Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Manderström, Christoffer Rutger Ludvig - Mandespråk - Mandeville, ätt - Mandeville, Bernard (de) - Mandeville, Johan (John) de - Mandibler - Mandingo (Mande) - Mandiokstärkelse - Mandolin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7G9
Mandespråk—Mandolin
770
drevo förbudet mot Ålandsöarnas befästande.
M. blev 16 mars 1858 utrikesstatsminister i
sedermera De Geerska ministären. Då
Sles-vig-Holsteinska frågan tillspetsades, sökte
M. oförtrutet genom eleganta och ordrika
noter vinna de europeiska makternas gehör för
en för Danmark gynnsam lösning av frågan
men vann ej åsyftat resultat. I Danmark
ansåg man sig 1863 kunna räkna med aktivt
bistånd från Sverige-Norge vid det befarade
anfallet från Tyskland. Dessa förhoppningar
grundade sig på de alliansförhandlingar, som
med M:s gillande förts sensommaren 1863.
Det motstånd, som alliansförslaget väckte
inom konseljen, bragte M. i en skev
ställning och gjorde hans politik vacklande. Han
gjorde ett återtåg, som verkställdes dröjande
och under halva löften. M:s politik i danska
frågan belyses av H. Koht i »Die Stellung
Norwegens und Schwedens im
deutsch-däni-schen Konflikt» (1908) och av C. Hallendorff
i »Sveriges historia till våra dagar», XII
(1923). — Vid de första valen efter
representationsreformen blev M. led. av Första
kammaren. Han lämnade ministären 4 juni 1868,
sedan en votering i riksdagen gått honom
emot. Samtidigt blev han president i
Kommerskollegium. Led. av Vet.-akad. 1848 och
av Svenska akad. 1852 (dess ständige sekr.
1869—72).
M. var impulsiv och frispråkig, en
spirituell sällskapsmänniska av gustaviansk typ.
Hans mångsidiga begåvning visade sig bl. a.
i nit för historisk och litterär forskning. Han
utgav några skrifter, särskilt om Gustav III:s
tid. — Delar av M:s arkiv finnas bl. a. i
Riksarkivet och Kungl. bibi. Brev från M. till
L. De Geer äro tr. i »Ur Louis De Geers
brev-samling» (1929). E-r H-n.
Mandespråk, en grupp språk i v. Sudan,
som talas av mandingofolken. Gruppen
kallas av somliga moderna forskare
ngonke-språken, en benämning, om bildats av de
båda viktigaste suffixen i deras stora
huvudgrupper mandi-ngo och soni-nke (nke betyder
»manlig», och ngo är ofta affix till ett
djurnamn). — Litt.: H. Steinthal, »Die
Mande-Neger-Sprachen» (1867); M. Delafosse, »Essai
de manuel pratique de la langue mandé ou
man-dingue» (1901); E. Hopkinson, »A vocabulary
of the mandingo language» (1912). K. G. L.
Mandeville [mädvi’l], normandisk adelsätt,
som 1066 kom till England med Vilhelm
Er-övraren. Geoffrey de M. (d. 1144) var
en av de mest framträdande partiväxlande
stormännen under tronstriderna mellan Stefan
av Blois och kejsarinnan Matilda. Han förde,
sedan Stefan nödgat honom att uppge Towern
och flera andra slott, ett vilt rövarliv i s. ö.
England. Han blev 1139 earl av Essex. Jfr
J. H. Round, »Geoffrey de M., a study of
the anarchy» (1922). V. S-g.
Mandeville [mä’ndevil], Bernard (de),
holländsk-engelsk läkare och politisk
skriftställare (1670—1733). Studerade medicin i
Leiden och bosatte sig därefter i England.
M. gjorde sig känd som medicinsk förf, men
fick sin egentliga betydelse genom sina
politiska skrifter (»The fable of the bees», 1714;
ny, kommenterad uppl. av F. B. Kaye, 2 bd,
1924). Han var utpräglad rationalist och
skilde skarpt mellan officiell och faktisk
moral. Människan är icke god utan ond, och
samhällets välstånd är baserat härpå, icke på
dygd (mot Shaftesbury). S. B. L.
Mandeville [mädvi’l], Johan (John) de,
antages numera vara en pseudonym, under
vilken Liégeläkaren Jean de Bourgogne
(d. trol. 1372) 1357 författade en skildring på
franska av sina resor över större delen av
den då kända världen. Boken åtnjöt under
medeltiden och även senare en utomordentlig
popularitet, översattes till de flesta
europeiska språk och har tryckts i en mängd uppl.
ända sedan omkr. 1470. Förf, har antagligen
besökt Egypten, men i övrigt har han
kopierat och excerperat stora mängder av antik
och medeltida reselitteratur, vilken han
utbroderat vidare. Av Columbus och hans
samtida uppfattades dessa skildringar av yttersta
östern som verkligt upplevda och spelade
därför en viss roll vid planerandet av deras
färder. Litt.: A. Bovenschen, »Untersuchungen
über J. von M.» (i Zeitschrift der Gesellschaft
für Erdkunde 1888); H. Cordier, »J. de M.»
(1891).
Mandi’bler, överkäkar (se d. o.) hos
artro-poder. Om mandibeln hos människan se
Huvudskål, sp. 173.
Mandingo (Mande), en flera mill. stor
grupp av negrer med Sudanspråk, boende i
Sénégal, Franska Guinea, Sierra Leone och i
Franska Sudan kring Nigers övre lopp. Deras
utbredningsområde sträcker sig från det
sistnämnda till Atlanten. I vidsträckt
bemärkelse omfatta de flera stora folk, ss. susu,
malinke, soninke, bambara och vei (i Liberia).
De typiska m. äro smärta och resliga med
ofta finare anletsdrag och rikare skäggväxt
än grannfolken. Många ha dock bred näsa.
Några äro sedan medeltiden muhammedaner.
Under 1200- och 1300-talet bildade de ett
stort rike, Melle (Mali), det mäktigaste i
Sudan. Deras sista statsbildning upphävdes
1898 av fransmännen. Alltjämt höra dock m.
till de mest betydande folken i v. Sudan, och
särskilt ha de gjort sig kända som driftiga
handelsmän. De göra som sådana långa resor
och ha en god del av v. Sudans handel i sina
händer. De spela i detta avseende samma roll
som hausa i ö. Sudan. K. G. L.
Mandio’kstärkelse, bot., se A r r o w r o
t-stärkelse.
Mandolin (it. mandoli’no), ett
stränginstrument, tillhörande cittragruppen, sannolikt
utbildat på 1600-talet, mera känt först efter
1750. Den vanliga typen är neapolitansk
m., med djupt välvd botten, sammansatt av
spånor; 4 dubbla metallsträngar, stämda som
violinen (g, d1, a1, e2), spelas med
sköldpadds-plektron. Den milanesiska formen med 6
vanl. enkla strängar är en utveckling av
diskantlutan och har ej något direkt samband
XIII. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
