Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1055
Maximilian
1056
kan till Napoleon III:s plan att upprätta ett
kejsardöme i Mexiko och anlände till Vera
Cruz 28 maj 1864. M. saknade förmåga att
komma till rätta med de mångskiftande
svårigheterna i det oroliga landet, och när han
efter tre års ansträngningar, kännetecknade
bl. a. av reformer inom undervisnings- och
rättsväsen samt utvidgning av järnvägs- och
telegrafnäten, icke längre fick räkna på de
franska truppernas stöd, föll han i händerna
på det republikanska partiets ledare B.
Juä-rez (se d. o.) och arkebuserades. Hans lik
fördes till Österrike. M. efterlämnade »Aus
meinem Leben» (7 bd, 1867),
resebeskrivningar, dikter, tänkespråk m. m. Litt.: E.
Schmit von Tavera, »Geschichte der
Regie-rung des Kaisers M. I.» (2 bd, 1903); P. F. G.
de La Gorce, »Histoire du second empire», IV
(1904); J. L. Vlasio, »Maximiliano intimo»
(1905); ty. monogr. av E. C. Corti (2 bd,
1924). L-ts.
Maximilian, tysk-romerska kejsare.
1. M. I, romersk konung och vald
kejsare, ärkehertig av Österrike (1459—1519),
var son till kejsar Fredrik III och
äktade 1477 Maria
(se d. o., sp. 864)
av Burgund; han
vann därigenom
Nederländerna
men måste avstå
till Frankrike
själva
hertigdö-met Burgund och
Picardie genom
freden i Arras
(1482). 1489
återvände M. till
Tyskland, där han
redan 1486 krönts
till romersk
ko-■ nung, och
återtog 1490 det av
ungrarna erövrade Wien. S. å. blev han
herre över Tyrolen och samlade sålunda
efter faderns död habsburgska husets
länder i en hand. Ytterligare vinst lovade
M:s förening med arvtagerskan till
Bretagne Anna, med vilken han, sedan Maria
1482 dött, genom ställföreträdare ingick
äktenskap 1490; men då M. dröjde att
infinna sig, måste Anna enl. påvens önskan
1491 bryta förbindelsen och räcka Karl VIII
av Frankrike sin hand. Denne å sin sida bröt
därmed sin förlovning med M:s dotter
Margareta, varpå M. (1493) återtog
Franche-Comté, som varit utfäst som hemgift. —
Efter Fredrik III:s död 1493 övergick
kejsarmakten till M., som 1494 äktade Blanca
Maria Sforza, brorsdotter till Ludvig Sforza i
Milano, vilken M. gjorde till hertig. Sedan
Karl VIII av Frankrike 1494 infallit i
Italien, biträdde M. den mot Karl riktade ligan
i Venezia 1495. På riksdagen i Worms s. å.
uppträdde tyska ständerna mot upplösningen
i riksförfattningen, evig landsfred påbjöds,
rikskammarrätten inrättades, och för
tillfället pålades en allmän riksskatt. Då M. sedan
ville fortsätta kampen med Frankrike, som
1499 inkräktat Milano, måste han på
riksdagen i Augsburg 1500 foga sig i
tillsättandet av en riksregering (»Reichsregiment»),
som starkt inskränkte hans makt; men
redan 1502 råkade denna i upplösning. Dock
förblev Milano franskt, och i sin strid mot
Venezia hade M. föga lycka, även då han
förband sig med sin förra fiende Frankrike
genom ligan i Cambrai (1508). 1512 slöt han
sig mot Frankrike till den 1511 ingångna
s. k. heliga ligan (se d. o.). Som hertig i
Milano insatte Maximilian (dec. 1512) Sforza,
men sedan denne 1515 störtats genom franske
konungen Frans I:s seger vid Marignano,
slöts fred mellan Frans och M. i Bryssel 3
dec. 1516, då Milano stannade hos Frankrike.
M. hyste håg för konst och vetenskap och
utmärkte sig för färdighet i manliga idrotter
— han har kallats »den siste riddaren». I
sina arvländer grundläde han en bättre
förvaltning, och han röjde god militär
organisationsförmåga; han skapade 1500-talets av
landsknektar bildade fotfolk och vårdade sig
om artilleriets utveckling. Men han saknade
fasthet och högre fältherre- och
statsmanna-gåvor. — M:s senare äktenskap var barnlöst.
Med Maria av Burgund hade han sonen Filip
den sköne (se Filip, sp. 327) och dottern
Margareta (se Margareta, österrikiska
furstinnor, 1). — Litt.: H. Ulmann, »Kaiser
M. I.» (2 bd, 1884—91); ty. monogr. av M.
Jansen (1905).
2. M. II, ärkehertig av Österrike, konung
av Böhmen och Ungern (1527—76), kejsare
1564—76, var sonsons son till M. I och äldste
son till sedermera kejsar Ferdinand I samt
Anna av Böhmen och Ungern. Han äktade
1548 sin kusin Maria, kejsar Karl V :s dotter,
och förde till nov. 1550 styrelsen i Spanien
under tronföljaren Filips frånvaro i Tyskland.
1562 blev M. romersk konung, hyllades s. å.
som konung av Böhmen och kröntes 1563 till
konung av Ungern. Efter Ferdinands död
1564 blev M. kejsare; han behöll det
egentliga Österrike under sin styrelse. I det yttre
förblev M. katolska kyrkan trogen men
medlade i riket mellan katolikerna och den
augs-burgska bekännelsens anhängare och medgav
i sina arvländer protestanterna trosfrihet.
Utifrån hotades M. av en stor fara 1566, då
sultan Soliman II med en stark här
uppträdde som hjälpare åt furst Johan II Zapolya
i Siebenbürgen; men efter Solimans död s. å.
slöt M. i febr. 1568 fred på åtta år med
Porten. I Polen blev M. dec. 1575 av ett
parti vald till konung, men polska kronan
stannade hos Stefan Båthory av
Siebenbürgen. — M. hade 15 barn, bland dem
döttrarna Anna (1549—80), 1571 g. m. Filip II
av Spanien, och Elisabet (1554—92), 1570 g.
m. Karl IX av Frankrike. — Litt.: W. E.
Schwarz, »Briefe und Akten zur Geschichte
M:s II.» (2 bd, 1889—91); ty. monogr. av R.
Holtzmann (1903); K. Brandi,
»Gegenreforma-tion und Religionskriege» (1930). G. W-k.
Maximilian, ärkehertig av Österrike (1558
—1618), son till kejsar Maximilian II.
Valdes 1586 av en polsk konfederation till polsk
konung men måste vika för Sigismund av
Sverige och avsade sig 1598 definitivt kronan.
1602 blev han ståthållare och 1612 landsfurste
i Tyrolen, där han nitiskt verkade i
mot-reformationens tjänst. M. förde en
oegennyttig och lidelsefull kamp för den
habsburgska dynastien. B. E-r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
