Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
461
Långhornad boskap—Långhorningar
462
men skänktes 1647 av drottning Kristina till
Stockholms stad. För statens räkning
återköptes 1722 ett område på L., och där
an-lades ett rasp - och spinnhus, ett slags
tvångsarbetsanstalt för bettlare och
lösdri-vare (av båda könen) samt för vanartiga
gossar. Efter hand intogos på L. även kvinnor,
som för brott dömts till straffarbete, samt
andra personer, dömda för grövre brott i
Stockholm. Sammanförandet av lösdrivare
och grova förbrytare av olika kön och alla
åldrar blev alltmera fullständigt och
besmittande. 1825 förbättrades förhållandena genom
att en korrektionsinrättning för kvinnor
an-lades vid det s. k. Smedjegårdshäktet på
Norrmalm, varjämte kronospinnhuset på L.,
från den tiden kallat Södra k or r
ektio n sin r ä 11 n i ngen, utvidgades till
tvångsarbetsanstalt för manliga s. k.
försvarslösa från n. och mellersta Sverige samt
för s. k. bekännelsefångar. Efter 1842 blev
anstalten alltmer en försändningsort för
manliga straffångar samt kallades straff - och
arbets fängelse. Det nuv.
central-fängelsetpåL. omfattar dels det
förutvarande straffängelset, dels ett k r o no häkte,
från 1911 förenade till en anstalt, där fångar
av alla slag förvaras, kvinnor samt
rannsak-nings-, bötes- och fängelsefångar dock blott
i kronohäktesavd. Fängelset på L.
ombyggdes fullständigt 1874—82 och 1914—29. Det
innefattar nu en stor centralbyggnad,
inrymmande förvaltningslokaler, kyrka och
skolrum, samt fyra därifrån strålformigt
utlöpande cellflyglar med 200 dag- och nattceller
för enrumsfångar, isolerade från varandra
dag och natt, ett liknande antal nattceller,
avsedda för övriga fångars isolering nattetid,
jämte s. k. arbetscellhus, andra arbetslokaler,
sinnes- och kroppssjukhus, direktörs- och
be-vakningsbostäder m. m. (jfr plan i art.
Fängelse). Kronohäktet inrymmer omkr.
200 dag- och nattceller för enrumsfångar.
Där hålles rannsakning med häktade från de
Stockholm omgivande domsagorna. V. A-t.
Långhornad boskap (eng. the
longhorn-breed), nötkreatursras i eng. grevsk.
War-wick och Leicester, vanl. röd med vit rygg
och buk. Rasen bildades i slutet av
1700-talet och har god gödningsförmåga. E. T. N.
Långhorningar, Cerambycidae el.
Longico’r-nia, fam. bland skalbaggarna. De äro vanl.
stora el. medelstora former med långsträckt
kropp och långa, kraftiga ben samt i allm.
långa, elvaledade antenner (»horn»), som
stundom äro flera gånger längre än kroppen.
Särskilt de större formerna ha i folkspråket
fått namnet »bockar», och hela fam. kallas
därför ofta även bockbaggar.
Täckvingarna dölja vanl. hela bakkroppen; stundom
äro de förkortade, ehuru blott hos ett fåtal
arter så mycket, att större delen av
bakkroppen lämnas obetäckt. ögonen äro njurlika
och omfatta vanl. antennroten. — Larverna
leva vanl. inuti stammar och grenar av träd
och buskar, mera sällan i örtartade växters
stjälkar. Helst angripa de döda träd el. fällt
timmer och urholka däri gångar av för
olika arter karakteristiskt utseende och lopp.
De äro vitgula med stort, brunaktigt huvud
och starka insnörningar mellan
kroppsringar-na. Benen äro mycket små el. saknas, och
Aspgren med skada åstadkommen av aspvedbock.
Genomskuren aspgren med hålor av liten aspvedbock.
förflyttningen sker därför mest med hjälp av
kitiniserade ansvällningar på rygg och buk.
Förpuppningen sker inuti växten, vanl. i
veden el. mellan denna och barken, ofta i
särskilda puppkamrar.
L., vilka omfatta mer än 12,000 arter,
förekomma till största delen inom tropikerna,
varifrån man känner många jättestora och
brokigt färgade former. I Sverige finnas
omkr. 125 arter, fördelade på två underfam.:
Cerambycinae och Lamiinae. Till den förra,
som bl. a. kännetecknas av släta, ofårade
främre skenben och trubbig ändled på
käk-palperna, höra inemot 100 arter, bland vilka
märkas flera av Sveriges ståtligaste och
sällsyntaste skalbaggar, ss. ekbocken (se
d. o.) och skogsbocken, Ergates faber,
som är i det närmaste lika lång som ekbocken
men grövre och bredare än denna. Den är
mörkbrun och har skrovlig halssköld, vars
sidor äro finnaggade och försedda med en
liten skarp tand bakom mitten. Den
förekommer sällsynt på Gotland och i Blekinge.
Nämnas bör även den betydligt mindre, blott i
sydligaste Sverige anträffade Rosalia alpina,
som är gråblå med svarta fläckar. Till denna
underfam. höra även myskbocken (se d.
o.), den stora och klumpiga taggbocken,
Prionus cariarius, som lätt igenkännes på
halssköldens tretandade sidor, den mattsvarta
cylindriska träbitaren, Spondylis
bu-prestoides, som är täml. allmän i svenska
barrskogar, samt den intill 20 mm långa
husbocken el. timmerman s d r ä n
g-e n, Hylotrupes bajulus, som är svart med
ljusgrå hår; den har två blanka fläckar på
halsskölden och förekommer allmänt i
byggnadstimmer. Hit höra vidare
barrträds-löparna och de olika barkbockarna
(se dessa ord), stekelbockarna,
Necy-dalis och Molorchus, som med sina starkt
förkortade täckvingar erinra om steklar, de i
svart och gult tvärstrimmiga ge t i n gb
oc-k a r n a, Plagionotus, Clytus m. fl., samt de
talrika blombockarna, Leptura, Pachyta
m. fl., vilka mestadels ha röda el. brungula,
ej sällan fläckiga el. tvärbandade täckvingar
och mycket ofta anträffas på blommor. Bland
de till underfam. Lamiinae hörande arterna,
karakteriserade av på insidan snett fårade
främre skenben och spetsig ändled på
käk-palperna, må nämnas timmermannen
(se d. o.), tallbocken, Monochamus sutor,
och den något större videbocken, Lamia
textor, vilka båda äro svarta med gula
hårfläckar; den förra är täml. allmän i
barrskogar, den senare ingalunda sällsynt på sälg
och asp. Hit höra ock Vedbockarna,
Sa-perda, bland vilka särskilt må nämnas stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
