Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mandolin - Mandoria - Mandragora - Mandrill - Mandrit - Mandry, Gustav - Mandschuriet - Mandulwar - Manege - Manén, Joan - Maner (sätt) - Maner (underjorden) - Manes - Mánes, Josef - Manessiska handskriften - Manet, Édouard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
771
Mandorla—Manet
772
»April.» Målning av J. Månes pä rådhusuret i Prag.
med m. som sådan. M:s ton är i allm. spröd,
och instrumentet förenas därför gärna med
gitarren. T. N.
Ma’ndorla, se Gloria 2, sp. 767.
Mandra’gora, bot., se A 1 r u n.
Mandri’11, zool., se Babianer.
Mandrlt (av grek. ma’ndra, kloster; eg.
inhägnad, fårstall), föreståndare för ett kloster.
Jfr Abbot och Arkimandrit.
Ma’ndry, Gustav, tysk rättslärd (1832—
1902). Var 1861—1900 prof, i Tübingen. Tog
verksam del i arbetet på civillagboken för
Tyska riket samt författade bl. a. »Der
civil-rechtliche Inhalt der Reichsgesetze» (1878;
4:e uppl. 1898). C. G. Bj.
Mandschurlet, se M a n c h u r i e t.
Mandulwar [mä’ndl<wä], en Svenska
alliansmissionens station i distriktet Khandesh,
britt.-ind. presidentskapet Bombay, gr. 1904,
med barnhem, skolor, sjukhus och industri.
Manege [manä’.f] (fr. manège), vanl. den
krets i en cirkus, där hästarna framföras,
även ridbana och ridhus.
Manén, J o a n, spansk violinist och
tonsättare (f. 1883), elev av Alard; konserterade
först som underbarn men vann efter 1903
alltmera anseende som mogen mästare. M. har
även komponerat operor, orkestersaker,
violinverk och kammarmusik. T. N.
Maner, sätt; sätt att skicka sig;
tillgjord-het. — Estet. Framställningssätt; vanl.
tad-lande: vanemässigt sätt (som närmar sig
schablon) att uppbygga, utforma, utföra (sceniskt,
musikaliskt) o. s. v. konstverk, litterärt alster;
karakteristisk (eftersträvad) överdrift i
framställning el. komposition. Den, som »förfaller
till m.», kallas m a n i e r i’s t el.
maniererad. R-n B.
Mäner (lat. mänes, de goda, även di manes,
de goda gudarna), eufemistisk benämning hos
forntidens romare på de gudomligheter, som
tänktes härska i underjorden (= di inferi, de
nedre gudarna) el. dödsriket. De voro
gravarnas beskyddare och tänktes senare,
särskilt under kejsartiden, huvudsakligen som
de bortgångnas andar; vanlig beteckning på
gravstenar är D. M. — dis manibus, till ma-
nerna. Till m. såsom di inferi offrades vanl.
vid en s. k. mundus, en brunnsliknande
fördjupning i marken, ansedd som förbindelse
med den undre världen. H. Sgn.*
Manes, se M ä n I.
Mänes [mä’-], Josef, tjeckisk konstnär
(1820—71). Tillhörde en släkt av konstnärer,
studerade först i Prag, 1844—45 i München
och återvände sedan till hemlandet. Han
utförde en mängd teckningar över tjeckiskt
folkliv, illustrerade folkvisor och
Königinhof-handskriften, målade uttrycksfulla porträtt
och gjorde berömda allegorier över månaderna
på gamla rådhusets i Prag urtavla. Genom
sin nationella inriktning frigjorde M. den
tjeckiska målarkonsten från tyskt herravälde
och inledde den s. k. tjeckiska renässansen.
Tjeck, monogr. av K. B. Mädl (1905) m. fl.,
om hans illustrationer av A. Matèjcek och F.
Zåkavec (3 dir, 1923—28). A. A-t.
Manessiska handskriften, ett praktfullt
illuminerat medeltidsmanuskript, nu förvarat i
universitetsbiblioteket i Heidelberg.
Handskriften innehåller 7,000 strofer medelhögtysk
lyrik av 130 minnesångare jämte 137
porträttminiatyrer av dem. Texten har senast utgivits
av F. Pfaff 1909; hela handskriften utgavs
1927—29 i faksimile (»Die Manessesche
Hand-schrift»).
Manet [manä’], É d o u a r d, fransk målare
(1832—83). M. var elev av Couture, ställde
sig tidigt oppositionell mot den akademiskt
klassiska konsten, företog studieresor till
Holland, Italien och
Spanien, påverkades
av Fr. Hals,
Velas-quez och Goya. Bland
hans tidiga verk äro
»Absintdrickaren»
(1859; i Glyptoteket
i Köpenhamn),
»Gat-sångerska», »Tjurfäktning», spanska
typer men även »Den
döde Kristus jämte
två änglar» samt
»Kejsar Maximilians
arkebusering» (1867;
i Mannheims Kunsthalle; en skiss till denna
avbildas på vidstående färgplansch). Häftig
strid väckte hans naketbilder »Badet» —
sedan kallad »Frukost i det gröna» — 1863 och
»Olympia» 1865 (båda nu donerade till
Louvre). M. representerade vid denna tid en
subjektivt målerisk uppfattning av ganska
revolterande art; han strävade efter att
återgiva kroppsformerna utan skuggverkan eller
modellering, uteslutande genom färgtoner,
lagda bredvid varandra. Efter 1870 ljusnade
hans färgskala högst betydligt. Nu tillkom
hos honom ett genomfört luft- och
valörstudium, strävan att återgiva solljuset, att ge
intrycket av ett färgfenomen. M. blev då en
av de ledande impressionisterna (se I
m-p r e s si o n i s m) och har med någon
överdrift ofta blivit kallad impressionismens
fader. Sina energiskt upparbetade grundsatser
tillämpade han på en mängd olika motiv, ofta
figurer el. grupper i friluft el. i rumsdager,
porträtt, moderna damer (»M:lle Lemonnier»,
Köpenhamn, Glyptoteket), men även
land-skapsstämningar. Intet slag av motiv var för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
