Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medalj - Medaljkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1079
Medaljkonst
1080
tillåtelse även enskilda sällskap
belöningsme-daljer, avsedda att bäras, t. ex. Patriotiska
sällskapet, Sällskapet Pro Patria (se d. o.),
hushållningssällskapen, svenska Röda korset
(se d. o.). S. k. prismedaljer, ej avsedda att
bäras, utdelas i guld, silver och brons (l:a,
2:a och 3:e pris). Vissa lärda samfund utdela
även prismedaljer för vetenskapliga el.
litterära förtjänster. — Ang. litt. jfr
Ordnar. E. E. A-n; S. Lpt.
Medaljkonst. Även om medaljen i
väsentliga avseenden skiljer sig från myntet (se
Medalj), så är det dock tydligt, att
medaljen härstammar från detta, det visa form
och inskrift. Bild och legend på myntet
garantera det som gällande betalningsmedel,
medan framställningarna på medaljen avse
att vara historiska data. Konstnärligt ha
gammalgrekiska, särskilt syrakusanska mynt
(se bilder till D r a c h m e) och romerska
kej-sarmynt varit förebilder för medaljen.
De nämnda grekiska och romerska mynten
voro präglade. Vid myntverkstäderna slogos
(präglades) medaljer från omkr. 1400, men det
var först sedan man börjat gjuta medaljer,
som medaljmodellören kunde arbeta friare och
personligare. Den italienska m:s första stora
namn är Antonio Pisano (Pisanello). Med sin
1438—39 gjutna medalj över Johannes VIII
Palaiologos (bild 1) inledde Pisano den
italienska renässansens långa rad av berömda
medalj arbeten. Hans mästerverk äro dock
medaljerna över Lionello d’Este (bild 2),
Si-gismondo Malatesta och Cecilia Gonzaga.
1400-talets bästa konstnärer, skulptörer,
guldsmeder och målare, modellerade medaljer, och
en mängd utmärkta små konstverk blevo till.
Sperandio (bild 3), Guazzalotti, Bertoldo di
Giovanni och Nicolö Fiorentino (bild 4) räknas
till m:s främsta. Under 1500-talet utsläpptes
många medaljer från påvliga myntet i Rom,
alla präglade, vilket var bekvämare och
billigare för stora upplagor. Bl. a. anlitades
Cellini, som är mästare till den fint
detaljerade medaljen över påven Clemens VII (bild
5). En av de sista mera betydande i den
italienska renässansmedaljens historia var Leone
Leoni; hans mest kända arbeten äro
medaljerna över Karl V och Michelangelo. Alberto
Hamerani, av en i Rom under 1600-talet
verksam guldsmeds- och medaljgravörsfamilj,
utförde medaljer för drottning Kristina.
Fransk m. har i stort sett fortsatt den
romerska medaljens traditioner, att med
mynt-skärpa återge medalj framsidornas porträtt.
Ehuru gjuten, är Nicolas Leclercs och Jean
de Saint Priests medalj 1499—1500 över
Ludvig XII och Anna av Bretagne (bild 6)
utmärkt av den detaljnoggrannhet, som är det
typiska för de följ. årh:s franska m., vilket
i ännu högre grad kan sägas om den mjukt
modellerade medaljen över Henrik II av
Ger-main Pilon 1559 (se bild 7). Med Guillaume
Duprés, Jean Varins och F. Chérons
porträttbilder är den franska, delvis antikiserande
medaljstilen färdigbildad på 1600-talet. Vid
övergången till 1800-talet verkade A. Galle
och Gatteaux d. ä. samt senare Gatteaux d. y.
som alsterrika men också opersonliga gravörer,
och under 1800-talets förra hälft sjönk m. till
okänslig medaljindustri. På 1860-talet kom
reaktionen. H. Ponscarme, J. C. Chaplain,
P. Tasset, O. Roty, Henri Chapu, A. L. M.
Charpentier, A. Dubois, F. Vernon och O.
Yencesse skapade en serie medalj- och
pla-kettporträtt, som höra till det bästa inom m.
Såväl åtsidornas porträttbilder som
frånsidornas symboliska kompositioner och medaljytan
själv behandlades mjukt och smidigt.
Berömda arbeten från denna tid, 1800-talets
senare hälft och 1900-talets början, äro
Pons-carmes medalj över J. Naudet (1868; bild 9).
Rotys plakett över Carnots begravning (1898;
bild 10), Chaplains plakett över R. Poincaré
(1905; bild 8) och medalj över S. Pozzi (1906).
Ett par nederländska 1500-talskonstnärer.
Jean Second och Jacques Jonghelinek, lärde
av italiensk och fransk medaljkonst. Den
mest nederländskt-germanskt arbetande var
Coenrad Bloc. Pieter van Abeele utförde 1658
en medalj med Karl X Gustavs porträtt.
I England fanns knappast någon inhemsk
m. Abraham och Thomas Simon på 1600-talet
voro goda undantag, den förre som modellör,
den senare som gravör. På 1700-talet var
Jean Roettiers, en av de tre berömda
bröderna från Antwerpen, verksam i London och
i andra europeiska huvudstäder. 1800-talets
främsta engelska medaljgravörer voro
William Wyon och Frank Bowcher.
Tysk m. utvecklades självständigare i
förhållande till italiensk m. än den franska. I
Augsburg och Nürnberg utbildades en
medaljstil, som bär tydliga germanska
renässansdrag. Under 1500-talet götos medaljer efter
modeller av Albrecht Dürer (kvinnoporträtt
1514; bild 12), Hans Daucher, Hans Schwarz,
Peter Flötner (medalj 1532 över Karl V,
Ferdinand I och drottning Maria av Ungern),
Hans Reinhart (Karl V; bild 13), Friedrich
Hagenauer (medalj över Melanchthon; bild 14),
Matthes Gebel och Valentin Maler, alla
skickliga porträttister. På 1600-talet övergick man
till prägling i st. f. gjutning. De medaljer,
som nu tillkommo, äro vanl. hårdare och
skarpare utförda, mest märkbart på frånsidorna,
vilka fylldes med figurrika krigsscener,
detaljerade stads- och fästningsplaner samt
djupsinniga allegorier. Några av 1600-talets tyska
medaljgravörer voro verksamma även för
svensk räkning, t. ex. Sebastian Dadler
(Datt-ler), som utförde medaljer över Gustav II
Adolf, Kristina och Karl X Gustav samt på
uppdrag av staden Danzig en medalj med
anledning av stilleståndet i Stuhmsdorf 1635
(bild 15). Johann Blum förevigade flera av
trettioåriga krigets furstar, Johann Höhn
arbetade för tyska hov samt graverade en
medaljsvit till Polens historia. Konstnärligt
mera betydande voro Martin Brunner och Ph.
H. Müller. 1700-talets tyska — och
österrikiska — m. tog, när den var som bäst, intryck
av den franska skulpturen och schweizaren J.
C. Hedlingers förnäma m. A. Schäfer, J. A.
Dassier och främst F. A. Schega voro de bästa
gravörerna. På 1800-talet verkade A. Scharff
och J. Tautenhayn i Österrike. M. förföll
dock även i de germanska länderna liksom i
de romanska, och det var först sedan den
franska m. pånyttfötts under 1800-talets
senare hälft, som intresset för en konstnärlig
uppryckning av medaljskulpturen vaknade i
Tyskland. Här opponerade man mot den
franska metoden att utföra modeller i stor skala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
