Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
809
Mansanillat. äd—Mansfeld
810
sakl. i sengotik (1400-talet). Från 900-talet
stamma de äldsta partierna av Église de la
Couture; märklig är i synnerhet portalen
(1200-talet). Bland äldre byggnader märkes
även Hötel du Grabatoire (1500-talet),
biskopens nuv. residens. M. var tidigare
huvudstad i prov. Maine. M. har betydande handel
med hampa, fjäderfä (poularder) och frön samt
tillverkning av ljus, yllevaror, spetsar och
tvål. — Under fransk-tyska kriget
1870—71 (se d. o., sp. 1066) skingrades
general Chanzys trupper efter en hård strid vid M.
MansaniJlaträd, M a n z a n i’l 1 a,
Hippo’-mane mancine’lla, västindiskt träd, tillhörande
fam. Euphorbiaceae. Dess synnerligen giftiga
mjölksaft brukas av infödingarna till pilgift.
Mansard el. M a n s a r t [mansä’r], F r a
n-g o i s, fransk arkitekt (1598—1666). M:s
tidigaste arbeten visa påverkan av A. De Brosse,
t. ex. M:s fasad 1623—24 till den ej längre
bevarade Pariskyrkan des
Feuillants. I
centralanläggningen Temple
de S:te-Marie i Paris,
1632—34, med
kupol-välvt, runt mittrum
och ovala sidokapell,
har M. på ett
originellt sätt löst
rumspro-blemet, delvis i
anslutning till
italiensk-klassiska förebilder.
Kyrkan Val-de-Grace,
påbörjad av M. 1645,
återgår tydligt på
ita
liensk arkitektur, men då byggnadsledningen
redan 1646 övertogs av J. Lemercier, är det
möjligt, att denne infört de romerska
elementen. M:s förnämsta arbete är slottet
Maisons-Laffitte(-sur-Seine), 1642—51, en väl
proportionerad anläggning med mittparti och
paviljongavslutade flyglar i pilasterindelad
arkitektur under höga tak; här har M.
skapat ett av den franska renässansens
vackraste palats. — M. blev 1636 kungl. arkitekt
och 1653 ett slags generaldir. för alla kungl.
byggnader. E. L-k.
Mansard el. M a n s a r t [mansä’r], urspr.
Hardouin, Ju le s, fransk arkitekt (1646
—1708), systerdotterson och elev till F. M.;
antog efter dennes död hans tillnamn. M.
gynnades av Ludvig XIV,
blev redan 1675 kungl.
arkitekt samt fick s. å.
i uppdrag att
fullborda kyrkan
S:t-Louis-des-Invalides. Han
uppförde den
storartade Invaliddomen
(se F r a n s k k o n s t,
bild 44), en
centralanläggning med hög
mittkupol, som en
särskild byggnad
intill långhuskyrkan. I
Versailles byggdes
ef
ter M:s ritningar Grand Trianon 1687—88
samt slottskapellet 1699—1710; kapellet har
ett långsträckt skepp i två våningar och
förrum, som helhet en skön skapelse i klassisk
kolonnarkitektur (jfr Versailles).
Dessutom planerade M. i Paris Place Vendöme
(urspr. Place Louis le grand) och Place des
Victoires, 1685—87, byggde flera privathus
m. m. Han var den siste av århundradets
många namnkunniga franska arkitekter. M:s
sonsöner arkitekterna Jean Hardouin M.
de Jouy (d. 1754) och Jacques Hardouin
de Sagonne (d. 1776) voro mindre
betydande. E. L-k.
Mansardtak [mansä’r-], en form av brutna
yttertak (se Tak), som uppkallats efter J.
Mansard. I det nedre, mera branta
takpartiet finnas framspringande fönster (M a
n-s a r d f ö n s t e r) till vindsrummen innanför.
Ma’nsbach, urspr. hessisk adelssläkt, kom
till Danmark med Johann Friedrich
v o n M. (1744—1803), som blev naturaliserad
dansk adelsman, kammarherre och 1783
regementschef i Norge. Som generalmajor deltog
han 1788 i tåget mot Sverige, blev 1790
kommendant på Fredriksten och 1801
generallöjtnant. Hans son Carl von M. (1790—
1867) blev norsk officer och
kabinettskam-marherre, var 1822—28 chef för krigsskolan,
blev 1828 generalmajor och 1839
generallöjtnant. Han blev s. å. medlem av
unionskommittén, vars norske ordf, han var i fem år.
1847 övergick han till diplomatien och var
svensk-norsk envoyé i Haag 1847—51, Wien
1851—55 samt i Berlin och Dresden 1855—58.
Mansbot, i den äldsta nordiska rätten de
böter, som vid ett dråp erlades till den
dräptes släkt av dråparen och, intill 1300-talets
mitt, även av hans fränder. Genom att
mottaga m. avstod målsägaren från att utkräva
blodshämnd eller påfordra dödsstraff. Ej ens
i äldsta tid kunde dråparen alltid sona dråpet
med m., och möjligheten att på detta sätt
undgå dödsstraff inskränktes alltmera under
medeltiden, då grundsatsen »liv för liv»
började genomtränga straffrätten under
inverkan av den mosaiska rätten. I landslagen
kvarstod i vissa fall m., och dess erläggande
förekom i praxis ännu under 1600-talet. I
1734 års lag var dödsstraff regel vid
vilje-dråp, men enl. missgärningsbalken kap. 26,
28 och k. br. 9 okt. 1742 förekom i
undantagsfall vid viljedråp m. eller en
förliknings-summa i st. f. målsägardelen och vid dråp av
vårdslöshet hel el halv m. Genom
misshan-delsförordningen 29 jan. 1861 avskaffades m.
Litt.: C. G. E. Björling, »Om bötesstraffet i
den svenska medeltidsrätten» (1893). K.G.Wn.
Mansche’tt el. M a n c h e’t t (fr. manchette,
dimin. av manche, ärm), krås, garnityr, bred
linning, som avslutar ärmen på ett
klädesplagg. På bild 74—82 och 87 till art. Dräkt
äro spetsmanschetter avbildade. Till
mans-skjortor brukas lös el. fast m., mjuk el. stärkt,
av samma tyg el. helt vit. — Även namn på
lös droppbricka, vanl. av glas, kring ljuset på
ljusstaken.
Ma’nsfeld [-fält], stad i preuss. prov.
Sach-sen, vid Harz; 2,190 inv. (1925). Omtalas som
huvudort i grevsk. Mansfeld 973 och blev stad
omkr. 1400. Grevliga slottet M. från
1000-talet, delvis förstört 1674, återuppbyggdes på
1800-talet. M., där Luther bodde som barn,
är rikt på Lutherminnen.
Ma’nsfeld [-fält], gammal tysk grevesläkt,
känd från 1000-talet. En gren blev 1600
riks-furstlig men utdog 1780. En del av dess gods
samt namnet ärvdes av ätten Colloredo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
