Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maxim, sir Hiram - Maxima - Maximal - Maximalister - Maximi- - 1. Marcus Aurelius Valerius Maximianus Herculius (romersk kejsare) - 2. Gaius Galerius Valerius Maximianus (romersk kejsare) - 1. Maximilian (Max) I (hertig och kurfurste av Bayern) - 2. Maximilian II Emanuel (kurfurste av Bayern) - 3. Maximilian III Josef (kurfurste av Bayern) - 4. Maximilian I Josef (konung av Bayern) - 5. Maximilian II Josef (konung av Bayern) - Maximilian (kejsare av Mexiko, ärkehertig av Österrike)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1053
Maxima—Maximilian
1054
kruttillverkning och torpedväsen. En tid
bedrev han vapentillverkning i London tills, m.
svensken T. Nordenfelt. Senare ingick M. i
vapenfirman Vickers sons, vars verkst. dir.
han var till 1911. G. af W-dt.’
Ma’xima, lat., »den största», i
mensuralmu-siken den längsta noten = 8 helnoter. Jfr
även Maximum.
Maximal, största möjliga; högsta tillåtna
(t. ex. dos, hastighet o. s. v.).
Maximalhster, politiska partier. Mest
bekant är vänstra flygeln av ryska
socialrevolutionära partiet, vilken okt. 1917—april 1918
samverkade med bolsjevikerna men sedan
trädde i opposition mot dessa och snart
undertrycktes eller emigrerade. A. A-t.
Ma’ximi-, dets. som maximal.
Maximiänus, romerska kejsare. 1. M a
r-c u s Aurelius Valerius M. H e r c
u-1 i u s (d. 310), illyrier av ringa börd,
upphöjdes av Diocletianus 285 till caesar
(underkej-sare) och 286 till augustus (överkejsare). Han
ledde med framgång fälttåg i Gallien och
Afrika. 305 nedlade han och Diocletianus
kej-sarvärdigheten. M. återtog den 306, då hans
son Maxentius gjorde sig till kejsare i Rom.
Efter en tvist med denne avstod M. åter från
purpurn men sökte under sin måg
Konstantins frånvaro i fält vinna imperiet i Gallien.
Försöket misslyckades och medförde M:s
fångenskap och död. — 2. GaiusGalerius
Valerius M., se G a 1 e r i u s. (E. St.)
Maximilian (M a x), bayerska furstar.
1. M. I (1573—1651), hertig och kurfurste
av Bayern. Efter sin faders, Vilhelm V :s,
ab-dikation 1597 blev M. hertig av Bayern. Varm
katolik, visade han
tidigt sin
realpolitiska begåvning och
utomordentliga
arbetsförmåga. Han var
ivrigt verksam i den
katolska motreformatio-nens tjänst och
bevakade noga
landsfurstarnas oberoende
av kejsarmakten. M.
blev den katolska
ligans ledare och hade,
ehuru föga betydande
som fältherre, stor del
i ligans och motreformationens framgångar
på 1620-talet. Sedan Fredrik V av Pfalz
besegrats vid Vita berget 1620, fick M. dennes
kurvärdighet samt övre Pfalz. Till
restitu-tionsediktets utfärdande 1629 bidrog M:s
energiska och målmedvetna politik i hög grad.
Trots sitt närmande till Richelieu kunde M.
ej hindra, att svenska härar ett par gånger
besatte och härjade Bayern, men han
lyckades vid westfaliska fredskongressen 1648
behålla både kurvärdighet och övre Pfalz. M.
ägnade sig även åt betydelsefulla inre frågor,
särskilt Bayerns rättsväsen och
administration. — Monogr. av O. v. Schaching (1876)
och F. Stieve (1882); K. Brandi,
»Gegenrefor-mation und Religionskriege» (1930).
2. M. II Emanuel (1662—1726),
kurfurste av Bayern, den föreges sonson. M.
efterträdde sin fader, Ferdinand Maria, 1679 och
framträdde tidigt som framstående fältherre,
bl. a. i kampen mot turkarna vid Wien 1683.
På grund av sonen kurprins Josef Ferdinands
arvsrätt till Spanien indrogs M. i allians med
Ludvig XIV av Frankrike i det spanska
tron-följdskriget (1701—13). Genom sitt
ställningstagande mot kejsaren blev han förklarad i
akt (1706). Han hade efter nederlaget vid
Höchstädt 1704 fördrivits från sitt land, dit
han först 1715 kunde återvända.
3. M. III Josef (1727—77), kurfurste av
Bayern, den föreg:s sonson. Efterträdde 1745
sin fader, Karl Albert. M. nedlade ett
betydelsefullt arbete på att bringa ordning i
statsfinanserna och undervisningsväsendet; 1759
stiftade han vet.-akad. i München.
4. M. I J o s e f (1756—1825), konung av
Bayern, som kurfurste M. IV Josef. M.
blev 1795 regerande hertig av
Pfalz-Zwei-brücken och 1799 kurfurste av Bayern. Han
fullföljde sin dynastis
traditionellt
franskvänliga politik och
slöt sig 1801 till
Napoleon, av vilken M.
blev fullständigt
beroende. Med
Napo-leons stöd gjorde M.
betydande landförvärv
och lät 1 jan. 1806
utropa sig till Bayerns
konung. Då de stora
nederlagen började
för Napoleon, slöt sig
M. 1813 till den sista
stora koalitionen mot Frankrike och lyckades
vid de följ, frederna bevara sin ställning. M.
hade stora intressen för vetenskap och konst;
1808 stiftade han konstakad. i München.
Monogr. av A. Steinberger (1906).
5. M. II Josef (1811—64), konung av
Bayern, den föreg:s sonson. Efter sin faders,
Ludvig I:s, abdikation tillträdde M.
regeringen det kritiska året 1848 och
tillmötesgick i stor utsträckning de konstitutionella
reformkraven. Han var avgjord motståndare
till ett enat Tyskland och sökte nära
anslutning till Österrike. Varmt vetenskapligt och
konstnärligt intresserad, gjorde M. en
betydande organisatorisk insats i Bayerns
kulturella liv. Monogr. av A. Kohut (1914). (B. E-r.)
Maximilian, kejsare av Mexiko, ärkehertig
av Österrike (1832 ®/7—67 19/b), yngre bror
till kejsar Frans Josef I. M., som fick en
allvarlig, nästan hård uppfostran, åsyftande
att motverka hans
svärmiska naturanlag
och väcka håg för
praktiska värv,
inträdde 1850 i
österrikiska flottan, som
under hans chefskap
(från 1854)
förtjänstfullt utvecklades. 1857
—59 generalguvernör
över
Lombardiet-Ve-nezien, sökte M.
förgäves skapa
förutsättningar för dessa
italienska provinsers
kvarblivande inom den habsburgska
monarkien. Efter några års privatliv på slottet
Mi-ramar vid Trieste lånade han, uppmuntrad av
sin gemål, Charlotta av Belgien, sin
medver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
