Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Malonyay, Dezsö (Desiderius) - Malope - Malopterurus - Malory, sir Thomas - Malot, Hector - Malou, Jules - Malouinerna - Malpighi, Marcello - Malpighiska kropparna - Malpighiska kärl - Malplacerad - Malplaquet - Malproper - Malsläktet - Malsta - Malstaätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
735
Malope—Malstaätten
736
skildringar. Mest betydande äro M:s
konst-närsmonogr. (över Mikael Munkäcsy,
Med-nyänszky och Szinyei-Merse) samt »A magyar
nép müvészete» (Ungerska folkets konst; 5
bd, 1907—22). B. L-r.
Malope, bot., se Kattostväxter.
Malopterürus, zool., se D a r r m a 1.
Malory [mä’leri], sir Thomas, engelsk
prosaförfattare på 1400-talet (d. trol. mellan
1470 och 1485). Han utgav efter franska och
engelska källor det berömda prosaverket »Le
morte (d’)Arthur», trol. fullb. 1469 el. 1470,
behandlande sagorna om Artur och riddarna
av runda bordet. Det utmärkes av en klar,
enkel och naiv stil, mystiskt känsloliv och
varmt förhärligande av riddartidens ideal.
M:s verk utgavs 1485 av W. Caxton. Det
övade stort inflytande på den engelska
prosastilens utveckling och påverkade bl. a.
Milton, Walter Scott och Tennyson. Bästa uppl.
av H. O. Sommer (3 bd, 1889—91). E. B-n.*
Malot [-lå’], H e c t o r, fransk
romanförfattare (1830—1907). Har vunnit stor
popularitet framför allt genom sina sentimentala
ungdomsromaner »Un curé de province»
(1872), »L’auberge du monde» (1875—76),
»Sans famille» (1878; »Utkastad i verlden»,
1879 och 1923) och »En famille» (1893;
»Ändt-ligen hemma», 1894), de två sistnämnda ofta
använda som läseböcker i skolorna. Kj. S-g.
Malou [malo’], J u 1 e s, belgisk politiker
(1810—86). Blev deputerad 1841, var
finansminister 1845—47, 1871—78 och 1884, de båda
sistnämnda perioderna även konseljpresident.
Han var den klerikala högerns ledare, och
hans avgång okt. 1884 föranleddes av
häftiga gatudemonstrationer mot en impopulär
skollag. Litt.: H. de Trannoy, »J. M. 1810—
70» (1905). (V. S-g.)
Malouinerna [maloi’n-], fr. Hes Malouines,
dets. som Falklandsöarna (se d. o.).
Malpighi [-pi’gi], M a r c e 11 o, italiensk
anatom (1628-—94), var prof, i Pisa, Messina
och Bologna samt sist påvlig livläkare.
Lärjunge till Borelli (se d. o.), som bestämde
hans allmänna
naturuppfattning, införde
M. inom anatomien
den då nya mikrosko
piska tekniken. Hans
främsta insats är
upptäckten av
kapillärsystemet, som han
fann i grodans lunga;
därigenom fick
Har-veys upptäckt av
blodomloppet sin
definitiva avslutning och
bekräftelse. I stora
hjärnans bark
upp
täckte M. pyramidcellerna, vilka han ansåg
som körtelelement. Malpighiska
kropparna i njuren och mjälten bära ännu M:s
namn. Hos insekterna upptäckte han de efter
honom benämnda exkretionsorganen. Slutligen
är han vid sidan av Grew (se d. o.) skapare
av växtanatomien, i det att han upptäckte
växternas cell- och kärlsystem. Sina rön
meddelade M. i regel i form av korta notiser
till Royal society i London, som tryckte dem.
Först sent samlades de i hans »Opera omnia»
(1787). Hans stil är tung och oklar, hans
teoretiska spekulation ofta fantastisk; som
upptäckare och iakttagare är han en av de
främsta i anatomiens historia. E-k N-d.
Malpighiska kropparna [-pi’gi-], anat., se
Malpighi, M., Mjälten och Njure.
Malpighiska kärl [-pi’gi-], exkretionsorgan
hos vissa leddjur. Jfr Insekter, sp. 628.
Malplacerad, illa, på orätt plats använd.
Malplaquet [malplakä’], lantgård i
kommunen Taisnières-sur-Hon i fr. dep. Nord, 9 km
n. v. om Maubeuge. Där besegrade de
förenade tyska, engelska och holländska
arméerna under Eugen av Savojen och
Marl-borough 11 sept. 1709 en fransk armé under
Villars.
Malproper [-pra’-], osnygg.
Malen, Silurus glanis.
Malsläktet, Silürus, tillhör fam. malfiskar
(se d. o.) bland benfiskarna. Den enda
europeiska arten är m a 1 e n, 8. glanis, med
långsträckt kropp, brett huvud med bred mun,
väpnad med tätt stående, kardlika tänder och
omgiven av två långa och fyra korta
skäggtömmar. ögonen äro mycket små och
bakkroppen hoptryckt från sidorna. Ryggfenan
är mycket kort, analfenan lång. Fjäll saknas,
och färgen är ovan mörkt olivgrön, under
vitaktig. Största i Sverige funna exemplaret
(3,6 m) togs 1870 i Mälaren vid Eskilstuna,
men ännu större mått uppgivas från
utlandet. Stora ex. äro dock numera sällsynta.
Malen är en glupsk rovfisk, som uppehåller
sig på bottnen. I Sverige förekommer den
i vissa sjöar i de s. och ö. landskapen,
särskilt i Emmåns och Helgeåns vattensystem
(Möckeln) samt i Båven och Hjälmaren.
Nordgränsen för dess utbredning går i Hjälmaren
(i Mälaren torde malen numera vara
utdöd). överallt är den sällsynt och stadd i
avtagande. T. P.
Malsta, socken i Stockholms län, Lyhundra
härad, strax v. om Norrtälje, på nordsidan av
den långa sjön Lommaren; 15,64 kvkm, 267
inv. (1930). Jordbruksbygd med starkt inslag
av berg och skog. 589 har åker, 735 har
skogsmark. Ingår i Lohärads och M. pastorat
i Ärkestiftet, Lyhundra kontrakt.
Malstaätten, medeltida frälseätt,
härstammande från gården Malsta i socknen med
samma namn (se Malsta) i Roslagen. Dess
mest bemärkta medlemmar voro
Växjöbisko-pen Tomas Jonsson (d. 1375 el. 1376),
som var en nära vän till heliga Birgitta och
medverkade vid Vadstena klosters
grundläggning, och dennes brorson ärkebiskop Birger
Gregersson (se d. o.). Med den
sistnämndes brorson riddaren och riksrådet
Kettil Jonsson (d. i slutet av 1380-talet)
utslocknade ätten på manssidan. Ättvapnet var
en kluven sköld med två snedbjälkar i vänstra
halvan. G. C-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
