Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lysekil - Lysekils järnväg (Ly. J.) - Lysgas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
437
Lysekils järnväg—Lysgas
438
gård och från 1587 i danska kronans ägo,
förekommer L. i de svenska jordeböckerna
först 1G85 men förlorade 1715 sin krononatur,
då L. skatteköptes av amiral Strömstierna.
1777 inköptes L:s jord av 16 åboar för 6,000
dir smt, och av deras arvingar, »Lysekils
jordägare», förvärvade staden 1904 för 400,000 kr.
all till byggnadsändamål avsatt jord. Jfr
E. Hörman, »L.» (i »Sveriges städer», IV,
1921). (Ä. S-n.)
Lysekils järnväg (sign. Ly. J.), spårvidd
1,435 m, 34,7 km, öppnad för allmän trafik
1913, förbinder Lysekil med Smedbergs
hållplats på statsbanan genom Bohuslän.
Lysgas, gasformiga kolväten, framställda
genom torrdestillation av stenkol, ev. andra
kolhaltiga bränslen. De första försöken i större
skala med 1. gjordes 1792 av engelske
ingenjören W. Murdoch (1754—1839), som då belyste
sitt hus i Redruth med 1. De första
gasverken i Europa för allmänt behov byggdes i
London; nyårskvällen 1813 brann gasen f. ggn
på Westminsterbron, och 1814 var
gasbelysning införd i stadsdelen S:t Margaret. Stor
förtjänst om dessa verk tillkommer Murdochs
lärjunge Samuel Clegg (1781—1861),
gasindustriens praktiske grundläggare. I
Sverige infördes gasbelysningen 1846 i Göteborg,
1852 i Norrköping och 1853 i Stockholm.
Upphettas ved, torv, stenkol etc. i slutet
rum, bildas gasformiga ämnen, som vid
utträdet därur kunna antändas och brinna med
låga. Denna s. k. rågas är relativt varm och
avskiljer vid kylning dels en tjära och dels
en vattenliknande produkt. I
upphettnings-rummet återstår en fast rest. Den renade
gasen har olika sammansättning och värde
alltefter de råmaterial, som användas.
Stenkol är såväl tekniskt som ekonomiskt det
enda fullt tillfredsställande. Alla kol lämpa
sig dock ej för gastillverkning. Utom en viss
gasmängd fordrar man, att den återstående
fasta resten, koksen, skall baka ihop i
stycken av tillräcklig hållfasthet och god
beskaffenhet. I detta avseende äro kolen varandra
mycket olika. Efter förkolningsgraden
indelas de i ångkol, gaskol, kokskol,
antra-citiska kol och antracit, av vilka blott gaskol
och kokskol ge brukbar koks vid
torrdestillation. De förra ge större gasmängd och därför
mera porös koks, de senare mindre gasmängd
och tätare, mera hållfast koks.
Äldst innehöllo ugnarna för gastillverkning
horisontala retorter; sådana äro ännu vanliga
vid mindre gasverk. De betjänades för hand,
men småningom konstruerades maskiner för
såväl laddning av kolen som utdragning av
koksen. För att underlätta arbetet byggdes
ugnar med lutande och med vertikala
retorter, senare utbytta mot kammare, först
lutande kammare, därefter vertikala och
horisontala. På bild 1 visas en ugn med horisontala
kammare. Dessa äro anordnade intill varandra
omväxlande med eldningskanaler. Ett antal
sådana kammare utgör ett ugnsbatteri.
Kamrarnas längsgående väggar upphettas till
kolens avgasningstemp., omkr. 1,200° C
utvändigt, motsv. omkr. 1,100° C invändigt,
genom förbränning i eldningskanalerna av en
del av den vid avgasningen bildade gasen
(koksverksdrift) eller ock av generatorgas,
tillverkad i särskilda generatorer av
minder-styckig koks (egentlig gasverksdrift). Efter
förbränningen i eldningskanalerna utnyttjas det
resterande värmet hos förbränningsgaserna,
innan dessa gå till skorstenen, till
förvärm-ning av generatorgas och förbränningsluft,
vilket sker i regeneratorer under kammare
och eldningskanaler. Detta möjliggöres
därigenom, att regeneratorerna växelvis
tjänstgöra som värmeupptagare och värmeavgivare
med omkastning en gång var halvtimme. De
upphettade kamrarna fyllas med kol, som
krossats till högst 10 mm storlek, med hjälp
av en laddningsvagn, varefter laddningen
jämnas medelst en planerstång, som synes
på uttryckningsmaskinen (bild 2). Sedan alla
luckor stängts, börja de flyktiga ämnena avgå
genom ett för batteriet gemensamt
uppsam-lingsrör, förlaget. Efter slutad avgasningstid,
vanl. 12—24 tim., öppnas luckorna i
kammarens gavlar, och den färdigbildade
kokska-J<an tryckes av uttryckningsmaskinen ut i en
släckningsvagn, där den släckes genom
på-sprutning av vatten. Därefter lyftes den
släckta koksen upp i en ficka, där den får
svalna, och föres sedan vidare till kross och
sorteringsverk med hjälp av transportör.
Från ugnarna skall gasen passera r
e-ningsapparaterna. De viktigaste bland
dem äro kylare, tjäravskiljare,
ammoniak-tvättare, bensoltvättare och reningskistor.
Kylarna äro stående cylindrar av
järnplåt, fyllda med tuber, i vilka vatten
cirkulerar. Gasen, som går omkring tuberna, kyles
därvid ned till omkr. 15° C,
varvid större delen av
medföljande tjära och
ammo-niakhaltigt vatten avskiljes.
Återstående tjära avskiljes
i tjärtvättaren, i
vilken gasen tvingas passera
en vägg med fina hål, på
grund varav gasens
hastighet ökas. Omedelbart intill
befinner sig en annan vägg
med större hål, som dock
icke sitta mitt för de föreg.
Mot denna vägg kondenseras
Bild 1. Schematisk framställning av lysgastillverkningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
