit av största vikt. Likaså
skärptes tonen mot schweizarna och mot
påvedö-met; L:s sista av honom själv utgivna skrift
bär den betecknande titeln »Wider das
Papst-tum zu Rom vom Teufel gestiftet» (1545).
I nov. 1545 slutade han sin
föreläsningsverk-samhet. I febr. 1546 var han på besök i
Eis-leben för att försona två grevar Mansfeld,
då, 18 febr., samma dag förlikningsakten
undertecknades, ett slaganfall (den katolska
versionen om självmord dök upp först 1568
och är en ren dikt) slutade hans liv. Han
begrovs i Wittenbergs slottskyrka. — Av L:s
XIII. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
