Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
879
Maria Teresia
880
en här, men denna blev i grund slagen vid
Langside (13 maj) av Moray, och M. flydde 16
maj till England. Där fördes hon snart i
fängs-ligt förvar till slottet Bolton i Yorkshire (juli).
Då M:s skotska motståndare anklagade henne
för att vara direkt medbrottsling i mordet på
Darnley, anordnades en formlig undersökning
härom inför engelska kommissarier vid
»konferenserna» i York (okt.—nov.) och Westminster
(nov. 1568—jan. 1569). Som bevismedel mot
M. åberopades därvid de s. k. k a s s e 11 b r
e-v e n (the casket letters), åtta brev från M.
till Bothwell jämte några verser m. m., vilka
dokument uppgåvos ha påträffats 20 juni 1567
i ett schatull (eng. casket) av silver hos en
av Bothwells tillfångatagna tjänare och
sedan förvarats av earlen av Morton. Om
breven vore alltigenom äkta, så skulle därmed
ha bevisats såväl M:s delaktighet i mordet på
Darnley som hennes avtal med Bothwell om
enleveringen. Brevens äkthet bestreds genast
av M. och hennes ombud, och därom har
mellan en mängd forskare förts livlig polemik,
som ännu icke kan sägas ha lett till
mysteriets utredning. De på franska avfattade
originalbreven äro sedan 1584 försvunna; av
fyra äger man i behåll officiellt vid
konferensen i Westminster inlämnade kopior men av
de övriga endast skotska el. engelska övers.
Genom jämförelse mellan de på franska
bevarade kopiorna och obestridda brev av M:s
hand ha slående överensstämmelser i
språkligt uttryckssätt konstaterats, men de båda
mest komprometterande breven ha ej
bevarats i fransk form. Några forskare erkänna
de övriga brevens äkthet men förklara det
andra Glasgowbrevet helt el. delvis förfalskat.
De flesta nyaste forskare i ämnet anse f. ö.,
att frågan om brevens äkthet ieke har den
avgörande betydelse för bedömandet av M:s
karaktär man tidigare velat tillmäta den.
Konferensen i Westminster utmynnade i
en tvetydig kompromissformel, att intet för
M:s anklagares heder och lojalitet menligt
framkommit men att å andra sidan mot M.
»intet blivit tillräckligt bevisat eller
ådagalagt, varigenom drottningen av England
kunde få någon dålig tanke om sin goda syster».
M. kvarhölls i fängelse och flyttades tid efter
annan till nya förvaringsplatser (Tutbury,
Wingfield, Chatsworth m. fl. och till sist, 1586,
Fotheringhay). Hon underhöll ständigt livliga
förbindelser med engelska katoliker samt
utländska katolska makter, främst Spanien och
påven, i syfte att återfå friheten, störta
Elisabet och bestiga Englands tron. Babingtons
sammansvärjning 1586 gav omsider Elisabet
tillfälle att befria sig från sin ännu i
fängelset farliga medtävlerska. Med stöd av en
brevväxling mellan M. och Babington (se d. o.)
anklagades hon som medbrottsling även i
Babingtons mordplaner mot Elisabet. Hon
försvarade sig med mycken skicklighet inför den
till Fotheringhay sända domarkommissionen
(okt. 1586), bestred domstolens kompetens,
medgav sin kännedom om sammansvärjningen
men förnekade all vetskap om mordplanen.
Stjärnkammaren avkunnade 25 nov. i
Westminster hennes dödsdom. Efter mer än två
månaders tvekan undertecknade Elisabet
av-rättningsfullmakten, och 8 febr. 1587 besteg
M. modigt schavotten i stora slottssalen på
Fotheringhay. Hon insatte till sin arvtagare
och hämnare Filip II av Spanien.
M:s »Lettres, instructions et mémoires» ha
utgivits av A. Lobanov (7 bd, 1844). Utförlig
bibliogr. över den vidlyftiga litt. om M. finnes
i »Cambridge modern history», bd III (1904).
Ett urval av samtida skildringar och
aktstycken ger R. S. Rait, »Mary, queen of Scots»
(1899). Bland sammanfattande arbeten må
nämnas G. Storm, »Maria Stuart» (1891), M.
Philippson, »Histoire du règne de Marie Stuart»
(3 bd, 1891—92), J. Skelton, »Mary Stuart»
(1893), M. Hume, »The love affairs of Mary,
queen of Scots; a political history» (1903),
samt T. F. Henderson, »Mary, queen of
Scot-land» (2 bd, 1905). Om kassettbreven kan
hänvisas till A. Bresslau, »Die Kassettenbriefe
der Königin Maria Stuart» (i Historisches
Ta-schenbuch 1882) och »Beiträge zur Geschichte
Maria Stuarts» (i Historisches Zeitschrift, bd
52, 1884), M. Philippson, »Les lettres de la
cas-sette» (i Revue Historique, bd 35, 1887), T. F.
Henderson, »The casket letters» (2 :a uppl.
1891), S. Cowan, »Mary, queen of Scots» (2 bd,
1901), A. Lang, »The mystery of Mary Stuart»
(s. å.), och R. H. Mahon, »Mary, queen of
Scots» (1924). V. S-g.
Maria Teresia, tysk kejsarinna samt
regerande drottning över den österrikisk-ungerska
monarkien (1717—80), dotter till kejsar Karl
VI. M. T. var den sista ättlingen av dynastien
Habsburg. Nittonårig förmäldes hon med
hertig Frans Stefan av Lothringen, och genom
den pragmatiska sanktionen sökte kejsar Karl
trygga dotterns övertagande av arvet. Vid M.
T:s trontillträde 1740 restes arvsanspråk o. a.
krav på monarkien från skilda håll, vilka
ledde till österrikiska tronföljdskriget.
Härunder utvecklades M. T. snabbt till en viljestark
och målmedveten regent, som i sitt betryck
och sin förtröstan på sin saks rättvisa vann
allmänna sympatier. Berömd är hennes
verkningsfulla vädjan till ungrarna på
krönings-riksdagen i Pressburg 1741, där hon vann
deras entusiastiska medverkan i kampen. Väl
slutade kriget med Schlesiens förlust, men
hotet mot den habsburgska monarkiens
bestånd avvärjdes, och genom valet av Frans
Stefan till kejsare (1745) tryggades
kejsardömets fortsatta anknytning till familjen och
monarkien. M. T:s strävan — med biträde
främst av statskanslern Kaunitz — att
återvinna Schlesien var ett av de inslag i
1750-talets kabinettspolitik, vilka sammanflöto till
sjuåriga kriget, en ny stor prövning utan
positivt resultat för M. T. och hennes folk.
Därefter var M. T. mer passivt inställd till
utrikespolitiken, som alltmer kom under ledning
av sonen och medregenten (från 1765), Josef II.
Hennes hederskänsla reagerade kraftigt mot
planen på att i samverkan med Fredrik II
deltaga i Polens delning, och det var främst
hänsynen till jämvikten i förhållande till
Ryssland och Preussen, som förmådde henne
därtill. — Mest satte M. T. sin personliga
prägel på det inre politiska arbetet. Utan att
besjälas av tidens antireligiösa och mest
radikala strömningar, liksom ej heller av dess
böjelse för furstedespotism, tillägnade hon sig
den frambrytande upplysningsandan. Denna
omsatte hon i energiskt reformarbete: en
begynnande centralisering och uniformering av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
