Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
839
Marcello—Marchand
840
När konung Johan II blivit engelsk fånge vid
Poitiers 1356 och dauphin Karl
sammankallade riksständerna till Paris, trädde M. i
spetsen för reformivrare, som bl. a. påyrkade
stän-derkontroll av regeringen. Då denna ej
menade ärligt med gjorda eftergifter 1357, skred
M. i spetsen för Paris’ borgare till resning
och trädde även i förbindelse med de
upproriska bönderna (se Frankrike, sp. 988).
Han lät 1358 utse Johan II:s måg Karl II av
Navarra till generalkapten över Frankrike.
Kort därefter mördades M., och hans död
följdes av en blodig reaktion. Litt.: Fr. biogr.
av L. Lazard (1890) och monogr. av Y. Le
Febvre (1927). (B. H-d.)
Marcello [-t/ädå], Benedetto, italiensk
tonsättare (1686—1739), rådsherre i Venezia.
Som kompositör blev han mest känd genom
sina parafraser över Davids psalmer (»Estro
poetico-armonico», 8 bd, 1724—27) för 1—4
röster med orgel el. klaver. Hans bitande
satir över dåtidens opera »Il teatro alla
moda» (1720) lästes över hela den bildade
världen. Biogr. av E. Fondi (1909). T. N.
Marce’llus, romersk plebejisk familj av
Clau-diska släkten. 1. MarcusClaudiusM.
ledde under sitt första konsulat, 222 f. Kr.,
kriget mot gallerna s. om Alperna och
nedlade vid Clastidium med egen hand deras
konung. Efter romarnas nederlag vid Cannae
(216 f. Kr.) vann M. de första framgångarna
mot punerna genom försvaret av Nola. 214
fick han befälet på Sicilien och lyckades där
(212) intaga Syrakusa. Under sitt femte
konsulat, 208 f. Kr., stupade M. vid en
rekognoscering. M. fick namnet »Roms svärd». —
2. Marcus Claudius M., konsul 51 f.
Kr., inflytelserik motståndare till lulius
Caesar, flydde efter Pompeius’ nederlag vid
Farsalos till Mytilene. Han benådades på
senatens förbön men mördades på hemvägen. —
3. Marcus Claudius M., son till
Au-gustus’ syster Octavia, var förmäld med
kejsarens dotter lulia samt bestämd till att ärva
tronen efter Augustus, som adopterade
honom. Han dog ung, 23 f. Kr. Till hans
minne invigde Augustus den stora skådebanan
Theatrum Marcelli i Rom. (E. St.)
Marce’llus, påvar. 1. M. I (påve 307—308)
blev trol. av kejsar Maxentius förvisad från
Rom på grund av sin rigorism mot dem, som
avfallit under den diocletianska förföljelsen.
— 2. M. II (påve 10 april—1 maj 1555) hette
urspr. Marcello Cervini, blev 1539
kardinal och var påvlig legat under Tridentinska
mötets första skede. Hans fromhet och
lärdom förenades med reformvänlighet. Litt.:
L. v. Pastor, »Geschichte der Päpste», bd 6
(1923). HgPl.
Marce’llus, biskop av Ankyra i Galatien (d.
omkr. 374), bekämpade på Nicaeamötet 325
arianismen och hörde sedan närmast till
Atha-nasios’ anhängare. 336 ansågs han
emellertid som heterodox och dömdes 381 som
here-tiker. Hans lärosystem, varav nu återstå
endast fragment i Eusebios’ motskrift mot M.,
återknyter till förorigenistiska tankegångar:
Guds treenighet uppenbarar sig först i
fräls-ningshistorien. — Litt.: Th. Zahn, »M. von
Ancyra» (1867); Fr. Loofs, »Die Trinitätslehre
Marcells» (i Berlinakad:s Sitzungsberichte
1903). HgPl.
MareeJlus, pseud. för W. A. Bergstrand
(se d. o.).
Marcgraviäceae, tropisk amerikansk
växt-fam. bland koripetalerna, ofta omtalad för
sina stora, urnelika, vanl. mörkt purpurröda
nektarier. Dessa utgöras av stödjebladen till
vanl. förkrympta blommor, vilka
sammanvuxit med blomskaftet. Växtsättet påminner
vanl. om murgrönans. G. M-e.
March [mark], katalansk medeltida
skalde-och trubadursläkt, vars ryktbaraste medlem
var A u s i a s M. (d. omkr. 1460); han skrev
kärlekspoesi i Petrarcas stil, religiösa
dikter m. m.
March [mar^], flod, se M o r a v a.
March [mätj’], engelska och skotska earler
av. Dessa earltitlar härröra från the marches,
gränstrakterna dels mellan England och
Wales, dels mellan England och Skottland.
Ear-lerna av M. vid walesiska gränsen tillhörde
ätten Mortimer (se d. o.). Dennas
huvudman Roger (IV)deMortimer (omkr.
1287—1330) var älskare åt Edvard II :s
drottning, Isabella, styrde England 1327—30
under hennes son Edvard HI:s minderårighet
men blev, så snart denne blivit myndig,
fängslad och avrättad (nov. 1330). Han hade 1328
upphöjts till earl av M. Flera earler av M.
inom ätten Mortimer hade tronföljdsanspråk,
beroende på äktenskapet (1368) mellan E
d-m u n d (II) d e Mortimer, 3:e earl av M.
(1351—81), och Filippa, dotter till Edvard
III:s andre son, Lionel, hertig av Clarence;
dessa anspråk övergingo sedan genom gifte
till huset York, som hävdade dem i »rosornas
krig» emot det från en yngre son till Edvard
III härstammande huset Lancaster. — De
äldre skotska eärlerna av M. tillhörde
ätten Dunbar. 1434 förbruten till kronan,
gavs denna earltitel flera gånger åt
medlemmar av ätterna L e n n o x och S t u a r t samt
1675 av Karl II åt hans naturlige son Charles
Lennox, sedermera hertig av Richmond; den
bäres nu inom ätten G or don-Lennox av
äldste sonen till nämnda ätts huvudman,
hertigen av Richmond och Gordon. V. S-g.
Marchand [marfä’], Jean Baptist e,
fransk militär och upptäcktsresande (f. 1863).
Fick 1896 befälet över den franska
truppstyrka, som mars 1897 lämnade Brazzaville
vid nedre Kongo för
att söka nå fram till
Nilens vattensystem.
M. anlände 10 juli
1898 till Fashoda i
Sudan, där han
proklamerade franskt
protektorat över
kringboende infödingar.
Expeditionen, vilken
ingick som ett led i de
franska planerna på
kolonialexpansion i
Afrika, gav upphov
till en skarp fransk-
engelsk konflikt (se Fashoda). M. deltog
1900 i expeditionen till Kina under
boxar-upproret, tog 1904 avsked men inträdde 1914
ånyo i tjänst och deltog som brigadgeneral i
striderna i Champagne och vid Somme. Litt.:
Ch. Castellani, »M. 1’africain» (1902); G.
Ha-notaux, »Le partage de 1’Afrique. Fachoda»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
