Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
825
Manultryck—Manzoni
826
alster. I Stockholm ägde stämplingen rum
under tillsyn av Handels- och
ekonomikollegium (se d. o.) och förrättades av
föreståndaren, stämpelmästaren, för ett särskilt
stämp-lingskontor, Manufakturstämpelverket i
Stockholm, samt i övriga städer under tillsyn av
magistraten, i Göteborg och Norrköping av
föreståndarna för stämplingskontor och
annorstädes av stämplingsförrättare. Denna
stämpling upphävdes, utom beträffande
spelkort, genom k. kung. 13 juni 1862. Ldht.
Manultryck, ett av Max Ullmann i Zwickau
uppfunnet (och efter anagram av hans namn
benämnt) fotografiskt s. k.
reflexkopierings-förfarande. Utan kamera kan man genom m.
framställa ett negativ för direkt kopiering
el. fotomekanisk reproduktion efter en
originalbild i streck- el. punktmaner, även om
denna ej tillåter kopiering medelst
genomfallande ljus. En med ett kromatkolloidskikt
överdragen glasskiva lägges i kontakt med
originalbilden och belyses genom glaset. Då
ljuset absorberas av originalbildens svarta
partier men reflekteras av dess vita, bli
skiktets resp, överliggande partier olika
starkt påverkade av ljuset; genom
efterföljande behandling i vatten och ett färgbad
erhålles en transparent negativ bild. J. H-g.
Manumi’ssio, lat., frigivning (av en slav).
I rom. rätt utbildades härför flera olika
former. Den frigivne fick urspr. endast en
inskränkt medborgarrätt; först på 500-talet
e. Kr. medförde m. omedelbart lika
rättsställning med de fribornas. M. F-r.*
Ma’nu pröpria, lat. (förk. m. p.),
egenhändigt.
Ma’nus, lat., eg. hand, överfört om ett
maktförhållande, tidigast den makt och
myndighet, som tillkom den romerske husfadern
över alla och allt, som familia i vidsträckt
mening innefattade. I den något senare rätten
anger m. hans myndighet särskilt över hustru,
som ingått det s. k. stränga äktenskapet (in
manum conventio). Denna myndighet var icke
väsentligen skild från den, som tillkom
honom över barnen, patria potestas. M. F-r.*
Manuskri’pt (förk. manus, ms),
handskrift. — »Tryckt som m.» — ej tillgängligt
för allmänheten, privattryck.
Manu’tius (latinisering av it. Manuzio,
Ma-nucci, Manuzzi), boktryckarsläkt i Venezia,
verksam 1490—1590. — 1. Aldus P i u s M.
(A 1 d o P i o), humanist och boktryckare (1450
—1515), uppsatte 1489 i Venezia ett tryckeri,
från vilket han utgav en mängd kritiska
upplagor av klassiska författare, utmärkta för
stor korrekthet och typografisk elegans. Han
införde även kursivstilen och det mera
lätthanterliga oktavformatet. — 2. Paulus M.,
den föregåendes son (1512—74), övertog 1533
familjens tryckeri i Venezia och fortsatte i
sitt arbete faderns traditioner. — 3. Aldus
M. d. y., den föreg:s son (1547—97), fullföljde
förlagsrörelsen, som han dock ej lyckades
hålla på samma höga ståndpunkt. Efter
hans död nedlades det aldinska tryckeriet.
Dess böcker, de s. k. aldinerna
(boktryc-karmärke, se bild vid d. o.), äro eftersökta av
samlare. Den fullständigaste samling av
aldi-ner, som existerar, äges av bokhandelsfirman
Gustav Fock i Leipzig (omkr. 800 vol.), över
denna samling utgavs 1930 e.n katalog. Jfr H.
Omont, »Catalogues des livrés grecs et
latins imprimés par Alde Manuce ä Venise»
(1892). _ R. G.*
Manvarg eller M ä n h u n d, Chryso’cyon
(Ca/nis) jubätus, ett till fam. hunddjur
hörande vargliknande rovdjur från Sydamerika
med jämförelsevis kort hår, långa ben och
en man längs ryggen. Längden uppgår till
130 cm, svansen till 40 cm. M. är ett skyggt
djur, som lever av mindre däggdjur och jagar
nattetid. T. P.
Manx [mänks] el. M a n x i s k a, den
gaeliska dialekten på ön Man. M. företer en
egendomlig särutveckling genom att ha
jämförelsevis tidigt mist sambandet med sina
systerspråk i Skottland och på Irland och deras
litteratur. De första böckerna på m., en
andaktsbok 1707 och bibeln 1775, hade en i
anslutning till engelskan uppgjord fantastisk
rättskrivning, i grund olik den övriga
gaeliskans. Numera är språket så gott som
utdött. Den obetydliga litteraturen, mest
andaktsböcker, är ur bruk. Dock användas
alltjämt en del sånger, s. k. carvel (jfr eng. carol,
julsång), vid jultid, och officiellt brukas m.
vid vissa högtidliga tillfällen, ehuru det
hjälp-ligt förstås blott av några få åldringar.
Litteratur och språkmaterial finnas offentliggjorda
i Manx Society’s Publications. C. W. v. S.
Many’tj, sänka mellan (Azovska sjön-) Don
och stäppsjön Keke-usun (-Kaspiska havet),
fylld av saltstäpper och träsk. I sänkan
rinner floden M. genom saltsjöar (störst är M
a-n y t j s j ö n) med en västlig arm till Don
och en östlig i riktning mot Kuma. Här
dragés vanl. gränsen mellan Asien och Europa.
Jfr E u r o p a, sp. 1160.
Manzanares [manpana’räs], flod i sp. prov.
Madrid, från Sierra de Guadarrama, förbi
staden Madrid till Tajos biflod Jarama. 85
km lång, vattenfattig.
Manzanares [manpana’räs], stad i sp. prov.
Ciudad Real, vid Azuer; 15,891 inv. (1921).
M. har vuxit upp kring en borg, som
uppfördes efter morernas besegrande 1212.
Manzanilla [manpani’lja], ett torrt,
sherry-liknande vin. Se S p a n s k a viner.
Manzanillo [mansani’ljå], stad på s. ö.
Kuba, vid Guacanayabobukten; 24,670 inv.
(1928). Betydande sjöfart och handel med
socker, tobak m. m.
Manzanillo [mansani’ljå], hamnstad i
staten Colima, Mexiko, vid Pascualesbukten av
Stilla havet; 1,500 inv. (1921). Förträfflig
hamn (började anläggas 1899) med stigande
betydelse; järnväg till landets inre.
Manzoni [mantså’ni], Alessandro
Fran-c e s c o Tommasso Antonio, italiensk
författare (1785 7/s—1873 2a/5). M. kallas den
italienska nyromantikens fader. Han tillbragte
sina studieår i Milano och Paris. Bland hans
första mera uppmärksammade poetiska
försök märkes den mytologiska idyllen »Urania»
(1809). M., som varit ivrig voltairean, bytte
åsikter och blev varmt hängiven katolicismen.
Ett alster av hans förändrade sinne var »Inni
sacri», fem till antalet, av vilka den första, »La
risurrezione» (1815; »Heliga hymner», 1855),
väckte mycken beundran och mycket klander.
»Il conte di Carmagnola» (1820) och »Adelchi»
(1822) äro nationella, från franska skolan
frigjorda sorgespel. I hela Europa väcktes gen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
