Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Magnus (hertig av Östergötland) - 1. Magnus Nilsson (dansk prins) - 2. Magnus (dansk prins) - 1. Magnus den gode (norsk konung) - 2. Magnus Haraldsson (norsk konung) - 3. Magnus Barfot (norsk konung) - 4. Magnus den blinde (norsk konung) - 5. Magnus Erlingsson (norsk konung) - 6. Magnus Lagaböte (norsk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
627 Magnus 628
2. M., hertig av Östergötland el. till
Västan-stång (Östergötland v. om Stångån; 1542—95),
Gustav Vasas andre son med Margareta
Lei-jonhufvud. Genom faderns testamente 1560
fick M. ett betydande hertigdöme (se d. o.,
sp. 945), inom vilket hans myndighet
inskränktes 1561 genom Arboga artiklar (se
d. o.). Redan s. å. visade han tecken till en
sinnessjukdom, som efter ett par år starkare
framträdde och fortfor till hans död.
Vanligen var M. godsint men kunde, tidtals
sämre, även bli våldsam och måste då hållas
inspärrad. Han vistades omväxlande på
Vadstena slott, Norrbyhus och Kungsbro vid
Motala ström. M. älskade, även som sjuk, musik.
Med Valborg Eriksdotter, vars namn
förekommer i M:s räntekammarböcker 1562—65,
hade han en oäkta dotter, Lucretia
Magnus-dotter (d. 1624), som 1586 äktade sedermera
ståthållaren Christopher Wernstedt (d. 1627).
M. hade även en annan oäkta dotter, Helena,
g. m. Wolmar Yxkull. Litt.: Biogr. av L. G.
T. Tidander (1895), F. Wernstedts monogr.
över Chr. Wernstedt (1929). Fr. W. (B. H-d.)
Magnus, danska prinsar.
1. M. N i 1 s s o n (d. 1134), son till danske
konungen Nils Svensson och Margareta
Fredkulla, Inge d. ä:s i Sverige dotter. Saxo
uppgiver, att M. av »götarna» valdes till konung;
Västgötalagens konungalängd omnämner ej M.
I Danmark såg M. i Knut Lavard en
medtävlare om makten och lät svikligen mörda
honom 1131 (se K n u t, sp. 910). Den följande
tronstriden med Knuts bror Erik Emune
utmynnade i slaget vid Fotevik, varvid M.
stupade. Medan M. för Roskildekrönikan var en
frejdad och dygdig furste, framställes han av
Saxo framför allt som Knut Lavards
orättfärdige dråpsman. Litt.: C. Weibull, »Saxo»
(1915); L. Weibull, »Nekrologierna från Lund,
Roskildekrönikan dch Saxo» (i Scandia, I,
1928). B. H-d.
2. M. (1540—83), son till konung Kristian
III, fick 1560 av brodern Fredrik II stiften
ösel och Kurland. Lättsinnig och
karaktärs-svag, hade han svårt att hävda sig under de
oroliga förhållandena. Svenskar, polacker och
ryssar kämpade om östersjöprovinserna, och
M. miste efter hand de flesta av sina
besittningar. 1571 sökte han Rysslands beskydd
och blev konung av Livland men kunde ej
heller nu hävda sin makt, flydde till Polen
och dog som polsk läntagare. P. E-t.
Magnus, norska konungar.
1. M. den gode (omkr. 1025—47 28/io),
son till Olof den helige och hans frilla
Alfhild. Följde fadern i landsflykt till
Gårda-rike, stannade där men återkallades 1036.
