Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
487
Länsveterinär—Läppblomstriga
488
skap (1868); nu (1930) finnas 1. i alla län,
tills. 34. De ha från planläggning av och
praktiska arbeten i trädgårdar övergått till
instruktörs- och konsulentverksamhet för
ekonomisk trädgårdsskötsel. Kallas i flera
län trädgårdskonsulenter. C. G- D.
Länsveterinär, se Veterinär.
Länsväsen, Feodalväsen, sedvanlig
beteckning för det samhällsskick, som under
medeltidens blomstringsskede härskade i
flertalet av Europas länder. Båda termerna leda
sitt ursprung från det förhållandet, att de
medeltida rikenas förvaltning baserades på
förläningen, länet, lat. feu’dum el.
be-nefi’cium, vilket av länsherren -
monarken (i förhållande till sina underhavande
kallad senior, fr. seigneur) utdelades
(förlänades) till låntagaren - tjänstemannen
(vasallen) för att av denne enl. vissa regler
innehas och brukas. Ang. l:s uppkomst anser
man numera, att de första ansatserna till ett
egentligt 1. visat sig i Frankiska riket och
att 1. där också fått sin första konsekventa
utbildning. För att åstadkomma ett
tillräckligt antal pansarklädda ryttare började
redan tidigt de frankiska regenterna och
särskilt Karl Martell och hans efterföljare att
utdela gods — icke blott tillhörande kronan
utan också kyrkogods — som län åt rikets
stormän. Dessa blevo då konungens vasaller
(k ronvasaller) med
krigstjänstskyldighet till kronan. Som stormännen sedermera
av sina län utdelade underlän till andra
personer, uppstodo medelbara län och medelbara
vasaller (undervasaller). De största
länen, ss. provinser el. hertigdömen, innehades
av storvasaller, vilka räknades som
konungens likar (lat. pa/res; jfr P ä r). Under
århundradenas lopp utvidgades länsområdet
ofantligt, då en massa självägande under den
allmänna osäkerhet, mot vilken
statsmyndigheterna ej mäktade erbjuda direkt och
effektiv hjälp, för att erhålla de mäktigas skydd
frivilligt inordnade sig och sin egendom i
länssammanhanget. Avgörande för l:s hela
utveckling blev den omständigheten, att
samtidigt även ämbetsmyndigheten
feodalisera-des. De lokala ämbetsmännen, vilka
genomgående voro kronvasaller, började att
betraktas som sådana även med avseende på sina
ämbetsuppdiag. Rikets olika
förvaltningsområden blevo på detta sätt kronans län, och
1. blev principen för styrelseorganisationen
över huvud. Inom förvaltningsdistrikten
förändrades i och med detsamma också de ännu
självägandes ställning: de betraktades
härefter som vederbörande ämbetsmäns
underlydande. För det fullt utbildade 1. kunde göras
gällande satsen: ingen jord utan länsherre
(nulle terre sans seigneur). — L:s ledande
grundsatser blevo småningom mer el. mindre
gällande i hela mellersta och södra Europa.
L. var en form för riksstyrelse, vilken låter
sig väl förklara ur synpunkten av då rådande
ekonomiska förhållanden (naturahushållning)
och de krigiska sedvänjor, vilka utvecklat sig
inom de äldsta germanska staterna (se därom
H i r d). Från början präglades 1. av ett starkt
ideellt drag. Innan den blivande vasallen
mottog insignierna på sin värdighet (erhöll
investitur), ägde en hyllningsceremoni
rum: han avlade till sin länsherre en
högtid
lig län sed (homagium), innebärande löfte
om orubblig trohet och uppoffrande tjänst,
varefter länsherren å sin sida förpliktade sig
att ge vasallen allt nödvändigt skydd.
Därmed angavs, att 1. vilade på ett moraliskt
pliktförhållande. Småningom förlorade detta
ideella drag all verklig betydelse. Då med
förläningen följde så gott som all
styrelsemakt inom länet, medan däremot läntagarens
förpliktelser i huvudsak voro begränsade till
uppställandet av en viss mängd krigsfolk,
gjorde sig vasallerna småningom allt
självständigare och sköto sina länsherrar h. o. h.
åt sidan. Länen blevo ärftliga, en länsadel
uppstod, och länen syntes mer och mer på
väg att lösgöra sig ur de gamla folkrikenas
band. Det har därför med rätt kunnat sägas,
att 1. mindre var en form för rikets styrelse
än för dess upplösning. Det blev omsider det
nationella konungadömets uppgift att — vanl.
med stöd av städernas borgerskap — spränga
l:s tvångströja och lägga alla rikets delar
direkt under den enhetliga statsmakten.
Även Sverige hade under medeltiden ett 1.,
men detta var i stort sett av helt annan
karaktär än det kontinentala Europas. Det
rådande naturahushållningssystemet nödgade
till ämbetsmännens avlöning genom
förlä-ningar av kronans gods och inkomster. Dessa
förläningar blevo dock aldrig ärftligt
fastlåsta vid vissa släkter, de bibehöllo
alltigenom karaktären av upplåtelser av kronan,
och regeringen strävade målmedvetet att i sin
hand bevara kontrollen över dem. Ett för
Sverige utmärkande drag var dessutom, att
den dömande myndigheten icke tillkom en
läntagare som sådan. Undantag från dessa
förhållanden företedde visserligen i någon
mån de få och i förvaltningshistorien föga
framträdande län, som utdelades till
konungahusets medlemmar. Om olika slag av län
i Sverige (fataburslän etc.) se vidare Län.
Om litt. ang. länsväsendet i allm. se
biblio-grafisk förteckning hos S. Tunberg i
»Norstedts Världshistoria», bd 4 (1928), samt ang.
länsväsendet i Sverige litteraturanvisningar
vid art. L ä n 1. S. T-g.
Läpp (lat. la’bium). 1. (Anat.) I allm. en
framstående kant kring gropar el. öppningar
till hålor (t. ex. höftledpannan, livmodern,
kvinnoblygden, »blygdläppar»); företrädesvis
de veck, som omge och bilda munöppningen.
— 2. (Mus.) Se L a b i u m. — 3. (Bot.) Se
Läppblomstriga och Orkidéer.
Läppbjörn, zool., se Björnar.
Läppblomstriga, Läppblommiga, L
a-biäter, Tvåläppiga
(Kransblommiga), Labiätae
(Verti-cillätae), familj bland
sym-petalerna med bortåt 3,000
arter. De äro örter, sällan
halvbuskar el. buskar, med
vanl. fyrkantig stam och
motsatta el. kransställda,
hela blad. Blommorna sitta
oftast i täta knippen i de
motsatta bladens veck.
Kronan är tvåläppig, med
vanl. tvåflikig överläpp och
treflikig underläpp.
Stån
darna äro tvåväldiga (d. v. s. 4, av vilka två
äro längre och sinsemellan lika långa), hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
