Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
941
Marselisborg—Marshal
942
sée du Vieux-Marseille) och Parc Borély, som
omger Chäteau Borély (arkeologiskt museum).
— M. är befäst åt sjösidan.
Vieux-Port var M:s enda hamn ända till
1844, då de nyanläggningar påbörjades, som
sedermera successivt utbyggts allt längre mot
n. v. Den nya hamnen skyddas av en 4,8 km
lång vågbrytare och omfattar f. n. nio stora,
slussförsedda bassänger; av dessa är den
sydligaste, Bassin de la Joliette, avsedd för
pas-sagerartrafiken. De nordligaste stå i
förbindelse med den 1906—27 utförda M a
r-seille-Rhönekanalen, som passerar
bergskedjan 1’Estaque genom en 7,2 km lång
och 14,4 m hög tunnel (Souterrain du Rove)
och över Étang de Berre och Étang de
Ca-rontes når Rhöne vid Arles. Totala hamnytan
uppgår till 213 har och kajlängden till 22 km;
vattendjup 7 m. Till hamnen ankommo 1929
4,221 fartyg om 12,489,000 ton. Sedan
Suez-kanalens öppnande är M. Frankrikes
huvudhamn för handeln med Medelhavsländerna och
Asien men har i Genua en svår konkurrent
om bl. a. den schweiziska marknaden. Jfr
J. Léotard, »Le port de M.» (1922).
Exporten (2,111,000 ton, 1926) omfattar huvudsaki.
viner och annan spirituösa, oljekakor, tvål,
socker, olivolja, glycerin m. m., importen
(4,152,000 ton) stenkol, maskiner, oljor och
växtfetter, kolonialvaror, spannmål och
slaktdjur. Från M. utgå fartygslinjer till
Medel-havshamnarna (särskilt i Algeriet och
Tunisien), Östafrika, Syd- och Östasien samt
Australien. Industrien representeras främst av
järn- och kopparhyttor, maskinverkstäder,
varv, kemiska fabriker (tvål, ljus,
tändstickor), sockerbruk och glasbruk. M:s behov av
dricksvatten tillgodoses genom den 1837—48
anlagda Canal de Marseille från Durance, vars
huvudledning är 92 km lång; dess märkligaste
konstruktion är en 392,5 m lång och 82,5 m
hög akvedukt över Arcdalen. Bland M:s
vetenskapliga institutioner märkas en
naturvetenskaplig och en medicinsk fakultet (med
farmakologisk läroanstalt), båda ingående i
Université d’Aix-Marseille (övriga fakulteter
i Aix), en fristående juridisk fakultet,
havs-biologisk station, observatorium, ett
kolonialinstitut, högre tekniska skolor samt flera
bibliotek, museer och akademier. S. F.
Historia. M. var urspr. ett feniciskt
nybygge, som omkr. 600 f. Kr. intogs av greker
från Fokaia (jfr d. o.). Av grekerna benämnt
Massalia, av romarna Massilia, blev M. en av
antikens viktigaste handelsplatser och en
härd för grekisk kultur. Det erövrades av
Caesar 49 f. Kr., hemsöktes svårt under
folkvandringarna, blev 1214 fri stad och
införlivades 1481 med Frankrike. Pesten
bortryckte 1720—21 nära hälften av stadens
befolkning. 1793 reste sig M. till förmån för
girondisterna. Under 1800-talet ökades M:s
betydelse starkt genom förbindelserna med
Algeriet och Suezkanalens öppnande. Staden,
som gjort sig känd för extrem republikanism,
proklamerade 1871 »kommunen», som dock
varade knappt mer än en vecka. Jfr P.
Masson, »M. et la colonisation frangaise» (2:a
uppl. 1921), »M. depuis 1789» (1919) och »M.
pendant la guerre» (1926), samt M. Clerc,
»Massilia; histoire de M. dans 1’antiquité»
(2 bd, 1927—29). Å. S-n.
Marselisborg, danskt gods strax s. om
Aar-hus, hörde urspr. till Aarhus’ biskopsstol och
såldes 4661 till den holländske köpmannen
Gabriel Marselis. Dennes son upprättade 1680
baroniet M., som upphävdes 1805.
Huvudgården ägdes 1864—96 av minister H. P. Ingerslev
(se d. o.), som sålde den till Aarhus’ stad.
1899—1902 uppfördes ett nytt M. slott,
som genom gåvor från hela landet skänktes
till nuv. konung Kristian X som
sommarbostad. P. E-t.
Marseljäsen (fr. La marseillaise), fransk
re-volutionssång, text av ingenjörkaptenen C. J.
Rouget de Lisle i Strassburg 1792 till redan
förut känd melodi. Sången kom till Paris
genom en bataljon frivilliga från Marseille 1792
och erhöll sedan namn efter denna stad. Från
1830 har den varit fransk nationalsång. T. N.
Ma’rser, se 11 a 1 i s k a folk och
Italiens fornspråk, sp. 856.
Marsfjället, se Lappland, sp. 773,
kartan (södra bladet) och bild vid sp. 777.
Marsfält, benämning på härstämma för va
pensyn i Frankiska riket.
Marsfältet. 1. (Lat. Ca’mpus Ma’rtius.) En
åt krigsguden Mars invigd plats vid Rom (se
d. o.). — 2. (Fr. Champ de Mars.) Se Paris.
— 3. Se L e n i n g r a d, sp. 994.
Marsh [mäj], Othniel Charles,
nordamerikansk paleontolog (1831—99). Blev 1866
prof, i paleontologi vid Yale-univ. i New
Haven och 1882 därjämte paleontolog vid U. S.
A:s geol. undersökning. M. var en av
märkesmännen inom ryggradsdjurens paleontologi
och sammanförde under många expeditioner
ett rikt fossilmaterial, insamlat efter bästa
arbetsmetoder. Härigenom bragtes nytt ljus
över flera djurgruppers historia, t. ex.
dino-saurierna (se d. o.) och fåglarna, särskilt
tandfåglarna (Odontornithes). K. A. G.
Marshal [mä^ol] (Earl Marshal), eng.,
urspr. titel och ämbete i det medeltida
England, närmast betecknande ett högt rytteri
-befäl, riksmarsk. Titeln earl marshal är
sedan 1672 ärftlig inom ätten Howard, vars
huvudman, hertigen av Norfolk, officierar vid
kröningar, kungl. begravningar o. s. v. —
Inom armén finnas i större garnisonsstäder
och vid trupper i fält en provost marshal, som
är chef för den militära polisen. — I U. S. A.
brukas benämningen m. om
förbundsdomstolarnas exekutorer, som ha att delge
stämningar och verkställa domstolens beslut inom
distriktet. Marshals kallas även till
tjänstgöring i orostider inkallade extra polismän
(i England special constables) samt i några
syd- och väststater bypolisen. V. S-g.
Marshal [mä^øl], medeltida engelsk
adels-ätt, uppkallad efter det inom ätten ärftliga
riksmarskämbetet (earl marshal). William
M. (omkr. 1146—1219) tjänade troget först
Henrik II och sedan Rikard Lejonhjärta,
tillhörde regentskapet i England under den
sistnämndes korståg och fångenskap samt
förvärvade genom giftermål (1190) väldiga
gods i Wales och på Irland ävensom titeln
earl av Pembroke. Han stödde Johan utan
land, tog 1215 betydande andel i
förhandlingarna om Magna charta (se d. o.) samt blev
efter Johans död 1216 riksföreståndare och
guvernör för den späde Henrik III. Med
Ludvig av Frankrike och de upproriska
baro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
