Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Martin, Johan Fredrik - Martin, Pierre Émile - Martin, Roland - Martin, Rudolf - Martin, sir Theodore - Martin av Tours, Den helige Mårten - Martin du Gard, Roger - Martineau, Harriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
961
Martin, P. É.—Martineau, H.
962
Porträttsviten »Svenska galeriet» utkom 1782
—83, »Svenska vuer», 46 utsikter, började
tryckas 1805. Dessutom graverade han ett
hundratal porträtt. Litt.: Se Martin,
Elias. E. L-k.
Martin [martä’], Pierre Émile, fransk
ingenjör (1824—1915), uppfinnare av den efter
honom benämnda Martinprocessen (se
d. o.) för framställning av smidbart järn i
flamugn. M. genomgick École des mines i
Paris, var anställd vid faderns, Émile M:s,
järnverk i Fourchambault 1844—54 och ledde
därefter till 1883 järnverket i Sireuil
(Cha-rente), där hans uppfinning gjordes och de
första försöken genomfördes. Huvudpatentet
är av 1865. G. H-r.
Martin, Roland, läkare (1726—88); jfr
släktöversikt 1. M. blev med. dr i Uppsala 1751,
studerade anatomi och kirurgi i Paris 1754
—56, var prof, i dessa ämnen vid Collegium
medicum i Stockholm
1756—79; assessor* i
Collegium medicum
1766, led. av
Vet.-akad. 1761. Mindre
betydande som
forskare, var M. en
utmärkt lärare, som
förträffligt
organiserade anatomiundervisningen i Stockholm
och under våldsamt
motstånd från äldre
läkare arbetade för
att bereda kirurgien
en vetenskaplig utveckling och ställning.
Litt.: Minnestal av A. Murray i
Vet.-akad. 1789; jfr även O. Hult i Sv.
Linnésäll-skapets Årsskrift 1928. E-k N-d.
Martin, Rudolf, tysk antropolog (1869—
1925), prof, i antropologi i Zürich 1899, i
München 1913, främst känd genom sin omfattande
lärobok i antropologi (1914; ny uppl. 1929).
Grundare av tidskriften Antropologischer
An-zeiger. Efter resa i Bortre Indien utgav han
»Die Inlandstämme der Malajischen
Halb-insel» (1905). Rbg.
Martin [mä’tin], sir T h e o d o r e, engelsk
skriftställare (1816—1909). Var advokat i
London, uppträdde först under sign. Bon
G a u 11 i e r och skrev i satirisk anda »Bon
Gaultier ballads» (utg. samlade 1845; i
samarbete med W. E. Aytoun) samt var
framgångsrik översättare. På uppdrag av
drottning Viktoria författade M. en biogr. över
hennes gemål, »The life of his royal highness
the Prince consort» (5 bd, 1874—80). Han
skrev även biografier över lord Lyndhurst
(1883) och sin hustru, skådespelerskan H.
Faucit (1901), samt »Queen Victoria as I knew
her» (1908).
Martin av Tours [ tör], Den helige
Mårten, fransk biskop, helgon (316 el. 317—397?),
f. i Sabaria i nedre Ungern. Blev vid 20 års
ålder katekumen, levde som eremit först vid
Genua, sedan i närheten av Poitiers och blev
375 biskop i Tours utan att dock ändra sitt
eremitliv. Så beredde M. det grekiska
munkväsendet ingång i Gallien, delvis också i
Spanien och Britannien. Ännu större betydelse
fick han genom sin strävan att utrota
heden
domen bland Galliens lantbefolkning. I den
priscillianska striden förde han
skonsamhetens talan. M:s av hans lärjunge Sulpicius
Severus författade levnadsbeskrivning blev
en av medeltidens mest omtyckta
uppbyg-gelseböcker, och den helige Martins under
till-skrevos i olika former senare helgon. Hans
dödsdag, 11 nov., uppkallades efter honom i
den katolska kalendern och blev en kristlig
festdag, Martinalia (M å r t e n s m ä s s a n).
Attributet gås till denna förklaras väl bäst
kulturhistoriskt från böndernas gamla
höstseder vid den med Mårtensmässan
sammanfallande terminen för arrendekontrakten och
skattebetalningen. Även i den
protestantiska kalendern har denna dag bibehållit sitt
namn, »Mårten biskop», vars föregående
afton, »Mårtens gås», däremot ägnas Luthers
minne. Litt.: Monogr. av bl. a. A. Regnier
(1907), H. van Rhijn (s. å.) och E. Ch. Babut
(1912). Se även C. A. Bernoulli, »Die Heiligen
der Merowinger» (1900). E. Nwn.
Martin du Gard [martä’ dy gä’r], Roger,
fransk författare (f. 1881). M. har med sin
stora romancykel »Les Thibault» (hittills 6
dir, 1921 ff.; »Släkten Thibault», 1923 ff.)
givit en psykologiskt djuplodande skildring
ay borgerliga typer och tänkesätt i det
samtida Paris, som ställer honom i främsta ledet
av moderna franska författare. I ett par
tidigare romaner, »Devenir» (1908) och »Jean
Barois» (1913), hade M. sökt teckna dragen
av den ungdom, som upplevde
Dreyfusaffä-rens skakningar och världskrigets förebud.
Av en något torrlagd klassisk komik är hans
allmogefars »Le testament du père Leleu»
(1914; uppf. i sv. övers. 1927 av
Studentteatern i Sthlm). Litt.: R. Fangen, »Tegn og
gerninger» (1927); Kj. Strömberg, »Modern
fransk litteratur» (1928). Kj. S-g.
Martineau [mä’tinäu], Harriet, engelsk
skriftställarinna (1802—76), syster till J. M.
Fick en lärd uppfostran och hänvisades till
studier och författarskap genom kroppsliga lyten
och familjens
inträffade obestånd. Hon
började med att
inskärpa nationalekonomiens grundsanningar
genom populära
berättelser (»Illustrations
of political economy»,
9 bd, 1832—34,
»Statshushållningen framställd i exempel», 1834
—36, etc.). »Society in
America» (1837;
»Sam-hällslifvet i Amerika»,
1843—44) är frukten
av en resa till Amerika. Om hennes själs
spänstighet under fem års svår sjuklighet vittna
romanerna »Deerbrook» (1839) och »The hour
and the man» (1840) samt skisserna »Life in
the sickroom» (1844). Hennes skrifter rörde
sig sedan på alltmer skiftande områden, oftast
i reformerande anda: »Forest and game law
tales» (3 bd, 1845—46; om jaktlagarna),
»Letters on the laws of man’s nature and
deve-lopment» (1851; innebär M:s övergång till
ateism), »Positive philosophy» (1853; en
framställning av Comtes läror), »History of Eng-
XIII. 31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
