Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Machault d’Arnouville, Jean Baptiste - Ma-cheng - Machete - Machiavelli, Nicoló di Bernardo dei - Machverk, Mache - Mac Ian - Mack, Karl, von Leiberich - Mackabéer (Makkabéer)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
559
Ma-cheng—Mackabéer
560
svaghet ej genomförd i praktiken. Biogr. av
M. Marion (1891). B. H-d.
Ma-cheng, stad i kin. prov. Hu-pei, 85 km
n. ö. om Han-kou. I M. anlade Svenska
missionsförbundet en missionsstation 1905, med
skola och sjukstuga.
Machete [matj*e’te], sp., kniv (för huggande
av väg genom skogar i Sydamerika).
MachiaveJli [mak-], Nicolö di
Berna r d o d e i, italiensk statsman och
författare (1469 3/6—1527 20/6). Som skönlitterär
författare intog M. en ganska framstående
plats. Hans lustspel »La Mandragola»
(»Man-dragola, trolldrycken», 1883) hör till den
italienska renässanslitteraturens kvickaste men
också skabrösaste alster. Vad som givit
honom världshistorisk betydelse är dock hans
statsvetenskapliga författarskap. M. var
skolad som praktisk politiker i Florens’ tjänst,
där han 1498 valdes till sekr. i kansliet och
därefter blev kansler. Han anlitades i viktiga
diplomatiska uppdrag, ss. till Frankrike och
Cesare Borgia, och hans rapporter från dessa
beskickningar (numera delvis tryckta) vittna
om hans vakna politiska intresse och skarpa
iakttagelseförmåga. M:s politiska bana
avbröts, då Medicéerna 1512 återfingo makten i
Florens; anklagad för stämplingar mot
kardinal Giovanni de’ Medici (sedermera påven
Leo X), kastades han i fängelse, lades på
pinbänken och måste därefter tillbringa flera år
i politisk overksamhet. 1519 lyckades M.
komma i gunst hos Giulio de’ Medici, senare påve
(Clemens VII). Vid den mediceiska
familje-maktens sammanstörtande 1527 avbröts M:s
politiska bana ånyo, omedelbart före hans död.
Under sin tvungna ledighet 1512—19 började
M. sitt banbrytande statsvetenskapliga
författarskap. Han utgick från uppfattningen
om statsnyttan som politikens högsta
ledstjärna och sammanfattade i flera skrifter för
första gången den nya tidens politiska system,
med belysande exempel, hämtade särskilt från
de italienska småstaternas durkdrivna och
hänsynslösa politik. I sitt mest bekanta
arbete, »Il principe» (skrivet 1513, tr. 1532; sv.
övers. 1757, 1869 och, av Hj. Bergman, 1914),
ger han nyktra och realistiska regler för
furstens handhavande av krig och diplomati.
Kall-blodigt bortser han här från alla moraliska
synpunkter och bedömer människan efter
hennes kraft (virtu) och hennes politiska, verk
efter dess framgång. Alla medel äro tillåtna
till statens bästa; Cesare Borgia är
idealfursten. I ett annat arbete, »Discorsi sopra la
prima decade di Tito Livio» (Betraktelser över
Livius’ första dekad; tr. 1532), utlade han, att
en sådan statskonst även för en republik är
rätta medlet att vinna storhet och makt. Dock
var furstendömet den form, vari den av M.
önskade starka och självständiga statsmakten
då hade bästa utsikten att förverkligas. Vad
han framför allt ville främja genom dessa
läror var det splittrade Italiens enande och
befrielse från utländska inkräktare. I slutet
av »Il principe» uppmanade han Lorenzo d. y.
(se Medici) att ställa sig i spetsen för
samlingsverket, till vars genomförande han
påyrkade legotruppernas ersättande med en
nationell folkbeväpning. Denna av honom
särskilt omhuldade tanke utvecklade han
ytterligare i det betydelsefulla arbetet »Dell’ arte
della guerra» (Om krigskonsten; 1521), som
haft inflytande på bl. a. Gustav II Adolf (se
generalstabsverket »Karl XII på slagfältet»,
I, 1918). Hans »Istorie fiorentini» (»M:s
florentinska historia», 1884) bygger mest på
tidigare källor men innehåller även
självständiga översikter av värde.
Redan under 1500-talet vann M:s
statsupp-fattning uppmärksamhet, och för en mängd
furstar voro hans skrifter uppskattade
läroböcker. Å andra sidan framkommo många
stridsskrifter, särskilt mot »Il principe».
Fredrik II t. ex. fördömde i en ungdomsskrift,
»Antimacchiavell», på det skarpaste M:s
omoraliska läror. Det har efter hand erkänts, att
M:s politiska skrifter utövat ett
utomordentligt stort inflytande på statsvetenskapen, till
vars empiriska behandling han gav uppslaget.
— Illslug och samvetslös statskonst i
allmänhet har efter M. kallats machiavellism.
Litt.: P. Villari, »La storia di Nicolö M. e
de’ suoi tempi» (1877—82; 3:e uppl. 1913—14);
H. E. Kinck, »Renæssancemennesker.
Historien om N. M.» (1916; sv. övers. 1928); Fr.
Meinecke, »Idee der Staatsräson in der
neue-ren Geschichte» (1925); F. Ercole, »La
politi-ca di M.» (1926); L. C. Vignal, »M.» (1929). —
M:s porträtt återges på vidst. pl. S. B. (I. A.)
Machverk, M a c h e, ty., fuskverk; konst
verk utan estetiskt värde.
Mac lan [mak åPon], skotsk klanhövding,
se G 1 e n co e.
Mack, Karl, frih. von Leiberich,
österrikisk militär (1752—1828). Deltog i
bayerska frihetskriget (1778—79), var
armé-stabschef i kriget mot Turkiet (1788—90) och
inlade som generalmajor och generalkvarter
mästare 1794—95 under kriget mot Frankrike
stoY förtjänst om arméns komplettering, under
håll och ledning. M. blev 1796
fältmarskalk-löjtnant och generalkvartermästare vid
Rhen-armén och förde 1798—99 med växlande
lycka befälet över neapolitanska armén. Då han
1805 satts i spetsen för Österrikes
stridskrafter, lät han lura sig av Napoleon och slöt sin
militära bana med kapitulationen vid Ulm
s. å., varför han dömdes till fängelse. Han
återfick 1819 sin militära grad. (Wdt.)
Mackabéer (Makkabéer), judisk
prästsläkt, som blivit berömd därigenom, att den
avskaffade det syriska herraväldet och för en
kort tid återställde den judiska staten i en
omfattning, som erinrade om Davids tid.
Släkten kallas även hasmonéer efter
Asa-monaios, enl. Josefos ättefader till den
berömde Mattatias (se nedan). Först dennes
son Judas uppträder under namnet
makka-baios, vars betydelse (hammare?) är oviss;
det blev sedan den vanliga beteckningen på
alla släktens medlemmar.
Anledningen till m:s uppträdande var
An-tiochos Epifanes’ (reg. 175—164 f. Kr.)
brutala försök att utrota den judiska religionen.
Redan 170 hade han erövrat Jerusalem,
plundrat templets skatter och återinsatt den
fördrivne översteprästen Menelaos. Sedan beslöt
han att utrota judarnas religion. Vid
dödsstraff förbjöds att omskära barn, iakttaga
sabbaten samt äga eller läsa lagens heliga
böcker. Jerusalems murar nedrevos, och den
gamla Davidsborgen förvandlades till en
fästning med syrisk garnison (se Jerusalem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
