Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mariager, P.—Mariana
873
Idyllisk trädgårdsstad med lämningar av
birgittinklostret (jfr V. Lorenzen, »De danske
birgittinerklostres bygningshistorie», 1922)
och klosterkyrkan. Invid M. ligger Hov höj
(110 m ö. h.). — Längs fjorden förekomster
av skrivkrita; cementfabriker.
Mariäger, Peter, dansk författare (1827—
94). Var litterär medarbetare i Berlingske
Tidende från 1859 och fick professors titel
1891. Han skrev livliga skildringar från
Greklands forntid: »Fra Hellas» (1881), »Den
sidste Lamia» (1884; omarb. till skådespel,
»Sybaris», 1887), »Magthaveren paa Rhodos»
(1886), »Dronningen af Kyrene» (1890), »Et
bryllup i katakomberne» (1893; sv. övers.
1902). Postumt utkommo »Sparta» (1895) och
»Antike fortællinger» (2 bd, 1900). Tre bd
ut-gåvos i sv. övers. 1887—99. E. Ebg.*
Mariakult, Mariadyrkan, dyrkan av
Jesu moder. Den religionshistoriska
bakgrunden för M:s uppkomst var dyrkan av
kvinnliga gudomligheter inom Medelhavsländernas
religioner vid kristendomens framträdande.
Den nytestamentliga utgångspunkten för M.
bildar jungfrufödelseberättelsen i Luk. 1.
Under de tre första årh. var bilden av Maria
fullt mänsklig; hon ärades som kyskhetens
och ödmjukhetens urbild. Genom den
växande uppskattningen av virginiteten samt den
kristologiska dogmbildningen rycktes Maria
upp i den gudomliga sfären. Vid 300-talets
slut var Mariatillbedjan allmän inom det
kristna folklivet och omhuldades särskilt av
de grekiska munkkretsarna, där ordet
theo’-tokos (»gudaföderskan») blev lösenordet. På
konsiliet i Efesos 431 fick denna M. officiellt
kyrkligt erkännande och vann sedan hastig
utbredning. Nu skapades kyrkliga Mariafester
(se d. o.), uppställdes Mariabilder (se d. o.) i
kyrkorna och började kyrkobyggnader invigas
åt Maria. I folkfromheten framstod Maria
som den gudomliga undergörerskan, lyssnande
till de troendes böner.
När den germanska världen inträdde i
katolska kyrkan, fann denna världs rena
kvinnliga ideal sitt fullaste uttryck i Maria, som
då blev himladrottningen. Särskilt genom
cisterciensorden och Bernhard av Clairvaux
växte madonnakultens utbredning och
betydelse. Maria ansågs snart vara medlaren
mellan Jesus och de troende. Samtidigt sökte
dock den medeltida fromheten förmänskliga
Mariagestalten. Härtill bidrogo medeltidens
riddarväsen, som gav M. ett romantiskt och
svärmiskt drag, samt trubadurernas och
minnesångarnas hymner till hennes ära. Som
motvikt framträdde skolastikens betonande av
Marias plats i inkarnationsdogmat och
särskilt mystikens skildringar av Maria som
urbilden av den gudsmottagande och under
korset lidande själen. Mariamystiken blomstrade
jämsides med Kristusmystiken och
omhuldades särskilt inom klostren. Som medeltidens
främste Mariamystiker kan nämnas Heinrich
Suso (se d. o.). Även i den officiella kulten
fick Maria allt större plats, varvid »Ave
Maria» (se d. o.) blev en huvudbeståndsdel.
Under den senare medeltidens passionsstämning
undanträngdes himladrottningens bild av
Maria som mater dolorosa (den lidande modern)
och framväxte kulten av Marias legendariska
moder Anna (se d. o.).
874
Reformationen nedbröt alldeles M. i de
protestantiska länderna. Luther och i Sverige
Olaus Petri bekämpade uppfattningen av
Maria som himladrottning och medierska, men
de framställde henne som urbilden av renhet
och ödmjukhet. Calvin däremot bekämpade
som avguderi varje slags framhållande av
Maria. Även i katolska kyrkan följde en
tillfällig reaktion mot den långt drivna M. Men
den togs snart om hand av jesuitorden, varvid
de vulgära dragen inom M. småningom
över-flyglade de renare mystiska. Med
jesuitordens återställande och växande makt inom
katolska kyrkan under 1800-talet nådde
madonnakulten måhända ännu större omfattning
än under medeltiden. I dogmatiskt hänseende
avslutades den sedan medeltiden mellan
fran-ciskaner och dominikaner stundom bittert
förda striden om jungfru Marias obefläckade
avlelse, när Pius IX 1854 påbjöd denna av
franciskanerna ivrigt förfäktade lära som
kyrkodogm. Samtidigt ökades mäktigt
madonnakulten genom de många
Mariauppenba-relserna, särskilt i Lourdes (se d. o.), som kan
anses vara den moderna M:s centrum med
oerhörd betydelse för det rom.-kat.
fromhets-livet. En oändligt rik populär katolsk
Maria-litteratur av uppbygglig art bidrar även till
kultens spridning.
Ur den oerhört rika litt. må endast
nämnas: Y. Hirn, »Det heliga skrinet» (1909); V.
C. Habicht, »Maria» (1926), dessa båda
idé-och konsthistoriska studier; S. Beissel,
»Geschichte der Verehrung Marias in
Deutsch-land während des Mittelalters» (1909) och
»Geschichte der Mariaverehrung im 16. und
17. Jahrhundert» (1910); F. Heiler, »Die
Hauptmotive des Madonnenkultus» (i
Zeitschrift für Theologie und Kirche 1920); M.
Fuerth, »Die Madonnenverehrung» (1921); H.
Koch, »Adhuc virgo» (1929). HgPl.
Maria-Laach [ lä^], se L a a c h.
Mariallt, miner., se Skapolit.
Maria Magdalena, se Maria, sp. 862.
Maria Magdalena, församling i Stockholm
på‘Södermalm, vanl. kallad Maria; 23,093
inv. (1930). Omfattade till 1654, då Katarina
församling bildades, hela Södermalm; de v.
delarna avskildes 1925 för att bilda Högalids
församling.
Kyrkan står på medeltida grund, och rester
av den kyrkobyggnad, som revs 1527, ingå i
den nuv. Omkr. 1588 påbörjades en ny kyrka,
men arbetet avstannade 1592 vid Johan III:s
död och återupptogs först 1622. Tre år senare
kunde gudstjänster hållas där; 1634 invigdes
templet, som efter ett par årtionden behövde
utvidgas. Då tillkommo (under N. Tessin d. ä:s
ledning) nuv. kor, 1657—59, samt något senare
nuv. tvärskepp, 1675—83 (då var N. Tessin
d. y. arbetets arkitekt). Efter en förhärjande
eldsvåda 1759 återställdes kyrkan och togs i
bruk 1763. Tornets nuv. överbyggnad blev
färdig 1825 (arkitekt: C. F. Sundvall).
Anläggningen restaurerades 1926—28 (av I.
Wahlman). Nytt begravningskapell uppfördes
i s. v. på kyrkogården 1929. S. F.;E. L-k.
Maria’mne, gemål till Herodes den store.
Maria’na, Juan de, spansk jesuit,
historieskrivare (1537—1624). M. är särskilt
ryktbar för skriften »De rege et regis institutione»
(1599), i vilken han på grund av den suve-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
