Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Magnus Lagaböte (norsk konung) - Magnus (II, hertig av Sachsen-Lauenburg) - Magnus (finländska biskopar) - Magnus, Eduard - Magnus, Heinrich Gustav - Magnus, Rudolf - Magnus Bengtsson - Magnuseffekten - Magnusen, Finn - Magnus Eriksson - Magnus Haraldsson - Magnus Minnisköld - Magnus Nilsson - Magnuson, Tord Alarik - Mganussen, Harro - Magnus Smek - Magnússon, Árni (Arne)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Magnus—Magnusson, A.
629
(se d. o.); han gav adeln ärftliga
sköldemärken och utvidgade dess privilegier. Framtida
trontvister sökte han förebygga genom att
få statsrättsligt erkänt, att Norges rike skulle
vara ett och odelbart samt att kronan skulle
gå i arv till konungens äldste äkta son.
ödesdiger blev hans kortsynta
eftergivenhetspoli-tik gentemot hanseaterna och hierarkien. M.
var far till konungarna Erik Magnusson och
Håkon V. K. V. II. (J. Schr.)
Magnus (II), hertig av Sachsen-Lauenburg
(1543—1603). Var brorson till Erik XIV:s
mor, kom i början av Eriks regering till
Sverige och trolovades med hans halvsyster Sofia.
M. försökte ställa sig in hos Erik genom
spioneri på dennes bröder och fränder och var
1567 på Svartsjö en av angivarna mot de
anklagade herrarna. I juli 1568 vigdes M. och
Sofia. M. slöt sig sept. s. å. till hertigarna.
1574 sökte M. med våld störta sin bror Frans
i Sachsen-Lauenburg men misslyckades.
Johan III förlänade 1575 M. med Soneburgs
slott och län på ösel. Efter Soneburgs
intagande av danskarna s. å. begav sig M. åter
till Sverige men var där illa tåld och måste
1578 lämna riket, där hans familj kvarblev.
1588 inspärrades M. av sin bror Frans i
livstidsfängelse. M. var rå och simpel. Fr. W.*
Magnus, finländska biskopar. M. I var
(1291—1308) Finlands förste inhemske biskop.
Under hans tid slutfördes uppbyggandet av
Äbo domkyrka, varjämte biskopssätet
flyttades från S:t Marie till Äbo. — Om M. II se
T a v a s t, om M. III se S t i e r n k o r s.
Magnus [ma’gnos], E d u a r d, tysk målare
(1799—1872), bror till H. G. M.; prof, vid
Berlins konstakad.. målade genrebilder men nådde
högst som porträttmålare (Jenny Linds
porträtt i Berlins nationalgalleri 1846). G-g N.
Magnus [ma’gnos], Heinrich Gustav,
tysk fysiker (1802—70), bror till E. M.
Arbetade 1828 under Berzelius på Vet.-akad:s
laboratorium i Stockholm samt blev 1835 e. o.
och 1845 ord. prof, vid univ. i Berlin. M.
utrustade med egna medel ett fysikaliskt
laboratorium, som blev ett mönster för de
sedermera uppväxande fysikaliska instituten.
Inom kemien gjorde M. flera viktiga rön, men
vida betydelsefullare blevo hans arbeten inom
fysiken, främst de iakttagelser, med vilka han
riktat värmeläran. Samtidigt och i märklig
överensstämmelse med Regnault, ehuru fullt
oberoende av denne, bestämde M. luftens
utvidgning, varvid han genom användning av
svensken Rudbergs metod erhöll ett riktigare
talvärde än Gay-Lussacs och Daltons. Av
stort värde äro också hans mätningar av
gasers värmeledningsförmåga. Led. av sv.
Vet.-akad. 1868. Jfr Magnuseffekten.
Magnus [ma’gnos], Rudolf, tysk-holländsk
läkare (1873—1927), prof, i farmakologi i
Utrecht från 1908. Tills, m. talrika lärjungar
och medarbetare gjorde M. viktiga
undersökningar om kroppshållningen samt
farmakologiska och fysiologiska spörsmål (digitalis,
giftgaser, njur- och tarmfunktion). Ljd.
