Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Manhem - Manhemsförbundet - Manhund - Manhål - Mani - Mani (el. Manes, religionsstiftare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
781
Manhemsf örbundet— Mani
782
Mangrovevegetation av Bruguiera.
den plats, där Skade (se d. o.) bodde med
Oden; detta tolkas av Snorre i Heimskringla
som Svitjod. Härifrån upptogs M. som
beteckning för Sverige av Olof Rudbeck
(»At-land eller Manheim») och senare av bl. a.
Kellgren och Geijer. — Jfr även Manhem
sför-bundet. E. W-én.
Manhemsförbundet, ett sällskap för
patriotisk-moralisk uppfostran i götisk-kristlig
anda, stiftades i Stockholm 18 nov. 1815 av
C. F. Dahlgren och A. J. D. Cnattingius (se
dessa ord), båda då lärare i Afzeliusska
privatskolan. Förbundet, som i viss mån hade
karaktären av ordenssällskap med grader och
receptioner, avsåg kamratlig samvaro mellan
lärare och lärjungar samt de senares »ädlare
lyftning», bl. a. genom metodiskt studium av
nordisk fornlitteratur. C. J. L. Almquist
invaldes i förbundet trol. jan. 1816 och fick
kort därpå i uppdrag att utarbeta dess
»organism». Hans stadgeförslag blev emellertid ej
antaget, enär det ansågs för vittgående i sin
religiösa romantik; i stället antogos några
mycket kortfattade stadgar, som stadfästes
av Överståthållareämbetet 20 mars 1817.
Namnet är där, trol. av politiska
försiktighetsskäl, ändrat till »Sällskapet Manhem». I
M. tillämpades de första åren mycket
noggrant utarbetade undervisningsplaner,
varjämte föredrag höllos, nationella märkesdagar
firades med högtidstal, utflykter anordnades
o. s. v. När 1820 en till Almquists
lärjungekrets hörande ung Manhemsbroder, W.
Klintberg, drabbats av sinnesförvirring och i
samband därmed M. misstänktes för farligt
svärmeri, utgav Almquist till självförsvar
»Handlingar till upplysning i M:s historia» (s. å.),
däribland främst sitt stadgeförslag från 1816,
nu dock i en »översedd och utvecklad» form,
präglad av hans senaste filosofiska
spekulationer. Under intrycket av den polemik, som
följde på denna publikation, avtynade
sällskapet och kan anses upplöst, då Dahlgren
sommaren 1823 överlät dess boksamling till
en i Linköping nybildad gymnasistförening
(sedermera kallad »Sällskapet för vitterhet
och hävd»). Bland M:s medlemmar må
nämnas Anders Berg, P. A. Sondén, J. A. Haze-
lius, A. Fryxell samt bland de
yngre E. M. Olde, H. J.
öfver-. berg och J. Wærn. Litterärt
har M. sin betydelse främst
genom förbundslivets
återverkan på Almquists
författarskap. Litt.: H. Olsson, »C. J.
L. Almquist före Törnrosens
bok» (1927); Greta Hedin,
»M.» (i Göteborgs Högskolas
■ Årsskr., 34, 1928). V. S-g.
Mänhund, zool., se M a
n-v a r g.
Manhål, öppning på
ångpannor, cisterner,
fartygscel-ler o. dyl. av oval form och
sådan storlek, att en person
kan taga sig igenom. M.
täckes av m a n h å 1 s 1 u c k a n,
konstruerad för att motstå
och täta för det tryck, som
kan uppstå i resp, rum el.
kärl. (ö-g.)
Mani (av grek. mani’a,
ursinne). 1. V u r m, ensidigt utvecklad böjelse
för eller åtrå efter någonting. — 2. (Psykiatr.)
Symtomform hos manisk-depressiv
sjukdom (se d. o.).
Mänl (el. M a n e s), stiftare av den religion,
som kallas man i keis m. Enl. de
trovärdigaste traditionerna föddes han omkr. 216 e.
Kr. i Babylonien som son till en från Persien
utflyttad förnäm man och hans hustru, som
var av arsacidernas gamla konungaätt.
Fadern skall ha anslutit sig till någon av de
s. k. döparsekterna i Sydbabylonien. M.
ansåg sig tidigt ha fått religiösa uppenbarelser
och uppträdde 242 vid perserkonungen
Shä-pür I:s kröning för att omvända denne till
sin lära, som han sammanfattat i en bok,
kallad »Shäpürakän». Han hade föga
framgång och måste snart på grund av det
zara-thustriska prästerskapets förföljelser lämna
landet. Under långa år av vandringar skall
han ha besökt Centralasien, Kina och Indien
(några bevis härför kunna knappast anföras).
Efter Shäpürs död återvände M. till Persien
men fasttogs och avrättades på ett brutalt
sätt; hans avflådda hud uppstoppades och
upphängdes över en port i staden Gunde
shä-pür. Detta skedde under Bahräm I:s
regering (273 el. 274—276 el. 277 e. Kr.).
För kännedomen om M:s liv och lära finnas
nästan endast andrahandskällor att tillgå. I
Centralasien ha sedan omkr. 1900 upptäckts
en mängd ytterst viktiga fragment av
mani-keiska urkunder — bl. a. också av den
nyssnämnda »Shäpürakän» —, men på grund av
den starka religionsblandning, som varit
rådande, är det oklart om man häri liksom i
latinska fragment från Nordafrika har att
se M:s egna ord el. möjl. senare
omredigeringar av dessa. Man har vidare att tillgå
endast berättelser och redogörelser, oftast av
polemisk art, hos österländska och
västerländska kristna (bland de senare är
kyrkofadern Augustinus den viktigaste) samt
särskilt hos muhammedanska författare, bland
vilka de viktigaste äro al-Yarpübi (skrev 891),
Muhammed ibn Ishäq (författade mot slutet
av 900-talet sin s. k. »Fihrist», en stor
»katalog» över äldre litteratur) och el-Birünl (d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
