Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maskros - Masksjukdom - Maskspel - Masku - Maskulin - Masködlor - Mas Latrie, Louis de - Masmästare - Masnedsund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
985
Maskros—Masnedsund
986
Maskros, Tara’xacum officinäle, en till de
korgblommiga hörande flerårig ört med
ro-settställda, parflikiga blad och gula blommor
i rätt stora korgar. Frukterna ha
långskaf-tad hårpensel och spridas lätt med vinden
(»kavaljersparoller»). M. förekommer allmänt
över hela Sverige. Den är ett ytterst
besvärligt ogräs, svårt att utrota, emedan även
obetydliga delar av roten, som tränger rakt
ned i marken, kunna alstra knoppar. M. har
uppdelats i talrika elementararter. G. M-e.
M:s ymniga, vita mjölksaft, som innehåller
bitterämnet taraxacin, har av gammalt
brukats som läkemedel. I s. Europa ha m:s
späda blad ätits som sallat. Roten nyttjas som
kaffesurrogat (1 öve tand). Den officinella
torkade roten, Radix taraxaci,
maskros-rot, är mörkbrun, innehåller inulin,
taraxacin m. m. men spelar numera knappast någon
roll som läkemedel. C. G. S.
Masksjukdom, Helmint hi’asis, sjukdom på
grund av inälvsmask i organismen.
Sjukdomens natur beror på inälvsmaskens art,
utvecklingsstadium och plats. Så påträffas
t. ex. binnikemaskar, spolmaskar och
spring-maskar i tarmkanalen, distomum (se
Sug-maskar) i levern, biåsmaskar (se
Binnikemaskar) i hjärnan och trikiner (se
d. o.) i musklerna. Om binnikemaskar se
d. o. Sjukdomssymtomen av
binnikemaskens vegeterande inom tarmkanalen
kunna delvis vara likartade för alla dess
arter. Ofta, särskilt gäller detta
Taenia-arterna, framkallas inga sjukdomssymtom hos
maskens värd, el. också äro dessa
(digestions-rubbningar) obetydliga. Stundom åter kunna
de stegras till besvärande symtom från
mat-smältningskanalen, ss. kolik och kräkningar,
samt till en del nervösa fenomen: omotiverad
klåda, kramp m. m. Bothriocephalus kan
åstadkomma mycket svår anemi, som till sina
symtom kan vara fullkomligt lik perniciös anemi
(se Blodbrist). Denna synes förekomma
särskilt i vissa landområden, t. ex. i Finland.
Binnikemaskarna upptäckas vanl. genom
avgången av s. k. proglottider med
avföringarna. Särskilt synas vissa födoämnen, t. ex.
jordgubbar, melon, gurkor och lök samt sill,
påverka avgången. Mikroskopiskt kunna de
diagnosticeras genom förefintligheten av deras
ägg i avföringarna. Av övriga bandmaskar
kan Taenia echinococcus ha mellanstadiet av
sin utveckling hos människan, de s. k.
echino-coccus-blåsorna, som särskilt i lever, pankreas
och lungor kunna förorsaka svåra symtom,
s. k. hydatidsjukdom. — Även s p o 1 m a
s-k a r n a, som förekomma oftare hos barn än
hos fullvuxna, kunna förefinnas utan några
egentliga yttre symtom. Någon gång kunna
dock svårare komplikationer tillstöta genom
maskens vandringar och inkilningar, t. ex. i
gallgången, i levern, maskformiga bihanget
(blindtarmen) o. dyl. — Små sp r i ng m a
s-k a r (se d. o.) el. ä n g r a r (Oxyuris) vandra
ned i ändtarmen och ut genom analöppningen,
varvid de förorsaka klåda i stolgången. De
kunna även krypa in i de kvinnliga genitalia
samt där förorsaka retning och flytning.
En farlig maskparasit är den i Italien,
Frankrike, Ungern, flerstädes i Tyskland samt
i n. Afrika, Egypten etc. förekommande
An-chylostomum duodenale. Larverna, som
före
komma i smutsiga vattensamlingar, vandra
genom huden (bara fötter) in till blodkärlen.
De föras sedan genom hjärtat in i
lungvävnaden, varifrån de upphostas och lätt
nedsväljas för att sedan slå sig ned i
tunntarmen och mogna. Symtom kunna framkallas
överallt under vandringen. Viktigast äro dock
utom digestionsrubbningar en svår, höggradig
anemi. Den är orsak till den s. k. egyptiska
klorosen.
Behandlingen av m. bör i första rummet
gå ut på att förekomma invandringen i
kroppen av maskägg. För att fördriva masken
ha under tidernas lopp använts flera olika
slags s. k. m a s k k u r e r. Mot
bandmaskarna och även mot Anchylostomum ha de
bästa medlen befunnits vara extrakten på
vissa ormbunkars rötter, i synnerhet av
Dry-opteris filix mas och Aspidium spinulostim
Någon timme efter maskmedlet ges ett
kraftigt laxermedel. övriga s. k. maskmedel
(se d. o.), ss. granatrotbark, kusso och
ka-mala, ha osäker verkan. Se även
Binnikemaskar, sp. 319 ff. E.L-g.
Maskspel (jfr Masker),
lyrisk-dramati-ska festspel, som utvecklades på 1500- och
nådde sin höjdpunkt på 1600-talet, särskilt vid
engelska hovet. M. var först blott en
maskeradbal, omfattad av ett dramatiskt ramverk.
De fragmentariska episoder, som urspr. utgjort
innehållet i det hela, ersattes småningom av
en genomförd handling, och den yttre
utstyrseln tillgodogjorde sig alla de tekniska
konstgrepp, som stodo 1600-talets teater till
buds. Motiven till m. äro vanl. hämtade ur
den antika mytologien el. historien. I allm.
är innehållet allegoriskt, och vanl.
förekomma även allusioner på den tilldragelse, som
givit anledning till själva festligheten. Sin
högsta utveckling nådde m. med Ben Jonson
(se d. o.), men även flera andra av Englands
mera betydande 1600-talsförfattare voro
verksamma inom maskspelsdiktningen.
Teater-historiskt har m. sin största betydelse som
föregångare till operan, med vars utveckling
det förlorade sin popularitet och snart
försvann. — Litt.: A. Soergel, »Die englischen
Maskenspiele» (1882); R. Brotanek, »Die
englischen Maskenspiele» (1902); P. Reyher, »Les
masques anglais» (1909). O. W-n.
Ma’sku, socken i Åbo och Björneborgs län,
Finland; 84 kvkm, 1,571 inv. (1929),
finsktalande. Här ligga det gamla Hornska
herre-sätet Kankas (se d. o.) och släkten Carpelans
fideikommiss Odensaari. M. tillhör Äbo
ärkestift, Virmo prosteri. A. G. F.*
Maskulln, manlig.
Masködlor kallas ödlor av släktet
Amphis-baena (se d. o.).
Mas Latrie [mas latri’], Louis de, greve,
fransk hävdaforskare (1815—97), verksam vid
Ecole des chartes. M. publicerade en rad
arbeten i medeltidshistoria, särskilt Frankrikes
och Medelhavsländernas, samt aktsamlingar
ang. arabernas och Barbareskstaternas
förhållande till de kristna.
Masmästare, förman, som leder skötseln av
en masugn.
Masnedsund, sund mellan Själland och den
lilla Masnedö; järnvägsstation på
sydsjäl-ländska banan vid sundet. Från M:s station
leder en 182 m lång järnvägsbro till Masnedö,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