Magnus Bengtsson, se Natt och Dag.
Magnuseffekten, en vid roterande kroppar,
som träffas av en luftström vinkelrätt mot
rotationsaxeln, uppträdande sidoriktad kraft,
som teoretiskt och experimentellt undersökts
av H. G. M a g n u s. M. har ofta iakttagits
630
såväl vid projektiler i blåst som vid
tennis-spelning. Ett försök att utnyttja m. för
fram-drivning av fartyg har gjorts av tyske
ingenjören A. Flettner (se d. o.). J. T.
Magnusen, Finn, se Magnüsson, F.
Magnus Eriksson, se Magnus, svenska
konungar, 3.
Magnus Haraldsson, biskop i Skara (trol.
omkr. 1480—1550-talet), blev efter studier
vid tyska univ. (1498—1506) ärkedjäkne i
Skara och biskop där 1522 (invigd först 1528).
Endast av nödtvång samtyckte M. 1527 till
Västerås recess. Jämte Ture Jönsson (Tre
rosor) ställde han sig i spetsen för det s. k.
västgötaupproret 1529 och flydde efter dess
misslyckande till Danmark. Därifrån
begav han sig 1530 till Nederländerna och
hyllade där Kristian II. Som deltagare i dennes
nordiska expedition 1531 råkade han 1532 i
dansk fångenskap. Lösgiven trol. 1533,
vistades han 1536—39 i Danzig och därefter i
Mecklenburg. M. var djupt invecklad i de
tyska stämplingarna mot Gustav Vasas tron,
och vid tiden för Dackefejden sände han
upp-viglingsbrev till Sverige. G. C-n.
Magnus Minnisköld, se
Folkungaät-t e n, sp. 750.
Magnus Nilsson, se M a g n u s, danska
prinsar, 1.
Magnuson, Tord Alarik, industriledare
(1851—1929). Utexaminerades som
bergsingenjör från Teknologiska institutet 1875,
anställdes 1877 vid Sandvikens järnverks a.-b.,
blev chefsingenjör 1878 för dess
tråddrageri-avd. och 1882 för dess hyttor och
bessemer-verk samt 1898 disponentassistent. Han var
1910—20 järnverkets disponent och verkst.
dir. och från 1917 ordf, i dess styrelse. Vid
sidan härav tillhörde el. utövade han
ledningen inom ett flertal betydande företag,
främst på järnhanteringens område: Bispbergs
gruvbolag, Kungsgruve a.-b. och Holmgruve
a.-b., för vilka samtliga han var disponent,
Skogens kol-a.-b., Norbergs gruvbolag, Stripa
gruvbolag m. fl., av vilkas styrelser han var
medlem. Han tillhörde Första kammaren 1907
—10, var ordf, i Gävleborgs läns landsting
1916—19 och e. o. fullmäktig i Järnkontoret.
M. tog ledande del i den storartade
utveckling, som Sandvikens järnverk under de
senaste årtiondena genomgått. Även för den
mellansvenska järnhanteringen i dess helhet
gjorde han betydande insatser, särskilt för
åstadkommande av billigare
malmbrytnings-kostnader samt för tryggande av
järnhanteringens träkolstillgång. E. Spr.
Magnussen [ma’gnos-], Har ro, tysk
skulptör (1861—1908), elev av R. Begas, utförde
monument över Bismarck (flerstädes), Roon (i
Berlin), statyer av Fredrik II (marmor, i
Sanssouci), Vilhelm I (i Bonn) m. fl. G-g N.
Magnus Smek, numera mindre brukligt
vedernamn på konung Magnus Eriksson.
Magnüsson, A r n i (Arne), isländsk
samlare (1663—1730), prof, vid Köpenhamns univ.
1694 och sekr. i gehejmearkivet 1697. M.
uppehöll sig 1702—12 på Island för att tills,
m. lagmannen Päll Vldalln å regeringens
vägnar ordna och undersöka olika
förhållanden; ett resultat härav är bl. a. en viktig
källskrift om Islands ekonomiska tillstånd
vid 1700-talets början (»Jaröabök Arna Mag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
