Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1001
Massys—Mast
1002
består reaktionen i en enda molekyls
sönderfallande eller omlagring; den kallas då
mono-molekylär, och dess hastighet är proportionell
mot ämnets koncentration. Ex. på
monomolekylära reaktioner är spjälkningen av
arsenikväte vid upphettning (AsH3 = As + 3H),
av vätesuperoxid (H2O2 = H2O + O), av
rörsocker i druv- och fruktsocker. Hit kan också
räknas de radioaktiva atomernas
sönderfallande. Vid en bimolekylär reaktion reagera 2
molekyler (även sådana av samma slag);
typiskt ex. är förtvålningen av en ester med
en bas (t. ex. etylacetat + natriumhydroxid
= etylalkohol + natriumacetat). Reaktioner
av högre ordning (trimolekylära o. s. v.) äro
sällsynta och förlöpa i form av delreaktioner
av lägre ordning. Den kinetiska förklaringen
härför är, att en verkligt trimolekylär
reaktion skulle fordra ett sammanträffande av tre
molekyler, för vilket sannolikheten åtm. i
lösningar är mycket liten.
Reaktionshastigheten ökas undantagslöst
med temp., enl. en av J. H. van’t Hoff given
regel med ung. 10 % vid en
temperaturhöjning av 1° C. På denna snabba ökning beror,
att ämnen, som vid en viss temp. icke alls
synas reagera, göra det, om temp. höjes, till
sist med stor hastighet eller explosionsartat.
— I fråga om lösningar har även
lösningsmedlet en betydande inverkan på
reaktionshastigheten, som genom utbyte av ett
lösningsmedel mot ett annat kan stegras flera
hundra ggr. I heterogena system kommer
reaktionshastigheten att bero utom av
koncentrationerna av de i lösning eller gasform
befintliga reaktionskomponenterna av
berörings-ytornas storlek och av diffusionshastigheten
i den flytande eller gasformiga
reaktions-fasen. Se f. ö. Katalys.
2. Om en kemisk reaktion är omvändbar,
leder den till det sluttillstånd, som kallas
kemisk jämvikt och som utmärkes därav, att
per tidsenhet av varje ämne lika mycket
bildas genom den ena reaktionen som förintas
genom den motsatta reaktionen. I ett
kemiskt jämviktssystem förefinnas således alla
i reaktionsformeln ingående komponenter, i
koncentrationer, för vilka m. uttalar, att
kvoten mellan produkten av de reagerande
ämnenas koncentrationer och produkten av de
bildade ämnenas koncentrationer har ett för
varje temp. bestämt värde, reaktionens
jäm-viktskonstant. Viktiga homogena
jämvikts-reaktioner äro några tekniska gasreaktioner,
som fått storindustriell tillämpning. Ex.
härpå äro tillverkningen av svavelsyra enl.
kontaktmetoden, av kväveoxid enl.
Birkeland-Eyde, av ammoniak enl. Haber m. fl. Dessa
processer ha föregåtts av och möjliggjorts
tack vare vetenskapliga, på m. grundade
undersökningar av jämviktsläget under olika
betingelser. Viktiga homogena, vätskeformiga
jämviktssystem äro lösningar av elektrolyter,
vari enl. den äldre elektrolytiska
dissocia-tionsteorien en av m. reglerad jämvikt råder
mellan elektrolytens odissocierade molekyler
och de genom dess spjälkning bildade ionerna.
Enl. nyare åsikter kan m. endast tillämpas
på obetydligt dissocierade, »svaga»
elektrolyter; de »starka» elektrolyterna anses vara
fullständigt dissocierade och därför
undandragna m./ Vid dissociationsteoriens tillämp-
ning på analytisk-kemiska problem, ss.
fällningars bildning och upplösning, salters
hyd-rolytiska spjälkning och läran om indikatorer,
får dock m. oupphörlig tillämpning. — M. ger
uttryck åt det förhållandet, att ett kemiskt
förlopp bestämmes ej blott av ämnenas
kemiska egenskaper och affinitet utan även av
deras massor. Redan tidigt uttalades åsikter
i denna riktning (av C. Berthollet, se d. o.),
fullt klart först av norrmännen C. M.
Guldberg och P. Waage 1867. En teoretisk
härledning på grundval av den mekaniska
värmeteorien gavs av J. H. van’t Hoff. G. 8-ck.
Ma’ssys, se M a t s y s.
Massör, fem. M a s s Ö s, person, som ger
massage.
Bild 3. Sektion
av järnmast.
Mast, utrustningsdel av fartyg för att
uppbära tackling, lastbommar,
signaleringsan-ordningar och utkiksmärsar.
På mindre fartyg utgöres m. av en enda
längd, på större av flera längder, då den
nedersta kallas m. el. u n d e r m a s t (a på bild
1), de övriga, nedifrån räknat, märsstång,
bramstång, överbramstång.
M. vilar på segelfartyg oftast på kölen.
M. stöttas tvärskepps vanl. av vant och
långskepps av s t a g (se d. o.). Ett stycke
nedanför undermastens övre ända fastbultas
lång- och tvärsalningarna (d och e),
av vilka de förra uppbäras av på
under-mastens sidor fastbultade knän, k i n d b a
c-k a r (g). På salningarna vilar en mastkorg,
m ä r s (f), då sådan användes. På övre ändan
av undermasten är eselhuvudet (se d. o.)
anbragt, tills, m. långsalningarna fäste för
märsstången. Den del av undermasten, som
är belägen mellan salningarna och
eselhuvudet, kallas topp (h), den del, som ligger
närmast under långsalningarna, hummer (i).
Stängerna utföras och upptacklas i stort sett
på samma sätt som undermasten.
Master äro på träfartyg av trä och byggas
Bild 1.
Bild 2. Sektion av
byggd trämast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
