Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
841
Marchantia—Mareks
842
(1909); A. Mohr, »Kampen om Nilen 1882—
1898» (1923). V. S-g.*
Marcha’ntia, bot., se Levermossor.
Marehe [marj], fr., marsch. M. funèbre
[-fyna’br], sorgmarsch.
Marehe [marf], fordom provins i inre
Frankrike, mellan Berry, Bourbonnais, Auvergne,
Limousin och Poitou, med Guéret till
huvudstad, omfattade större delen av nuv. dep.
Creuse samt delar av Haute-Vienne och Indre.
Grevskapet M. var från 1477 förenat med
kronan.
Marehe [ma’rke], Le, landskap i Italien,
se Markerna.
Marchese [marke’ze], it., markis.
Marchesi [marke’zi], Mathilde Castrone,
f. Graumann, tysk sångerska
(mezzosopran) och sånglärarinna (1826—1913). Ingick
1852 äktenskap med operasångaren
Salva-tore M. (1822—1908), och båda uppträdde
sedan med betydande framgång på Europas
främsta scener. På 1860-talet övergick hon
till pedagogisk verksamhet och vann anseende
som samtidens yppersta sånglärarinna.
Utbildade flera berömda sångerskor, ss. madame
Melba och av skandinaver Aina Mannerheim,
Ingeborg Aas, Ellen Gulbranson och Adèle
Al-mati. Utgav sångskola och sångövningar samt
självbiogr. (1877, 1888). T. N.
Marchettus [-kä’t] från Padova,
italiensk musikteoretiker från tiden omkr. 1300.
Skrev berömda musiktraktat, där han anslöt
sig till den nya musikstilen (»ars nova»). —
Litt.: J. Wolf, »Geschichte der
Mensuralnota-tion» (1904). T. N.
Marchfeld [ma’rljfält], Marchfältet, en
stor, av byar översållad slätt i österrikiska
delstaten Nedre Österrike, utbreder sig på
Donaus n. strand till dess biflod March. —
På M. blev konung Ludvig Barnet 907 slagen
av ungrarna; vid Kroissenbrunn (8 km från
Marchs mynning) segrade konung Ottokar II
av Böhmen 1260 över Béla IV av Ungern men
led 26 aug. 1278 vid Dürnkrut (något längre
upp på högra Marchstranden) nederlag mot
kejsar Rudolf av Habsburg. På M.
utkämpades även 21 och 22 maj samt 5 och 6 juli
1809 de väldiga slagen vid Aspern och
Wag-ram. C. O. N.*
Marchienne-au-Pont [marfiä’n-å-pä’], förort
till Charleroi i Belgien; 22,837 inv. (1929).
Stor stålindustri.
Marchioness [mäjonis], eng., markisinna,
maka till en marquess.
Marci, Georgius (Jöran
Markus-s o n), präst och psalmdiktare (omkr. 1540—
1613). Kom ung. 20-årig till Uppsala,
anställdes i Kansliet, blev under nordiska
sjuårskriget först skeppsskrivare, sedan
fregattkapten och efter prästvigning 1568
»superintendent över hela fältkleresiet», senare även
hovpredikant hos Johan III. 1575 blev han
kyrkoherde i Annerstad. M. nämnes som förf,
till n:r 403 i gamla psalmboken (omarbetad
såsom n:r 497 i 1819 års psalmbok). Se Växjö
Stifts Herdaminne, III (1929). (Li.)
Marci, Jesper, se Jesper Marci.
Marci, Nicolaus, se Nils Markusson.
Marcia [mahtja], it., mus., marsch. —
Marcia fune’bre [-fo-], sorgmarsch. —
Alla marcia, i marschtakt.
Marciaie [martJaTe], it., mus., marschartat.
Marciänus, F 1 a v i u s, östromersk kejsare
(omkr. 390—457), efter Teodosius II :s död g.
m. dennes syster Pulcheria och kejsare. M.
ordnade skickligt östroms förhållande till de
germanfolk, som tillhört Attilas rike. Hans
regering utmärkte sig för sparsamhet och
klokhet. Han sammankallade fjärde
ekumeniska mötet till Chalkedon 451. S. Lm.
Ma’rcion, den mest betydande av den gamla
kyrkans sektstiftare (omkr. 85—omkr. 160),
född i Pontos, kom som förmögen
skeppsredare till Rom och slöt sig först till den
kristna församlingen. 144 grundläde M. en
egen kyrka, en tid farlig konkurrent till
moderkyrkan. Kyrkofäderna ha betecknat M.
som gnostiker, men i själva verket företräder
han en helt annan religiös typ. Religionen
är för honom tro och frälsningsvisshet, icke
spekulation el. extatisk mystik. M. synes ha
varit en religiös personlighet av sällsynt djup
och originalitet. Enl. hans lära, framlagd i
det nu förlorade verket »Antiteser», är G. T:s
gud icke Jesu Kristi fader. Han är
visserligen rättfärdig och moralens väktare men
hård och hämndgirig. Världen, som han
skapat av evig materia, är alltigenom ond, likaså
människan. Den sanne Guden, vars väsen
är idel godhet och kärlek, är en okänd,
en främmande gud. Ingen har vetat om
hans tillvaro, förrän han av oförskylld kärlek
sände sin son till de för honom främmande,
förlorade och eländiga människorna, för att
han genom sin död skulle friköpa dem från
världsskaparen, hans lag och hans dom. M.
bygger på Paulus: frälsningen kommer av
tron på Kristus, icke av lagens gärningar.
Kristi återlösta måste i allt avhålla sig från
den onda världen, framför allt från
äktenskap. M. förkastar G. T., världsskaparens
ofullkomliga och vilseförande urkund.
Kyrkan bör följa Jesu evangelium. Men
evangelierna äro förfalskade av judiska irrlärare,
och av apostlarna har endast Paulus rätt
förstått sin mästare. Även hans skrifter ha dock
förfalskats. M. har genom att utmönstra och
korrigera allt, som icke stämde med hans egen
lära, av Lukasevangeliet och tio Paulusbrev
skapat en ny helig skr ift för sin församling.
I själva verket är han den förste, som ställt
N. T. som en helig urkund bredvid och över
G. T. Däri och i hans betonande av den
frälsande tron på Kristus gentemot de
kosmologiska spekulationerna och moralismen ligger
hans kyrkohistoriska betydelse. — Litt.: A. v.
Harnack, »Marcion» (2:a uppl. 1924). T. A-æ.
Mareks, E r i c h, tysk historiker (f. 1861
17/n). Blev prof, i historia 1893 i Freiburg
im Breisgau, 1894 i Leipzig, 1901 i
Heidelberg, 1907 vid den
vetenskapliga institutionen i Hamburg, 1913
i München och 1922 i
Berlin. M. är mest
känd genom sina
forskningar i nyaste
tidens historia, vilka
satt frukt bl. a. i de
utmärkta biografierna
»Kaiser Wilhelm I.»
(1897; 7:e uppl. 1910),
»Bismarck», I (1909;
många uppl.). Av den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
