Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mannerheim, Carl Gustaf (riksföreståndare) - Mannerheim, Lars Augustin - Manners, ätt - Mannerskantz, ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
799
Mannerheim, L. A.—Mannerskantz
800
bildning bl. a. i finska kadettkåren (1882—
■86), deltog som överstelöjtnant i
rysk-japanska kriget 1904—05 och blev överste 1905.
Efter en hemlig mission i Centralasien och
Kina 1906—08 blev M. 1909 befälhavare
(kommendör) för 13 :e Vladimirska ulanreg:tet och
1911 t. f. chef för kejserliga livgardets
ulan-reg:te. Generalmajor s. å., blev han 1914
•chef för gardeskavalleribrigaden i Warschau.
Han stred under världskriget i Polen och
Ga-lizien samt blev 1915 generallöjtnant och chef
för 12 :e kavalleridivisionen, som under hans
ledning utkämpade heta strider, bl. a. vid
Dnjestr. Dec. 1916 blev han chef för en
ryskrumänsk häravd., och i början av 1917
ställdes 6:e kavallerikåren under hans befäl.
Efter marsrevolutionen 1917 överförd till
reserven, återvände M. hösten s. å. till
Finland. 16 jan. 1918 fick han av senatens ordf.
P. E. Svinhufvud ett muntligt bemyndigande
att vara chef för det frivilliga
samhällsför-svaret, de s. k. skyddskårerna, och 26 jan.
utnämndes han formligen till högste befälhavare
»i och för ordningens upprätthållande i norra
Finland». Redan dagen därpå öppnade de
revolutionära det länge förberedda kriget genom
att taga Helsingfors i besittning, och M. lät
natten 28—29 jan. de sydösterbottniska
skyddskårerna överrumpla och avväpna de
ryska trupperna i Vasa och på en del andra
strategiskt viktiga orter. Om hans senare
verksamhet i Finlands frihetskrig se
■d. o. Efter avslutat fälttåg höll M. 16 maj
sitt intåg i Helsingfors.
Meningsskiljaktigheter mellan regeringen
och M. föranledde denne att 31 maj s. å.
nedlägga överbefälet. När valet av prins Fredrik
Karl av Hessen till Finlands konung vållade
komplikationer med västmakterna, sändes M.
till Paris och London för att återknyta de
diplomatiska förbindelserna med Frankrike
och utverka Englands erkännande av Finlands
självständighet. Efter kungafrågans
avveckling och sedan P. E. Svinhufvud nedlagt sitt
mandat, utsågs M. 12 dec. 1918 till
riksföreståndare.
De vänskapliga förbindelserna med de
skandinaviska länderna befästes genom besök i
Stockholm och Köpenhamn. M:s välvilliga
hållning till de segrande västmakterna
medförde som viktigaste resultat, att England,
Förenta staterna samt en del andra
entente-länder erkände Finlands oavhängighet. Hans
politik gick ut på att stabilisera de efter
kriget ännu rätt vacklande förhållandena.
Efter nyval och regeringskris antogs en
regeringsform på republikansk grund, som 17 juli
1919 stadfästes av riksföreståndaren. Dock
reserverade sig denne i diktamen till
protokollet mot riksdagens beslut att med
frångående av det grundlagsenliga förfarandet —
val genom elektorer — själv utse den förste
presidenten. Vid av riksdagen förrättat
presidentval 25 juli fick M. 50 röster, medan 143
tillföllo K. j. Ståhlberg (se d. o.). Efter denna
valutgång drog sig M. tillbaka till privatlivet.
M:s namn är det avgjort dominerande
under den tid Finlands självständighet
grundlädes. För hejdandet av bolsjevismens
spridning västerut gjorde han då en insats, som
var av allmäneuropeisk betydelse.
Under kriget befordrad till general av
ka
valleriet, fick M. 1920 för befrielseverket
mottaga en nationalgåva av omkr. 7,5 mill. fmk.
1920 stiftade han General Manne
r-heims barnskyddsförbund (sed. o.).
I Centralstyrelsen för Finlands Röda kors är
han president sedan 1922. — M:s porträtt
återges på vidst. plansch.
Litt.: H. Ignatius, »C. G. M.» (19181; H.
Ignatius och K. Soikkeli, »Frihetskriget i
Finland år 1918» (1924); G. M. Törngren, »Några
minnen från general M:s högkvarter» (i Det
Nya Sverige 1919). Se även litt. till art.
Finlands frihetskrig. B. Lesch.*
Mannerheim, Lar s A u gu s t i n, frih.,
ämbetsman, politiker (1749—1835); jfr släktart.
Fick efter slutade studier i Uppsala 1769
anställning i Kansliet. Vid 1789 års riksdag
tillhörde M.
»patrioterna», kom i spänd
ställning till de
maktägande, övergav
ämbetsmannabanan och
ägnade sig därefter
huvudsaki. åt
skötandet av sina
bruksegendomar. Han deltog
dock även i 1792 års
riksdag, valdes flera
gånger till revisor av
bankoverket (1794—
1807) och var från
1805 fullmäktig i
Järnkontoret. Vid statsvälvningen 1809 slöt
han sig till »1809 års män» (Adlersparre, von
Plåten, bröderna Silverstolpe, H. Järta m. fl.),
och kring honom bildades »Mannerheimska
klubben», inom vilken i väsentlig mån de
planer uppgjordes, som åsyftade det nya
statsskickets och den augustenborgska tronföljdens
skydd mot verkliga och förmenta faror (jfr
Gustavianer). Som ordf, i 1809 års
konstitutionsutskott intog M. en framstående
plats bland den nya författningens
grundläg-gare. Han var 1809—23 förste innehavare av
det nyskapade justitieombudsmansämbetet.
1818 blev han hedersdr vid juridiska fakulteten
i Uppsala och 1835 led. av Vet.-akad. S. C.*
Manners [mä’noz], gammal engelsk
adels-ätt med stora gods i Leicestershire.
Huvudmannen fick 1525 titeln earl och 1703 hertig
av Rutland; huvudmannens äldste son
kallas sedan 1703 markis av G r a n b y.
John M., markis av Granby (1721—70),
var under sjuåriga kriget (1756—63)
befälhavare över den engelska kontingenten i
Fer-dinands av Braunschweig armé. — En yngre
ättgren ändrade av arvsskäl familjenamnet
till Manners - S u 11 o n. Hit hörde
Charles Manners-Sutton (1780—1845),
berömd som synnerligen framstående talman i
underhuset 1817—35. Som tory blev han vid
talmansvalet 1835 besegrad av en liberal
motkandidat, det sista tillfälle, då en engelsk
underhusmajoritet av partiskäl underlåtit att
omvälja en förutvarande talman. Han blev
s. å. pär (viscount Canterbury). V. S-g.
Mannerskantz, svensk ätt. Borgmästaren i
Jönköping, vice lagmannen Nils K e 11
ander (1697—1771), av småländsk prästsläkt,
hade två söner (om den ene, Nils M., adlad
1772, se nedan), som adlades med namnet M.
Denna gren utdog på manssidan 1809. På
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