Hövdingarna slöto sig till honom, och den
danske lydkonungen Sven Alfifasjson
lämnade då landet. Vid Svens död gjorde
dennes halvbror Hardeknut anspråk på Norges
krona, men en uppgörelse ingicks, enl. vilken
den, som levde längst, skulle ärva den andres
rike. Då Hardeknut dog (1042), blev således
M. konung även i Danmark. Han tillfogade
venderna ett tillintetgörande nederlag på
Lyrskov hede i Slesvig. Under sin vistelse
i Norge insatte M. Knut den stores systerson
Sven (Estridsen) som regent i Danmark. Då
denne sökte lösrycka Danmark från Norges
överhöghet, måste M. flera gånger draga i
härnad mot honom. Under ett dylikt tåg
avled han. M., som var ogift, gjorde vid sin
död Sven Estridsen till sin efterträdare i
Danmark och hade 1046 erkänt Olof den
heliges halvbror Harald Hårdråde som konung
över en del av Norge.
2. M. H a r a 1 d s s o n (d. 1069), Harald
Hårdrådes son, blev konung 1060 och tog
1067 sin broder Olof Kyrre till medregent.
Själv styrde han n. delen av landet med
Nidaros till huvudstad.
3. M. Barfot (1073—1103 24/8), den
fö-reg:s brorson, Olof Kyrres son, efterträdde
1093 fadern. Tvang genom ett härnadståg
de nordskotska öarna att betala skatt. Han
härjade sedan i Västergötland men förliktes
1101 med konung Inge (se d. o.) och äktade
dennes dotter Margareta Fredkulla. M.
erövrade 1102 ön Man och sökte även
underkuva Irland men dräptes av irerna. Han
efterträddes av sina tre oäkta söner öystein,
Sigurd Jorsalafare och Olof. — Hans öknamn
kom därav, att han efter tåget till Skottland
gick barbent och på skotskt vis klädde sig i
kort kjortel.
4. M. den blinde (omkr. 1115—39 12/n),
son till Sigurd Jorsalafare, efterträdde 1130
fadern men måste snart taga Harald Gille
(se Harald, sp. 541) till medregent. 1133
kom det till fullständig brytriing mellan de
båda kungarna. M. togs till fånga,
kastrera-des, bländades och inspärrades som munk i
ett kloster (1135). Sigurd Slembe dräpte
Harald (1136), befriade M. och började krig mot
Haralds söner. Härunder stupade M. i ett
sjöslag utanför Strömstad.
5. M. Erlingsson (1156—84 15/0), son
till Erling Skakke (se d. o.) och Sigurd
Jor-salafares dotter Kristina, valdes 1161 efter
Inge Krokrygg (se I n g e, sp. 578) till konung
av stormanspartiet, ehuru kronan med
maktens rätt tillhörde Håkon Herdebred (se H
å-k o n, sp. 238). Makten stannade, sedan
Håkon 1162 stupat, hos de världsliga och andliga
stormännen. 1164 kröntes dock M., den förste
av Nordens konungai, i Bergen. Tio år
därefter organiserade öystein Möyla (se d. o. och
Birkebeinar) ett uppror, vilket 1177
ned-slogs på Re vid Tönsberg av Erling Skakke.
Men mot birkebeinarnas nye ledare, Sverre,
stupade Erling 1179, och 1180 led M. själv
ett avgörande nederlag på Ilevoldene vid
Nidaros. Han flydde till Danmark, återkom
med en här men stupade efter långa,
uppslitande strider i sjöslaget vid Fimreite i
Norefjord, en vik av Sognefjorden.
6. M. Lagaböte (1238—80 °/5), son till
Håkon Håkonsson den gamle, hyllades redan
under faderns livstid 1257 som konung och
kröntes 1261 men besteg tronen först vid
Håkons död 1263. Han var en fredsälskande
konung. 1263 överlät han Suderöarna
(Shetlandsöarna) till konungen av Skottland mot
en ringa tribut till norska kronan. M. var
lagförnyaren framför andra norska konungar;
därav hans folkliga binamn. M. lät utarbeta
en för hela riket gemensam lagbok (antagen
på lagtingen i Norge 1276 och senare även på
Island, Färöarna och Grönland). Han lät även
utarbeta en ny stadslag för Bergen, efter hand
gällande även för landets övriga städer. Den
praktälskande M. omorganiserade landets hird
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
