Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
811
Mansfeld, P. E.—Manskör
812
Denna sedan mediatiserade furstesläkt, C o
I-1 o r e d o - M., lever ännu i Österrike. Om P.
E. M. se nedan.
Ma’nsfeld [-fält], Peter Ernst, greve
av, tysk kondottiär (1580—1626); jfr*
släktöversikten. I spansk och kejserlig tjänst
skapade sig M. ett namn som skicklig och
oförvägen officer. 1610
gick han i
generalstaternas tjänst men
tillhörde vid bömiska
upprorets början 1618
Karl Emanuels av
Sa-vojen armé.
Engagerad i den bömiska
politiken, fann sig M.
föga tillfredsställd
med den bristfälliga
militära och politiska
ledningen i Böhmen,
och i slaget vid Vita
berget voro hans
trup
per overksamma. Med de kejserliga inledde
nan underhandlingar, som dock strandade.
Vid Wiesloch 1622 slog M. ligans trupper
under Tilly men retirerade därefter under
fruktansvärda härjningar genom Pfalz norrut mot
nederländska gränsen. I Ostfriesland
nödgades han jan. 1624 upplösa sina trupper, men
redan följ, år hade han för franska och
engelska pengar värvat en ny armé, med vilken
han hösten 1625 anslöt sig till Kristian IV
av Danmark. Då M. i april 1626 sökte
besätta Elbeövergången vid Dessau, besegrades
han av Wallenstein. I Schlesien sökte M.
uppnå kontakt med Bethlen Gäbor, men
föreningen ägde rum först i Ungern. Kort
härefter avled M. Han framstår som en av tidens
djärvaste och mest samvetslösa
legotrupps-anförare. Litt.: Comte de Villermont, »Ernest
de M.» (2 bd, 1866); J. Grossmann, »Des
Grafen Ernst von M. letzte Pläne und Taten»
(1870). B. E-r.
Mansfield [mä’nsflld], stad i eng. grevsk.
Nottingham, 27 km n. n. v. om staden
Not-tingham; 47,550 inv. (1928). Tillv. av
spetsar, tråd, skor, maskiner; järngjuteri och
bryggeri.
Mansfield [mä’nsflld], stad i Ohio, U. S. A.,
90 km n. ö. om Columbus; 35,531 inv. (1929).
Betydande industri (lantbruksredskap,
maskiner, vagnar, kaminer, emaljerade varor,
papper, elektr. apparater, automobilringar m. m.).
Mansfield [mä’nsfild], Katherine, eg.
Kathleen Beauchamps, engelsk
författarinna (1888—1923). Växte upp delvis på
Nya Zeeland, verkade sedan som violinist i
London och
medarbetade i tidskrifter (1913
g. m. utgivaren av The
Adelphi, J. Middleton
Murry). Hennes sista
år fördystrades av
lungtuberkulos. Hon
nådde mästerskap i
den korta novellen
(short story), i vilken
hon kunde kasta
blixtljus över ett helt
levnadsöde : »Bliss and
other stories» (1920;
»Mannen utan
tempe
rament», 1922), »The garden party» (1922;
»Främlingen», 1923), »Poems» (1923) och
»Something childish» (1924). En samling
noveller, »The doves’ nest and other stories»
(1923), utgavs 1924 i sv. övers. Hennes
»Journal 1914—1922» utgavs 1927, två bd
»Letters» 1928. S.B. L.
Mansfield [mä’nsfild], Richard,
amerikansk skådespelare av engelsk-tysk börd (1857
—1907). Var operettsångare i England och
Amerika men övergick 1883 till talscenen och
verkade sedan huvudsaki. i New York. Från
1888 gästspelade han regelbundet i London.
Lössläppt fantasi och starkt temperament
utmärkte M:s fascinerande
framställningskonst. Bland hans roller märkas bl. a.
Richard III, Cyrano de Bergerac och Bluntschli
i Shaws »Hjältar». G. K-g.
Mansfield [mä’nsfild], William Murray,
earl av, engelsk domare (1705—93). Var 1742
—56 led. av underhuset och först som solicitor
general, sedan 1754 som attorney general
regeringspolitikens främste försvarare där. Han
blev 1756 lordöverdomare och pär (baron M.),
upphöjdes 1776 till earl och tog 1788 avsked.
M. var moderat tory. Han anses som den
engelska handelsrättens grundläggare och har
ett namn inom slavemancipationens historia
genom sitt utslag 1771, att en slav skulle
friges, enär slaveri till sin natur är så
motbjudande, att det ej kan tolereras, om det
ej direkt stadgas genom positiv lag. V. S-g.
Manshögarna, se S k ä c k e r f j ä 11 e n.
Ma’nsi, Giovanni Domenico, italiensk
urkundsutgivare (1692—1769). M., som blev
ärkebiskop i sin hemstad, Lucca, utgav från
1759 den stora kyrkomötesurkundssamlingen
»Sacrorum conciliorum nova et amplissima
collectio» (fullb. 1798 i 31 bd, ny uppl. 1901
—27 i 59 bd). Fr. biogr. av H. Quentin (1900).
Mansion house [mä’nj9n håu’s], se L o
n-d o n, sp. 158.
Manskap, en krigsmakts lägre och lägsta
personal till skillnad från officerare och
underofficerare. I svenska armén består m. av
underbefäl — furirer, korpraler (konstaplar)
och vicekorpraler — samt meniga. M. B-dt.
Flottans fast anställda m. bildar
sjömanskåre rna i Karlskrona och Stockholm;
värnpliktigt m. sammanföres i kompanier.
Man-skapsunderbefäl vid marinen äro
flaggkorpraler, korpraler och högbåtsmän. Ö-g.
Manskör, sång för mansröster. Som
speciell konstsång uppstod manskörssången omkr.
1800 i Schweiz genom H. G. Nägeli i Zürich
och ett årtionde senare i Nordtyskland genom
Zelter i Berlin. De första sångerna för m.
voro fosterlandshymner och krigssånger.
Manskörssången fick stor betydelse för det
musikaliska föreningslivet, och efter 1820
grundades stora sammanslutningar, omfattande hela
länder. Genom anordnandet av sångarfester
vann rörelsen stor popularitet. I
Skandinavien begynte man tidigt odla
manskörssången (omkr. 1812), men stora
sammanslutningar med sångarfester ha först sent
begynt (den första 1897 i Stockholm; se vidare
Sångarfester). I Sverige ha
studentsång-föreningarna varit de ledande inom
manskörssången. Av kompositörer för m. i Sverige
märkas: O. Lindblad, G. Wennerberg, J. A.
Josephson, A. Söderman, prins Gustav; i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
